Mormor

 
Varför?
Hur?
Kan bara inte förstå...
 
Varför väljer en ung mor att låta sin lilla dotter umgås med sin morfar, fastän denne utsatte mamman för sexuella övergrepp i barndomen?
 
Varför väljer hon att fortsätta umgås med sin pappa, trots att hon nu är vuxen och har ett fritt val?
 
Varför har barns juridiska skydd och trygghet inte blivit bättre sedan mina barn var små? 
 
 
Hur kan en ung kvinna blunda och välja så fel?
 
Hur kan människor fortsätta leva som om allt är okej?
 
Hur ska en mormor orka genomleva mardrömmen i repris?
 
 
Jag kommer aldrig nånsin att kunna förstå...

Avstånd

Orkar inte kämpa
Orkar inte bli sårad
Orkar inte vara orolig
Orkar inte vara sorgsen
Orkar inte känna besvikelse

Väljer att inte ta kontakt
Väljer att dra mig undan

Avstånd är lättare än smärta

Ur syn ur sinne, heter det

Det fungerar bara stundvis, för sina barn bär man hela tiden i sitt hjärta.


Ansvar för egna gärningar

När barnen var små sa han till folk att jag ljög och hittade på hemska saker om honom.

När barnen växte och ändå höll fast vid samma sak, sa han att de ljög för att jag hade hjärntvättat, indoktrinerat och manipulerat dem.

När de nu är vuxna berättar de sin egen story och den är fortfarande densamma - alltså, att deras pappa utsatte dem för sexuella övergrepp, då de var små.

De nu vuxna barnen har samma minnen och berättar om samma detaljer. Ändå nekar han och fortsätter aktiva sin smutskastning av mig.

Han förstör fortfarande relationer genom sina lögner, och det han inte alls förstår är, att det är historien som nu kommer tillbaka och biter honom själv i rumpan.

De lögner han sprider sår ett gift i hans egna relationer och skadar hans barn och barnbarn. Och ändå förstår han inte varför barnen tar avstånd från honom.

... och i förödelsens spår går jag, nu precis som då, och plockar ihop bitarna av hans förstörelse... räddar och stöttar barnen, som lider och inte får ihop sina liv.

Önskar att han kunde tvingas att ta ansvar för sina egna gärningar, för själv vet jag inte hur länge till jag orkar.




Då, nu, sen

När barnen var små och jag stod mitt i stormens öga, var jag bara tvungen att orka. Det gick inte att känna efter. Jag hade ingen möjlighet att fundera över om jag skulle orka eller klara mig igenom stålbadet. Det var bara att ta sikte framåt och make it happen. Och vi överlevde. 
 
Åren gick och tonåringar innebär andra slags problem. I vårt fall alldeles extra mycket så, eftersom mina barn fått sina gränser kränkta som små och därmed inte hade förmågan till egen gränssättning. De kunde sålunda stå mitt i en risksituation, utan att förstå det. Det blev många jobbiga tonår, men vi överlevde. 
 
Mitt liv anpassades helt till min vardag som outbildad ensamstående mamma. Vår vardag var alltid ekonomiskt fattig, men rik i kärlek och samvaro. Det var svårt och jag "trollade med knäna", för jag ville inte att de skulle präglas av bristen på pengar och minnas sin barndom som fattig. 
 
Nu är de vuxna överlevare. De lever sina egna liv och jag har fått barnbarn. 
 
Tidigare har jag alltid tänkt, att när de blev stora, så skulle jag kunna skaffa mig en utbildning och en hobby. Jag skulle kunna få ett fast jobb och slippa jaga vikariat. 
Så blev det inte. Allt upprepas. Eländet rullar på. 
Överlever vi det här igen?
 
Vet inte om jag orkar. 
Vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska agera. 
 
Klarar bara inte 25 år till av detta.
Måste få själsro nån gång i livet. Måste få vila. 
Behöver få hämta andan.
Oron gnager. Pressen tär. 
 
Orkar inte leva som stålmamma igen. 
Vill inte att detta ska vara min morgondag och framtid igen. 
Vill inte att det här ska vara mina barns morgondag och framtid. 
 
Önskar att jag kunde vrida klockan tillbaka, för då skulle jag ha valt en helt annan pappa till mina barn!
 
 
 
 
 

Låt det ta slut

Snälla, låt det ta slut nån gång
Låt det vara över
Låt mitt trötta hjärta få vila
 
Orkar inte mer
Vill inte mer
Vill slippa
 
Klarar inte att gå igenom stålbadet ännu en gång
Min kropp och min själ har inte kraft till detta igen
 
En mamma kan försätta berg för att skydda sina barn
Då orkade och kunde jag
 
En överlevarmamma som blir mormor har ett batteri, som är lite bränt i bägge ändarna
Jag orkar många andra saker idag, men jag orkar inte igenom allt det där igen
 
Snälla, låt det ta slut
 
 
 
 
 

Såå mycket kunde ha varit såå annorlunda

 
Såå mycket hade varit såå annorlunda idag, om systemet bara hade trott på mina barn, då de var små...
 
Såå mångas liv hade idag varit annorlunda -- bättre!! -- om bara inte så himla mycket gått så himla snett och blivit så himla fel...
 
Såå mycket okunskap och inkompetens, och såå många människors rädslor och prestige, påverkade och styrde våra liv...
 
Själva ämnet sexuella övergrepp var nytt territorium och oplöjd mark för de allra flesta, och det har jag full respekt för, men den massiva oviljan att lära nytt och våga se och tro, har jag svårt att inte känna bitterhet över. Hade viljan bara funnits, så hade så mycket blivit mindre fel.
 
Här är ett axplock av exempel och tidsmässiga nedslag i våra kaotiska utredningsår:
 
Man lejde då in Eva Xxxxxxxx, en socialsekreterare från ett närliggande distrikt, eftersom ingen enda i det egna området, hade någon som helst erfarenhet eller kunskap i ämnet.
 
Denna Eva Xxxxxxxx hade liten, men dock, erfarenhet av sexuella övergrepp på barn. Jag var glad åt att vi skulle få hennes kunniga hjälp och stöd -- själv krisade jag av det chockerande, som uppdagats kring mina barn och deras pappa, och av naturliga skäl var jag ju komplett okunnig i detta nya och förfärande ämne. Jag trodde nu, att vi skulle få trygghet, råd och stöd av denna inlejda socialsekreterare.
 
Kontakten med Eva blev emellertid oerhört svår, för hon visade snart var hon stod i ämnet -- hon ansåg, att de sexuella övergreppen sannolikt var påhittade och endast en mammas försök att få enskild vårdnad om de gemensamma barnen.
Att det inte uppdagats eller anmälts av mig, var helt oviktigt för henne.
 
Dessa saker sa hon emellertid inte rent ut, då det fanns andra närvarande, men i telefonsamtal och på tumanhand uttryckte hon det lite mer rakt på sak. Hon sa t.ex:
 
- Han är ju såå trevlig och har ett sååå fint sätt med sina barn!  Det syns ju att de trivs jättebra med honom... de är inte det minsta rädda för honom, och de borde de ju vara, om det nu är så att han verkligen har utsatt dem för nåt, eller hur?
 
Hennes agerande visade också tydligt, att hon absolut inte såg något skyddsbehov för barnen.
 
Hon arrangerade t.ex. tillsammans med en släkting, en date med pappan -- det skedde bakom min rygg, utan att informera varken polis eller barnens kontakter på Bup, och det var mitt under pågående polisutredning och precis före förhör med barnen.
 
Mitt ena barn var nästan okontaktbart, då hon kom hem efter daten.
Inåtvänd, med döda ögon och självdestruktivt beteende -- och jag var den, som tvingades hantera och klara av konsekvenserna... som om allt inte redan var alldeles tillräckligt svårt.
 
Först förstod jag inte -- trodde att jag måste ha missförstått eller att hon bara följde regelverket. Det tog ett bra tag, innan jag fattade var hon stod och varför hon agerade så som hon gjorde.
Efter att den hemska insikten nått in i mig, avskydde och föraktade jag Eva vitglödgat -- jaa, mycket mer än jag avskydde och föraktade min f.d. make för de övergrepp han utsatt våra barn för. Hennes svek och falska agerande slog mig i knävecken, då jag var som allra svagast och som allra mest behövde hjälp och stöd. Det kommer jag aldrig att kunna förlåta!
 
Tingsrätten, där vi så småningom hamnade, trodde förvisso på barnen... MEN polisutredningen hade ju mynnat ut i "brott kan ej styrkas" och det var sålunda "bara" en förhandling om vårdnad och umgänge. Domaren i målet uttryckte sin slutsats och dom så här:
 
- Det står bortom varje rimligt tvivel klart, att något olämpligt av sexuell karaktär har skett mellan far och barn. Detta har dock sannolikt skett i oförstånd och okunskap -- han har inte vetat var gränserna gått.
Nu har emellertid tingsrätten tydliggjort dessa gränser för honom. Därmed finns inte längre något skyddsbehov för barnen i umgänget med sin far.
 
Jag protesterade, men för totalt döva öron, så jag överklagade domen.
 
I hovrätten var allt större i alla avseenden och bemärkelser, och liknade inte den lilla informella tingsrättsförhandlingen runt ett bord, på något enda sätt.
Detta var förvirrande, förfärligt och lamslående, och jag, som aldrig varit i närheten av en domstol tidigare, hade ett kaos av rädsla och uppskakade frågor inom mig.
 
Hovrättsförhandlingen var alltså en regelrätt domstolsförhandling i stor sal med domare, nämndemän, vittnen, vittnesbås etc., och det tog hela långa dagen, ända till sent på kvällen.
 
Jag var helt slut och förstod inte mycket av det märkliga "spel", som försiggick i rättssalen -- och då menar jag inte enbart domstolsspråket och "ritualerna". Nej, min advokat sa konstiga saker och underlät att ta upp saker, som varit viktiga för domstolen att känna till. När det var min tur att prata, styrde hon mig med frågor, som jag inte fick besvara på ett rätt och riktigt sätt. Hon undvek vissa viktiga saker och lät mig inte berätta om detaljer, som varit viktiga för rätten att känna till.
 
Nämndemännen sov vid varsitt tillfälle under dagen. Den ena nickade till redan efter lunch, och den andra slumrade av och till under de sena eftermiddagstimmarna. Bl.a. sov nämndemannen, då ena barnets psykolog vittnade och berättade om vad hon beskrev som "den allra tydligaste och mest graverande signal om sexuella övergrepp, som hon någonsin, under hela sin långa yrkeskarriär, fått från ett barn".
 
Hon satt där och berättade om det allra värsta, som hänt mig och mina barn, och om hur ett av mina barn på ett för barn ovanligt tydligt sätt, vädjat till henne om hjälp och skydd -- och under detta oerhört viktiga och ångestladdade vittnesmål, satt en av dessa viktiga människor -- nämndemannen -- och sov.
Jag ville påkalla rättens uppmärksamhet, be dem avbryta och ta en paus, men min advokat vägrade;
- Shhh!! Reta inte rätten! viskade hon i mitt öra, då jag diskret pekade på den sovande nämnemannen och viskande bad henne göra nåt åt det.
 
Flera viktiga personer hade inte fått bli kallade som vittnen -- även om det de hade kunnat berätta varit viktigt, så var det viktigare, att inte göra förhandlingen för långdragen, sa min advokat.
 
Efteråt var jag frustrerad, besviken och förvirrad... så många saker, som kändes fel och som inte fått komma fram eller berättas om! Jag kunde bara inte förstå hur eller varför, men jag tänkte att hon ju var erfaren och därmed visste precis hur man skulle "spela" det här domstolsspelet -- det som för okunniga mig verkade vara hur galet som helst, hade säkert nån mycket yrkesskicklig orsak och förklaring.
 
 
 
(Obs! Genom de 20 år som gått, har jag varit stöd åt flera kvinnor i samma sits, och de har, alla visat sig ha haft just denna kvinnliga advokat -- det är nämligen hon som rekommenderas av t.ex Kvinnogemenskap.
 
 Vi har samtliga haft samma negativa upplevelser av henne och även nått samma sorgliga resultat i domstolarna. En olycklig slump? Nejdå!
 
Advokaten hade, då hon för ca 20 år sedan företrädde mig och barnen, precis svängt in på en ny juridisk linje, vilken innebar att man skulle försöka tvinga parter att komma överens.
 
Hon drev och lobbade starkt för framtagandet av den nya lag, som kom 1 augusti 2011 -- d.v.s. "medling vid vissa privaträttsliga tvister" (t.ex. vårdnadstvister) -- en metod, som man ville kunna applicera på alla typer av tvister.
 
Detta med den nya lagen, visste jag förstås inte då -- det har jag fått veta först på senare år.
 
När jag i flera fall, som stöd för andra mammor, kunnat följa denna advokat och iaktta henne "från åskådarplats", istället för som krisande part i ett svårt mål, så har jag kommit att avsky och förakta henne lika mycket, som jag avskydde och föraktade socialsekreterare Eva Xxxxxxxx.
Dessas yrkesmässiga och professionella svek är så mycket värre och får så mycket större spinoff-effekt, än de som utförs av förövarna, för det de gör i sin profession, får återverkningar på hela systemet och hur det behandlar kommande fall.)
 
 
Domen från Hovrätten var ett dråpslag, som helt slog undan fötterna för oss alla i familjen.
Den gav omgående fritt umgänge med övernattningar, utan upptrappning eller möjlighet att vänja barnen vid detta. Till sak hör, att de knappt träffat sin pappa under de år som gått, eftersom han i långa perioder valt att avstå. Det yngsta barnet kände honom knappt och hade bara träffat honom några timmar i taget -- då hade det alltid varit andra välbekanta människor med som stöd och skydd.
 
I domen stod att jag, för den skull jag förhindrade detta oskyddade umgänge, skulle drabbas av ett vite på 6000 kr per 24-timmar och barn. Domen gick dessutom inte att överklaga.
 
Jag var förkrossad, skräckslagen och som förlamad. Det tycktes inte finnas någonting jag kunde göra. Jag kunde helt enkelt inte skydda mina barn längre.
 
I ett sista förtvivlat försök, skickade jag i alla fall alltihop vidare till RÅ (riksåklagaren) i Högsta Domstolen. Såå många saker hade ju skötts fel, gjorts fel och handlagts fel, och såå många viktiga fakta och händelser hade undanhållits rätten.
 
Kvällen före julafton kl. 21.15 år 1994 ringde vår telefon.
- Hejsan, ursäkta att jag ringer så sent och stör så här dan-före-dan. Jag heter Xxxxxxx Xxxxxxx och jag är Riksåklagare.
 
Jag trodde förstås först inte att han var den han sa sig vara -- det måste ju vara nåt practial joke, trodde jag, men nejdå, han var faktiskt den han sa -- alltså RÅ.
Matt och förbluffad satte jag mig ner och lyssnade till denne främling i luren.
 
Han berättade att han just denna kväll höll på att städa ur sitt skrivbord, för att gå i pension.
Han ringde mig för att han, innan sin pensionering, personligen ville få framföra hur ledsen han var, över att den lokale åklagare, som skött vårt fall, varit så svag och feg. Åtal borde absolut ha väckts, ansåg han, för det fanns tillräckliga bevis för detta.
Denne fege/svage lokale åklagare hade emellertid inte begått något tjänstefel, och därmed kunde fallet inte tas upp i Högsta domstolen.
 
Mina barn tvingades sålunda iväg till en far, som utsatt dem för sexuella övergrepp, och jag tvingades helt enkelt försöka hantera situationen så gott det gick.
 
Socialsekreterare Eva Xxxxxxxx:s ständigt hotfulla mantra, stod som i evig och hånfull eldskrift för mig:
 
- Det är du, som är vårdnadshavare och då är det upp till dig att skydda dina barn. Om du inte kan det, så är det upp till oss att gå in och omhänderta dem.
 
Detta sa hon ofta, ofta, ofta, då jag förtvivlat gråtande vädjade till henne om hjälp att skydda mina barn.
 
För barn, som utsatts för sexuella övergrepp av sin far, fanns inget skydd att få -- varken från systemet, dess representanter eller sin mor -- och ingen i ansvarsposition tycktes tro på eller ta det de berättade på allvar.
 
Idag är mina barn vuxna och berättar om minnena av sin fars sexuella övergrepp, så att detta verkligen hänt råder det inga som helst tvivel om, men i flera avseenden -- de viktigaste!! -- är det tyvärr ändå för sent, för skadan är ju redan skedd.
 
Barnen mår efter alla dessa år fortfarande urdåligt -- de medicinerar och har diagnoser som t.ex. PTSD och depression. 
Samtliga i vår familj och närmaste släkt och vänkrets, har lidit och burit denna tunga börda under sååå många år. Det han utsatte barnen för, har splittrat och trasat sönder släkt- och vänskapsband, familjerelationer, och ödelagt sååå många personers hälsa, privatliv, självkänsla och rykte.
 
Sååå mycket kunde ha varit annorlunda idag, om han hade blivit åtalad för sin perversa böjelse, istället för att få fritt umgänge med sina offer.
 
Ja, sååå mycket kunde ha varit annorlunda för oss idag -- och sannolikt också för sååå många andra i samma sits, för som ni vet utgör ett domslut grund för domar i andra senare fall...
 
Ska systemet nånsin ändras..? Ska det nånsin bli bättre..?
 
 

Näe, jag måste faktiskt inte

Vuxna överlevare, som väljer fel
 
Det gör ont
 
Stockholmssyndromet präglar och tär

Det sliter hårt på relationer och kärleksband

Vilseledd och missriktad lojalitet slår hårt

Ickeexisterande insikt gör oförståelsen total och reaktionerna starka

Det är lättare att slå mot mamma, än ta i problemet pedofilpappa

Mycket enklare att fega ur och slippa ta den diskussion och konflikt, som egentligen borde ha tagits för åratal sen -- med honom, vill säga

Men en mamma till vuxna barn måste faktiskt inte orka ta emot smäll efter smäll efter smäll... en mamma får faktiskt säga

- Näe, jag måste faktiskt inte mer nu


Hjärtevärk

Kan inte tänka på eländet.
 
Klarar inte att släppa upp det till medvetandenivå.
 
Det gör alltför ont.
 
Orkar inte känna.
 
Håller tillbaka.
 
Tränger undan.
 
Trycker ned.
 
Håller mig aktiv och igång.
 
Ger ingen egentid för reflektion.
 
Ler och är stark.
 
Är glad och energigivande.
 
Jobbar och ger.
 
 
... men så kommer emellanåt en sån där dag som idag... då jag inte lyckas... då hjärtat bara värker.
 
 
Håller mig hemma.
 
Inomhus.
 
Spelar förlösande och tröstande musik.
 
Städar.
 
Tvättar.
 
Lagar mat.
 
Bakar.
 
Rensar och röjer.
 
Bringar ordning i kaoset --- yttre ordning för inre kaos.
 
 
... sen är de brustna hjärtebitarna ihoppusslade, så att jag håller ett tag igen...
 
... d.v.s. så länge jag inte tänker på eller pratar om eländet... för då krackelerar livet ånyo...
 
 
 
 

Måste man orka o vilja

Ibland blir jag så in i själen trött... orkar bara inte.

Jag, som annars är en så glad o energifylld mänska.

Men ibland kommer allt liksom bara ikapp mig och slår undan benen för mig.

Då ligger mitt trötta mammahjärta där och undrar om man verkligen måste orka och vilja.


Things fall apart

 
The Second Coming
 
Turning and turning in the widening gyre

The falcon cannot hear the falconer;

Things fall apart; the centre cannot hold;

Mere anarchy is loosed upon the world,

The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere

The ceremony of innocence is drowned;

The best lack all conviction, while the worst

Are full of passionate intensity.
 
 
 
William Butler Yeats uttrycksfulla och känsloladdade första vers i dikten "The Second Coming", beskriver det så oerhört väl... Things fall apart -- det gör de!!!
 
 

Det tar aldrig slut

Rakryggat och modigt vägrar en av mina döttrar, att fortsätta tiga om sin pappas sexuella övergrepp. 
 
Hon accepterar bara inte, att fortsätta låta världen tro på hans lögner om "varför" och "hur" i deras barndom o uppväxt -- i synnerhet inte hans svartmålning och lögnaktiga skuldbeläggande av deras mamma (mig).
 
Öppet och kavat berättar hon för släktingar på hans sida, om sina och systrarnas minnen av övergreppen -- dessa släktingar reagerar mycket olika.
 
Några blir djupt chockerade, eftersom familjen, då det hände, effektivt och omedelbart lade hemlighetslocket på, och sedan skyllde hela den konfliktladdade situationen på flickornas mamma (mig) -- de här släktingarna har sålunda, genom alla dessa år, varit totalt omedvetna om det övervakade umgänget, polisutredningarna, polisförhören etc.
 
Andra släktingar reagerar med attack och försvar:
Om dessa minnen nu skulle vara sanna, varför är han då inte dömd?
 
Men den modiga dottern viker inte ned sig, utan fortsätter strida för rätten till sanning och upprättelse -- minnena från barndomen får inte längre bara inte ljugas bort, förnekas eller förringas. Hon kontaktar pappan, för att berätta, att hon nu "lyft på hemlighetslocket" och vägrar att tiga längre.
 
Och vad gör pappan? Jo, den patetiska fegskiten vänder sig till sina andra döttrar för att få tröst. Han säger med ledsen röst:
- Men ska det här aldrig ta slut..??
 
... och det har han mage att säga till de döttrar han utsatte för sexuella övergrepp, då de var små!!
Till samma döttrar, som sedan dess lidit av följder och efterverkningar av hans övergrepp.
 
... och flickorna, som numera är vuxna kvinnor, rättar åter in sig i ledet och fortsätter tiga o trösta sin pappa -- Stockholmssyndromet bara fortsätter leva, gro och blomma.
 
 
Detta, bästa läsare, är det som händer och blir, när ett system av lagar och dess företrädare, tvingar sexuellt utsatta barn att ha umgänge med pedofilföräldern, istället för att tro på barnen och skydda dem.
 
Det bara fortsätter och fortsätter.... och det tar aldrig slut, hur stark o modig man än är.
 
 
 

Stockholmssyndrom

Från den dag jag fick veta vad han gjort, har jag vigt mitt liv åt att försöka skydda er
- skydda er från den man, som jag en gång valde att dela mitt liv med.
 
Under hela er barndom och uppväxt, har jag lagt all min ork och kraft på att göra era liv så trygga och bra det nånsin varit möjligt.
 
Det fick bara inte hända igen. Han fick bara inte komma åt er igen.
Men hur förhindrar en mamma övergrepp, när hon tvingas lämna ut sina barn till förövaren?
 
Åratal av mardrömslik rädsla, tung skuld och hopplöshetens tårar.
 
När ni blev vuxna, skulle allt bli bättre, tänkte jag.
Trodde jag.
Så blev det inte.
 
Istället hamnade vi alla i en ny verklighet -
en verklighet, som är en destruktivt nedåtgående spiral.
Ett Stockholmssyndrom.
 
Av systemet och lagen tvingades ni lära er att uthärda.
Likt offren i Norrmalmstorgsdramat 1973, lärde ni er vädja till förövarens inre godhet.
I likhet med dem, har ni nu en påtvingad relation med förövaren -
och ni har förlorat förmågan att skilja agnarna från vetet.

Ni ser inte risksituationen, trots att ni står och lever mitt i den.
 
Detta rår jag bara inte på.
Orkar inte mer.
 
Nu måste ni själva lära er att se.
Ni måste våga välja rätt.
 
Jag kan inte längre skydda er -
inte heller kan jag skydda era barn.
 
Mammahjärtat brister av sorg och smärta.
 
Jag varken kan eller får ge upp, men kan heller inte skydda eller hjälpa er.
 
Tillbaka på ruta 1, men nu med ett gammalt utnött och orkeslöst själsbatteri.
 
Allt känns omöjligt.
 
 
 
 
 

Text i repris: Jag ångrar mig

För att den här texten, som jag skrev för länge sedan, nu har sökts och efterfrågats, publicerar jag den här igen:
 
 

Jag ångrar mig!

 

Jag ångrar mig!

 

Jag ångrar, att jag som ensamstående, arbetslös mamma inte vägrade lyda domen i vårdnadstvisten för många år sedan.

 

Jag ångrar, att jag inte trotsade domstolen och vägrade lämna ifrån mig mina barn för umgänge med den far, som utsatt dem för sexuella övergrepp.

 

Jag ångrar, att jag lydde min kvinnliga advokats råd att vara tyst och följsam – att inte göra för mycket väsen, utan förhålla mig lugn.


Jag ångrar att jag litade på henne, hennes vilja och kompetens att skydda mina barn.


Jag ångrar, att jag lät mig tvingas till att låta mina barn åka till ett oskyddat umgänge.


Jag ångrar att jag underkastade mig domstolshotet om höga viten och förlorad vårdnad vid försvårande av det oskyddade umgänget.


Jag ångrar att jag inte vägrade blankt.


Jag ångrar att jag inte framhärdade, så att överlämnandet till pappan hade kommit att ligga helt och fullt på deras ansvar.   


Jag ångrar att jag lät mig skrämmas att underordna mig lagar och domar, trots att jag visste vad han gjort och skulle kunna göra igen.

 

 Lagen och dess företrädare tvingade mina barn att få detta som sin normaliserade vardag. Och jag bär en del av skulden, för jag vågade inte vägra.

 

År ut och år in tvingades de åka till ett umgänge med sin far – en man, som de borde ha sluppit ha i sina liv, annat än på avstånd och i tryggt skyddat umgänge.

 

Mina barn tvingades tillbaka till en risktillvaro tillsammans med pappa, som tidigare utsatt dem för sexuella övergrepp. Totalt utlämnade och utan någon att få hjälp, stöd eller skydd av. De var modiga och berättade – och blev sedan ändå tvingade att återvända till pappan.

 

Samhället och systemet – och, i deras småbarnsvärld även jag, eftersom jag tillät det – gav dem en glasklar signal:

Detta är okej! Det er pappa gör ska ni acceptera, underkasta er och leva med!


Hur mår man under en sådan barndom och uppväxt?

Hur mår man under den känsliga tonårstiden?

Hur mår man senare som vuxen?

Hur mår man som mamma?

Orkar man leva med sig själv och resultatet?

 

Jag ångrar djupt att jag inte vägrade underkasta mig systemet och lagarna!


Jag ångrar djupt att jag inte hade modet och styrkan att gå emot domstolen och systemet.


Jag ångrar att jag inte löpte hela linan ut – oavsett de lagliga och ekonomiska konsekvenser de hotade mig med.


Jag borde ha varit orubblig och stått fast vid:


- Jag vägrar i sten att utsätta mina barn för detta!! Tvingar ni dem till detta, så är ansvaret ERT!

 

Jag ångrar att jag lät mig tvingas.

 

Euphorbia Milii


Inget självvalt helvete

Hur sjutton blev livet så här..?
Det är verkligen ljusår ifrån allt jag någonsin trott, tänkt eller önskat, att det skulle bli.

Och detta smärtfyllda aldrig upphörande stålbad, påstår oinsatta, trångsynta, fega människor, att vi mödrar frivilligt skulle välja, för att vinna vårdnaden om våra barn i vårdnadstvister.

Som om, säger jag utmattat och uppgivet!
Som OM någon mänska nånsin någonstans skulle välja ett livslångt helvete, vars smärtgrad aldrig nånsin förändras i styrka eller intensitet!!

Hur sjutton kan någon ens tänka i de banorna..?



Liten blir stor

Barn, som utsätts för sexuella övergrepp, får livslånga men och smärtsamma själsärr.
 
Barnet agerar ut ångest och smärta på barns sätt. Jobbigt och slitsamt för både barnet och dess omgivning, men det går att uthärda och klara sig igenom.
Blir barnet trott och får hjälp, ser framtiden hoppfullt ljus ut.
 
En vuxen överlevare, som inte blivit trodd som liten, kan bli oerhört självdestruktiv...
få depressioner, självskadebeteende, ätstörningar... ofta också självmordstankar och dödslängtan.
Som förälder till myndiga överlevandebarn står man smärtsamt maktlös och utan möjlighet att ingripa eller hjälpa.
 
Det är outhärdligt!!! Mammahjärtat brister inifrån av vanmäktig smärta!!

Bara mänska

Jag är bara mänska!
 
Inga övernaturliga superkrafter.
 
Jag varken orkar eller klarar allt,
även om min tappra "fasad" antyder att så är fallet
 
Denna fasad är, och har i många många år varit, mitt och mina barns skydd och räddning.

Bakom fasaden har jag gråtit, förtvivlat och kämpat i nattsvart rädsla, ångest och smärta,
men utåt har jag varit stark, duglig, trygg och kompetent.
 
Nu är fasaden gammal och börjar så sakteliga rämna,
den håller inte längre så som förr.
 
Jag kryper ihop bakom dess ruiner och skyddar mig så gott jag förmår.
 
Jag är bara mänska och orkar inte mer.
 

Smärta bortom allt förnuft

Alla barn gör det nog förr eller senare och i högre eller lägre grad -- d.v.s. spelar ut föräldrarna mot varandra.
Så sker inom relationer och äktenskap, och så sker bland separerade/skilda föräldrar.
Skilsmässobarn kan t ex säga "Det är roligare hos X än hos dig!" eller
"X är mycket snällare än du!", utan att egentligen mena det, men OJ så det sårar och OJ så ont det gör.
 
Barn häver ju också ur sig elakheter, för att bli kvitt sin egen ångest, oro och känslostorm. Och det VET "vanliga" föräldrar så väl. Självklart vet också vi skilsmässoföräldrar det, men UJ-UJ-UJ så mycket ondare det gör för oss att höra det.
 
Föräldrar i gemen VET ju, att barnen inte hatar, trots att de ligger på golvet och skriker att de gör det eller vräker ur sig det, medan de går ut genom dörren, som de drämmer igen efter sig. ÄNDÅ gör det jätteont i föräldrahjärtat.
När såna här saker sägs av skilsmässobarn, ökar föräldrasmärtan rejält, för då tas den emot av ett oroligt, osäkert och ofta sårat föräldrahjärta!
 
Och detta gäller då helt "vanliga" föräldrar o barn, samt skilsmässoföräldrar o deras barn. Alltså föräldrar och barn utan några egentliga komplikationer.
Men det finns en grupp föräldrar, som lever i ständig ångest och rädsla, för vilka sådant här orsakar en smärta, som är bortom sunt förnuft och som inte går att beskriva:
Det är föräldrar till barn som utsatts för övergrepp (sexuella, psykiska, fysiska).
 
Rädsla, skuld och vanmakt är nämligen GIGANTISKA smärt-boostare, så när dessa föräldrars barn gör det, som i princip alla barn gör -- d.v.s. tar ut sin egen rädsla, ångest och smärta på föräldern -- så blir föräldrasmärtan liksom i kubik! Man blir som förlamad av den alltuppslukande svarta smärtan och går nästan sönder invärtes!
 
Dessa skräckslagna föräldrar är, av systemet och lagen tvingade, att samarbeta och underlätta umgänge mellan barn och den andre föräldern, trots att allt sunt förnuft säger, att barnen borde förskonas från denna föräldrakontakt eller åtminstone inte skickas dit utan en annan vuxens övervakande närvaro.
 
Försök föreställa dig vad som händer i denna förälders hjärta, själ och kropp, då barnet säger och gör det förmodligen alla barn gör -- alltså, det ovan nämnda...
Det går inte, för det går bortom alla ord och bortom allt förnufts lagar.
 
 

Varje dag ett aktivt val

Ni säger, att jag är stark -- jag tänker, att det ju är vad jag tvingats vara under hela mina barns uppväxt, och vad jag fortfarande tvingas vara varenda vareviga dag, för konsekvenserna av övergreppen går ju faktiskt aldrig över.
Det här är inte som ett blåmärke eller en fraktur, som med tiden läker och smärtan sakta klingar av. Nej, det är som en omfattande 3-e gradens brännskada, vars ärrvävnad och flortunna hud aldrig riktigt läker, utan ständigt rivs upp, spricker och infekteras.

Ni säger, att jag är en så glad och positiv person -- jag tänker, att det är ett aktivt val jag tvingats göra varenda vareviga dag de senaste 26 åren -- annars skulle jag inte ha orkat vara den enda fungerande föräldern -- och de sista 20 åren också helt enkelt, för att överleva övergreppens destruktiva efterdyningar. Jag kan inte, får inte, bryta samman, för vem axlar då mitt ok?

Ni säger, att jag inte "släpper in" -- jag tänker, att det är så man blir, då man blivit så grundlurad, så sviken, så nedbruten och så själsförstörd av det faktum, att ens make utsätter de gemensamma små barnen för sexuella övergrepp... och sen nekar och ljuger OCH kommer undan med det, TROTS alla fasansfulla detaljer de små döttrarna visste att berätta om sin pappas sexualdrift och sexuella förehavanden.
 
Ni säger, att jag ju måste våga chansa och ge mig in i ett nytt förhållande -- jag tänker, att ni är totalt clueless... att ni inte har en aning om vilka förfärliga hemskheter, som kan komma ur att man chansar. Som ung chansade jag på en relation med barnens pappa och se vad som kom ur det! Ett livslångt lidande med sååå många inblandade. För mig och barnen plågsamma minnen, psykiska efterverkningar, fysiska besvär och komplikationer, sexuella hinder och hämningar, socialt smärtsamma upplevelser, folks åsikter och skitsnack, förstå-sig-påares "goda råd" och "gör så här med ditt liv-tips". Nej, jag tycker nog att jag har fullt fog för min försiktighet.

Ni säger så mycket, ni tycker så mycket och ni tror så mycket.
Tänk om ni skulle ta er en funderare på hur ni själva skulle överleva tjugo år av ifrågasättanden, anklagelser, utredningar, domstolsförhandlingar, misstroende, förnekande, lögner, misskreditering, förtal, brutna relationer och vända ryggar.
Hur skulle ni själva orka, tror ni?
Och vilken typ av person skulle ni själva utvecklas till??
Skulle ni orka göra och välja, det jag gör???
Skulle ni klara att leva mitt liv????

Jag vet bara, att jag varenda vareviga dag får tvinga mig själv att välja
  • att leva
  • att vara glad
  • att se positivt på saker
  • att orka
  • att uthärda
  • att våga

De dagar jag inte lyckas så särskilt bra... de dagar jag trampar igenom och är "låg" eller bara inte orkar upprätthålla det glada, starka, toleranta jag ni vanligtvis ser -- snälla, minns då att varenda vareviga dag i mitt liv drivs av ett aktivt val.

Innan ni kritiserar och dömer -- walk a mile in my shoes!


Ett modigt barn

Ett barn samlar mod -- länge!! -- och berättar sedan... berättar skälvande av rädsla om saker, som pappa gör. Vädjar om hjälp -- hjälp att slippa. Att någon ska se till att pappa slutar göra så.
.
.
Mamman lyssnar och tror... hon förstår så väl att det barnet säger är sant... känner igen en del av det barnet berättar -- hon har ju själv varit utsatt för precis samma sak.
Kanske var det då han gav sig på barnet, som mamman slapp undan?
Skulden sliter i hjärtat.
.
.
Barnet ser att mamman nu ofta är ledsen och pratar mycket i telefon... förstår att det har att göra med det som berättats.
Barnet får träffa tanter och farbröder som det ska prata med, men det ställs konstiga frågor och ingen vill egentligen höra eller veta vad barnet har att berätta.
Barnet förstår att vuxna tycker att det är jobbigt att lyssna. 
.
.
Vuxenvärlden väljer att inte ta in det barnet berättar... det blir mindre hotfullt för vuxna om de får kalla det lögn och manipulation. Men för barnet, som ju bara berättat sanningen, blir tillvaron svår.
Barnet blir tvingat att åter åka till pappa... pappa, som gjorde det där läskiga... det där som kändes fel och som gjorde ont.
Barnet förstår inte varför.... när det varit modigt och berättat.
Barnet inser att det inte är någon mening att vara modig... att vuxna inte vill hjälpa.
Barnet resignerar och tystnar.
.
.
Varför vill ingen mer än mamma tro och skydda?
Kan det vara för jobbigt för vuxna?

Jag ångrar mig!

Jag ångrar mig!

Jag ångrar, att jag som ensamstående, arbetslös mamma inte vägrade lyda domen i vårdnadstvisten för många år sedan.
Jag ångrar, att jag inte trotsade domstolen och vägrade lämna ifrån mig mina barn för umgänge med den far, som utsatt dem för sexuella övergrepp.
Jag ångrar, att jag lydde min kvinnliga advokats råd att vara tyst och följsam – att inte göra för mycket väsen, utan förhålla mig lugn.
Jag ångrar att jag litade på henne, hennes vilja och kompetens att skydda mina barn.
Jag ångrar, att jag lät mig tvingas till att låta mina barn åka till ett oskyddat umgänge.
Jag ångrar att jag underkastade mig domstolshotet om höga viten och förlorad vårdnad vid försvårande av det oskyddade umgänget.
Jag ångrar att jag inte vägrade blankt.
Jag ångrar att jag inte framhärdade, så att överlämnandet till pappan hade kommit att ligga helt och fullt på deras ansvar.   
Jag ångrar att jag lät mig skrämmas att underordna mig lagar och domar, trots att jag visste vad han gjort och skulle kunna göra igen.

.

Lagen och dess företrädare tvingade mina barn att få detta som sin normaliserade vardag. Och jag bär en del av skulden, för jag vågade inte vägra. År ut och år in tvingades de åka till ett umgänge med sin far – en man, som de borde ha sluppit ha i sina liv, annat än på avstånd och i tryggt skyddat umgänge. Mina barn tvingades tillbaka till en risktillvaro tillsammans med pappa, som tidigare utsatt dem för sexuella övergrepp. Totalt utlämnade och utan någon att få hjälp, stöd eller skydd av. De var modiga och berättade – och blev sedan ändå tvingade att återvända till pappan.
Samhället och systemet – och i deras småbarnsvärld även jag, eftersom jag tillät det – gav dem en glasklar signal: ”Detta är okej! Det er pappa gör ska ni acceptera, underkasta er och leva med!
Hur mår man under en sådan barndom och uppväxt? Hur mår man under den känsliga tonårstiden? Hur mår man senare som vuxen? Hur mår man som mamma? Orkar man leva med sig själv och resultatet?

.

Jag ångrar djupt att jag inte vägrade underkasta mig systemet och lagarna!
Jag ångrar djupt att jag inte hade modet och styrkan att gå emot domstolen och systemet.
Jag ångrar att jag inte löpte hela linan ut – oavsett de lagliga och ekonomiska konsekvenser de hotade mig med.
Jag borde ha varit orubblig och stått fast vid:
- Jag vägrar i sten att utsätta mina barn för detta!! Tvingar ni dem till detta, så är ansvaret ERT!

.

Jag ångrar att jag lät mig tvingas.

Euphorbia Milii

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0