Monica Dahlström-Lannes och Göran Lindberg

Monica Dahlström-Lannes var ett ovärderligt stöd för mig, då jag för tjugo år sedan, chockad och lamslagen stod där med med tre små barn, vilka utsatts för övergrepp av sin far.

Då fanns nästan ingen information att få och ingen verkade veta nånting -- i synnerhet inte jag. Av naturliga skäl hade jag ju ingen erfarenhet eller kunskap i ämnet och inte visste jag var jag skulle vända mig. Internet var en rätt ny företeelse och det var långt ifrån i alla hem det fanns en dator.
Genom en av mina körmedlemmar, som jobbade på Kvinnojouren här i stan, fick jag veta om Monica och hennes bok "Mot dessa våra minsta", som kommit ut bara något år tidigare. I panik och tidsnöd p.g.a. utredning och oskyddat umgänge, samt ett gigantiskt behov av att förstå och få insikt, ringde jag upp Monica. Hon tog sig tid, lyssnade och hjälpte mig med information om Eskilstunamodellen, lagtexter, tillvägagångssätt, fallgropar, risker och systemfel.
.
Jag hade kontakt med Monica ett antal gånger genom de dryga tre år som utredningar och förhandlingar tog. Utan henne hade jag stått mig fullständigt slätt. Med hennes hjälp, råd och stöd kunde jag verka för att få skydd för mina barn. Hennes kunskap och erfarenhet var ovärderlig och jag hade aldrig klarat det jag klarade utan henne!
Nu gick det som det gick -- systemet, samhället och lagen hade inte kommit längre då -- pappan tilldömdes, trots alla bevis, symptom och utredningsresultat, oskyddat umgänge med sina barn. (Hur det gick och hur jag klarade det, är en annan story, som jag berättar en annan gång.)
.
.
Idag är jag stöd för en ung mamma, vars barn blivit utsatta av sin far. Och historien tycks återupprepas... pappan tilldöms oskyddat umgänge med sina barn! Och det trots allt som barnen berättar, alla de symptom de uppvisar och allt som människor rapporterat in till myndigheterna.
Jag kan knappt tro att det är sant! Har systemet inte hunnit längre? Har det inte hänt något alls på tjugo år?
.
Frustrerad och i stort behov av kompetenta råd, vände jag mig därför häromdagen åter till Monica Dahlström-Lannes.
Återigen fick jag de kunniga råd och den ovärderliga kunskap jag behövde för att ta mig vidare. Med dessa råd och den information hon gav, kunde det nu sättas press på polis och soc. Saker och ting tog plötsligt en ny och mer positiv vändning.
.
För att uppmuntra och hjälpa andra drabbade, ville jag berätta om Monica här på bloggen. Jag googlade på hennes namn, för att se lite vad mer hon kunde tänkas ha gjort under de senaste två decennierna.
Döm om min bestörtning och stora förvåning, då jag på Wikipedia läste att hon blivit av med sin tjänst på Polishögskolan.
Denna oerhört kompetenta, varmhjärtade, engagerade och duktiga polis, som fått utmärkelser som Årets yrkeskvinna, Solstickepriset, Allmänna barnhusets stora pris och Årets kvinnogärning.
Hon, som var upprinnelsen till den s.k. Eskilstunamodellen och under många år undervisat på Polishögskolan, varit rådgivare åt Socialstyrelsen och vice ordförande i föreningen ECPAT.
Hur i allsindar var detta möjligt?
.
Jag sökte vidare och gissa vad jag fann!!! Gissa vem som såg till att hon inte längre fick undervisa poliser i ämnen som hade med sexuella övergrepp och sexuellt våld att göra!!
Tro det eller ej, men det var GÖRAN LINDBERG!!!
.
Vidare kommentarer från min sida är, som jag ser det, helt överflödiga, för ni kan alla själva lägga ihop två och två, men läs gärna Monicas egna ord på

Olika fast samma

Visst är detta konstigt:
.
Om jag går en promenad och stöter på en man, som står och onanerar intill gångvägen, så kan han åka dit på det när jag anmält honom. Mitt vittnesmål kan räcka för att väcka åtal. Detta anses alltså vara ett brott mot mig, en vuxen person, som inte egentligen blir särskilt skadad av händelsen -- åtminstone inte fysiskt. Jag är redan insatt i sexualitetens och kroppens funktioner.
.
När ett barn utsätts för sexuella övergrepp och berättar om dem, är deras vittnesmål sällan trovärdiga.
De är för små för att egentligen känna till sex eller hur könsdelarna hos en vuxen man fungerar. Borde åtminstone inte veta! Sexuella övergrepp -- även om inte någon rent fysisk skada åsamkats dem -- skrämmer, skadar och förstör så oändligt mycket mer för ett barn, än en onanerande blottares exponerade könsorgan skulle skada mig som är vuxen. Sexuella övergrepp ger barn men för livet.
.
Varför tycks det vara så, att det krävs mer bevis och starkare sådana, för att fälla en pappa, som begått övergrepp mot sina barn, än för att fälla en onanerande blottare?
.
Är inte detta konstigt...?

Hur är det möjligt..?

Hur är det möjligt, att ett litet barn kommer hem från sin pappa och berättar hårresande saker om sexuella saker han gjort, utan att han går att åtala?
.
Hur får det vara så, att ett litet barn berättar o visar vad pappan gör med dess kön, utan att det finns en lag, som säger ifrån? Och varför vill ingen -- soc, polis eller advokat -- lyssna till vad barnet har att berätta?
.
Samma barn visar med sin knutna hand framför nedre delen av magen, hur pappan gör med sin snopp -- det för handen fram och åter, fram och åter. Och ändå anser man att "brott kan ej styrkas".
HUR är det möjligt???
.
Mamman lämnar information till både soc och sin advokat. Ändå händer ingenting!! Ändå får pappan oskyddat umgänge med barnen.
.
Är det verkligen detta som är att agera "för barnens bästa"?
.
Varför i allsin dagar polisanmäler inte socialtjänsten pappan, då de har detta och mycket mer därtill att gå på?
.
När en pappa nekar -- innebär det per automatik att mamman och barnen ljuger?
Det är nämligen detta som är den glasklara signalen till alla oss mammor, som förtvivlat försöker skydda våra barn från fler sexuella övergrepp än de de redan genomlidit!
.
.
HUR -- jag bara frågar -- HUR ska vi mammor kunna skydda våra barn från ytterligare sexuella övergrepp, när varken soc eller rättsväsendet stödjer oss?
.
.
En liten avslutande reflektion...
-
Om det är nån som inbillar sig, att vi utsätter oss för den här skärselden för att hämnas på våra ex eller bara för att få enskild vårdnad, så säger jag bara:
- Think again!

Ingen sunt funtad mänska väljer att
  • bli skylld för att vara lögnare och även bli offentligt uthängd som sådan
  • (domar och förhandlingar är ju offentliga)

  • dra på sig skyhöga advokatkostnader, trots att chansen att vinna i domstol, statistiskt sett, är mikroskopisk

  • lägga all sin vakna tid på möten, utredningar, samtal, förhör etc. med soc, polis, advokat, BUP m.fl. 

  • bli ensammare än ensammast, för att de flesta vänner och bekanta flyr fältet, då de får veta vad som är i görningen

  • utsätta sig för folks spott o spe, oombedda synpunkter och åsikter, elaka kommentarer och snack bakom ryggen

  • riskera att bli av med vårdnaden helt och hållet -- det blir nämligen så om man försvårar umgänget
.
Skulle ni verkligen tycka att detta vore rimligt att utsätta sig för, bara för förmånen att få enskild vårdnad om era barn i en skilsmässa??
Nä, jag trodde väl inte det...
Vi mammor, som går genom detta stålbad, härdar ut för att vi MÅSTE!
För att det inte finns något annat val!!
Vi väljer att strida för våra barns rätt till trygghet, för att det är NÖDVÄNDIGT!
INTE för att, som det utmålas i media, vi är osams med våra ex och vill få enskild vårdnad om barnen.

Bloggens allra första dygn

Go'kväll...  
Innan jag loggar ur för dagen, vill jag dela med mig av dagens uppmuntrande statistik.
.
Hela 19 personer har varit in och läst här idag. 19 olika människor!!!
Bloggen har haft fantastiska 41 besök, vilket innebär att ni varit in ett par eller kanske flera gånger.
.
Tack, tack, TACK till alla er som tittat in här!
Varje gång ni klickar er hit, så blir det till stöd och uppmuntran för alla oss, som lever med och i den sexuella övergreppsmardrömmen.
Varje besök här visar att det veritabla helvete vi lever i, är värt att uppmärksammas och läsas om.
.
Återigen -- mitt varmaste TACK!!
.
.
Att se hur många som varit in här och läst, gör mig ofantligt glad och tacksam! Det ger värde och betydelse åt det jag försöker göra -- nämligen lyfta skäppan från detta dolda, tabubelagda ämne och ge det den klarsynta uppmärksamhet det förtjänar. Så ofantligt många har det som jag och mina barn... så ofantligt många är vi som lever år ut och år in med detta mörka moln på insidan. Och i dimman och smogen, som ligger kring det här ämnet, sker inte mycket till information, utveckling, utbildning, förändring eller förbättring. 
Det är dags att sätta en strålkastare på ämnet och dess problematik!
.

Nyare inlägg
RSS 2.0