Inget självvalt helvete

Hur sjutton blev livet så här..?
Det är verkligen ljusår ifrån allt jag någonsin trott, tänkt eller önskat, att det skulle bli.

Och detta smärtfyllda aldrig upphörande stålbad, påstår oinsatta, trångsynta, fega människor, att vi mödrar frivilligt skulle välja, för att vinna vårdnaden om våra barn i vårdnadstvister.

Som om, säger jag utmattat och uppgivet!
Som OM någon mänska nånsin någonstans skulle välja ett livslångt helvete, vars smärtgrad aldrig nånsin förändras i styrka eller intensitet!!

Hur sjutton kan någon ens tänka i de banorna..?



Liten blir stor

Barn, som utsätts för sexuella övergrepp, får livslånga men och smärtsamma själsärr.
 
Barnet agerar ut ångest och smärta på barns sätt. Jobbigt och slitsamt för både barnet och dess omgivning, men det går att uthärda och klara sig igenom.
Blir barnet trott och får hjälp, ser framtiden hoppfullt ljus ut.
 
En vuxen överlevare, som inte blivit trodd som liten, kan bli oerhört självdestruktiv...
få depressioner, självskadebeteende, ätstörningar... ofta också självmordstankar och dödslängtan.
Som förälder till myndiga överlevandebarn står man smärtsamt maktlös och utan möjlighet att ingripa eller hjälpa.
 
Det är outhärdligt!!! Mammahjärtat brister inifrån av vanmäktig smärta!!

Bara mänska

Jag är bara mänska!
 
Inga övernaturliga superkrafter.
 
Jag varken orkar eller klarar allt,
även om min tappra "fasad" antyder att så är fallet
 
Denna fasad är, och har i många många år varit, mitt och mina barns skydd och räddning.

Bakom fasaden har jag gråtit, förtvivlat och kämpat i nattsvart rädsla, ångest och smärta,
men utåt har jag varit stark, duglig, trygg och kompetent.
 
Nu är fasaden gammal och börjar så sakteliga rämna,
den håller inte längre så som förr.
 
Jag kryper ihop bakom dess ruiner och skyddar mig så gott jag förmår.
 
Jag är bara mänska och orkar inte mer.
 

Smärta bortom allt förnuft

Alla barn gör det nog förr eller senare och i högre eller lägre grad -- d.v.s. spelar ut föräldrarna mot varandra.
Så sker inom relationer och äktenskap, och så sker bland separerade/skilda föräldrar.
Skilsmässobarn kan t ex säga "Det är roligare hos X än hos dig!" eller
"X är mycket snällare än du!", utan att egentligen mena det, men OJ så det sårar och OJ så ont det gör.
 
Barn häver ju också ur sig elakheter, för att bli kvitt sin egen ångest, oro och känslostorm. Och det VET "vanliga" föräldrar så väl. Självklart vet också vi skilsmässoföräldrar det, men UJ-UJ-UJ så mycket ondare det gör för oss att höra det.
 
Föräldrar i gemen VET ju, att barnen inte hatar, trots att de ligger på golvet och skriker att de gör det eller vräker ur sig det, medan de går ut genom dörren, som de drämmer igen efter sig. ÄNDÅ gör det jätteont i föräldrahjärtat.
När såna här saker sägs av skilsmässobarn, ökar föräldrasmärtan rejält, för då tas den emot av ett oroligt, osäkert och ofta sårat föräldrahjärta!
 
Och detta gäller då helt "vanliga" föräldrar o barn, samt skilsmässoföräldrar o deras barn. Alltså föräldrar och barn utan några egentliga komplikationer.
Men det finns en grupp föräldrar, som lever i ständig ångest och rädsla, för vilka sådant här orsakar en smärta, som är bortom sunt förnuft och som inte går att beskriva:
Det är föräldrar till barn som utsatts för övergrepp (sexuella, psykiska, fysiska).
 
Rädsla, skuld och vanmakt är nämligen GIGANTISKA smärt-boostare, så när dessa föräldrars barn gör det, som i princip alla barn gör -- d.v.s. tar ut sin egen rädsla, ångest och smärta på föräldern -- så blir föräldrasmärtan liksom i kubik! Man blir som förlamad av den alltuppslukande svarta smärtan och går nästan sönder invärtes!
 
Dessa skräckslagna föräldrar är, av systemet och lagen tvingade, att samarbeta och underlätta umgänge mellan barn och den andre föräldern, trots att allt sunt förnuft säger, att barnen borde förskonas från denna föräldrakontakt eller åtminstone inte skickas dit utan en annan vuxens övervakande närvaro.
 
Försök föreställa dig vad som händer i denna förälders hjärta, själ och kropp, då barnet säger och gör det förmodligen alla barn gör -- alltså, det ovan nämnda...
Det går inte, för det går bortom alla ord och bortom allt förnufts lagar.
 
 

Varje dag ett aktivt val

Ni säger, att jag är stark -- jag tänker, att det ju är vad jag tvingats vara under hela mina barns uppväxt, och vad jag fortfarande tvingas vara varenda vareviga dag, för konsekvenserna av övergreppen går ju faktiskt aldrig över.
Det här är inte som ett blåmärke eller en fraktur, som med tiden läker och smärtan sakta klingar av. Nej, det är som en omfattande 3-e gradens brännskada, vars ärrvävnad och flortunna hud aldrig riktigt läker, utan ständigt rivs upp, spricker och infekteras.

Ni säger, att jag är en så glad och positiv person -- jag tänker, att det är ett aktivt val jag tvingats göra varenda vareviga dag de senaste 26 åren -- annars skulle jag inte ha orkat vara den enda fungerande föräldern -- och de sista 20 åren också helt enkelt, för att överleva övergreppens destruktiva efterdyningar. Jag kan inte, får inte, bryta samman, för vem axlar då mitt ok?

Ni säger, att jag inte "släpper in" -- jag tänker, att det är så man blir, då man blivit så grundlurad, så sviken, så nedbruten och så själsförstörd av det faktum, att ens make utsätter de gemensamma små barnen för sexuella övergrepp... och sen nekar och ljuger OCH kommer undan med det, TROTS alla fasansfulla detaljer de små döttrarna visste att berätta om sin pappas sexualdrift och sexuella förehavanden.
 
Ni säger, att jag ju måste våga chansa och ge mig in i ett nytt förhållande -- jag tänker, att ni är totalt clueless... att ni inte har en aning om vilka förfärliga hemskheter, som kan komma ur att man chansar. Som ung chansade jag på en relation med barnens pappa och se vad som kom ur det! Ett livslångt lidande med sååå många inblandade. För mig och barnen plågsamma minnen, psykiska efterverkningar, fysiska besvär och komplikationer, sexuella hinder och hämningar, socialt smärtsamma upplevelser, folks åsikter och skitsnack, förstå-sig-påares "goda råd" och "gör så här med ditt liv-tips". Nej, jag tycker nog att jag har fullt fog för min försiktighet.

Ni säger så mycket, ni tycker så mycket och ni tror så mycket.
Tänk om ni skulle ta er en funderare på hur ni själva skulle överleva tjugo år av ifrågasättanden, anklagelser, utredningar, domstolsförhandlingar, misstroende, förnekande, lögner, misskreditering, förtal, brutna relationer och vända ryggar.
Hur skulle ni själva orka, tror ni?
Och vilken typ av person skulle ni själva utvecklas till??
Skulle ni orka göra och välja, det jag gör???
Skulle ni klara att leva mitt liv????

Jag vet bara, att jag varenda vareviga dag får tvinga mig själv att välja
  • att leva
  • att vara glad
  • att se positivt på saker
  • att orka
  • att uthärda
  • att våga

De dagar jag inte lyckas så särskilt bra... de dagar jag trampar igenom och är "låg" eller bara inte orkar upprätthålla det glada, starka, toleranta jag ni vanligtvis ser -- snälla, minns då att varenda vareviga dag i mitt liv drivs av ett aktivt val.

Innan ni kritiserar och dömer -- walk a mile in my shoes!


Ett modigt barn

Ett barn samlar mod -- länge!! -- och berättar sedan... berättar skälvande av rädsla om saker, som pappa gör. Vädjar om hjälp -- hjälp att slippa. Att någon ska se till att pappa slutar göra så.
.
.
Mamman lyssnar och tror... hon förstår så väl att det barnet säger är sant... känner igen en del av det barnet berättar -- hon har ju själv varit utsatt för precis samma sak.
Kanske var det då han gav sig på barnet, som mamman slapp undan?
Skulden sliter i hjärtat.
.
.
Barnet ser att mamman nu ofta är ledsen och pratar mycket i telefon... förstår att det har att göra med det som berättats.
Barnet får träffa tanter och farbröder som det ska prata med, men det ställs konstiga frågor och ingen vill egentligen höra eller veta vad barnet har att berätta.
Barnet förstår att vuxna tycker att det är jobbigt att lyssna. 
.
.
Vuxenvärlden väljer att inte ta in det barnet berättar... det blir mindre hotfullt för vuxna om de får kalla det lögn och manipulation. Men för barnet, som ju bara berättat sanningen, blir tillvaron svår.
Barnet blir tvingat att åter åka till pappa... pappa, som gjorde det där läskiga... det där som kändes fel och som gjorde ont.
Barnet förstår inte varför.... när det varit modigt och berättat.
Barnet inser att det inte är någon mening att vara modig... att vuxna inte vill hjälpa.
Barnet resignerar och tystnar.
.
.
Varför vill ingen mer än mamma tro och skydda?
Kan det vara för jobbigt för vuxna?

Jag ångrar mig!

Jag ångrar mig!

Jag ångrar, att jag som ensamstående, arbetslös mamma inte vägrade lyda domen i vårdnadstvisten för många år sedan.
Jag ångrar, att jag inte trotsade domstolen och vägrade lämna ifrån mig mina barn för umgänge med den far, som utsatt dem för sexuella övergrepp.
Jag ångrar, att jag lydde min kvinnliga advokats råd att vara tyst och följsam – att inte göra för mycket väsen, utan förhålla mig lugn.
Jag ångrar att jag litade på henne, hennes vilja och kompetens att skydda mina barn.
Jag ångrar, att jag lät mig tvingas till att låta mina barn åka till ett oskyddat umgänge.
Jag ångrar att jag underkastade mig domstolshotet om höga viten och förlorad vårdnad vid försvårande av det oskyddade umgänget.
Jag ångrar att jag inte vägrade blankt.
Jag ångrar att jag inte framhärdade, så att överlämnandet till pappan hade kommit att ligga helt och fullt på deras ansvar.   
Jag ångrar att jag lät mig skrämmas att underordna mig lagar och domar, trots att jag visste vad han gjort och skulle kunna göra igen.

.

Lagen och dess företrädare tvingade mina barn att få detta som sin normaliserade vardag. Och jag bär en del av skulden, för jag vågade inte vägra. År ut och år in tvingades de åka till ett umgänge med sin far – en man, som de borde ha sluppit ha i sina liv, annat än på avstånd och i tryggt skyddat umgänge. Mina barn tvingades tillbaka till en risktillvaro tillsammans med pappa, som tidigare utsatt dem för sexuella övergrepp. Totalt utlämnade och utan någon att få hjälp, stöd eller skydd av. De var modiga och berättade – och blev sedan ändå tvingade att återvända till pappan.
Samhället och systemet – och i deras småbarnsvärld även jag, eftersom jag tillät det – gav dem en glasklar signal: ”Detta är okej! Det er pappa gör ska ni acceptera, underkasta er och leva med!
Hur mår man under en sådan barndom och uppväxt? Hur mår man under den känsliga tonårstiden? Hur mår man senare som vuxen? Hur mår man som mamma? Orkar man leva med sig själv och resultatet?

.

Jag ångrar djupt att jag inte vägrade underkasta mig systemet och lagarna!
Jag ångrar djupt att jag inte hade modet och styrkan att gå emot domstolen och systemet.
Jag ångrar att jag inte löpte hela linan ut – oavsett de lagliga och ekonomiska konsekvenser de hotade mig med.
Jag borde ha varit orubblig och stått fast vid:
- Jag vägrar i sten att utsätta mina barn för detta!! Tvingar ni dem till detta, så är ansvaret ERT!

.

Jag ångrar att jag lät mig tvingas.

Euphorbia Milii

 


Nyare inlägg
RSS 2.0