Ett modigt barn

Ett barn samlar mod -- länge!! -- och berättar sedan... berättar skälvande av rädsla om saker, som pappa gör. Vädjar om hjälp -- hjälp att slippa. Att någon ska se till att pappa slutar göra så.
.
.
Mamman lyssnar och tror... hon förstår så väl att det barnet säger är sant... känner igen en del av det barnet berättar -- hon har ju själv varit utsatt för precis samma sak.
Kanske var det då han gav sig på barnet, som mamman slapp undan?
Skulden sliter i hjärtat.
.
.
Barnet ser att mamman nu ofta är ledsen och pratar mycket i telefon... förstår att det har att göra med det som berättats.
Barnet får träffa tanter och farbröder som det ska prata med, men det ställs konstiga frågor och ingen vill egentligen höra eller veta vad barnet har att berätta.
Barnet förstår att vuxna tycker att det är jobbigt att lyssna. 
.
.
Vuxenvärlden väljer att inte ta in det barnet berättar... det blir mindre hotfullt för vuxna om de får kalla det lögn och manipulation. Men för barnet, som ju bara berättat sanningen, blir tillvaron svår.
Barnet blir tvingat att åter åka till pappa... pappa, som gjorde det där läskiga... det där som kändes fel och som gjorde ont.
Barnet förstår inte varför.... när det varit modigt och berättat.
Barnet inser att det inte är någon mening att vara modig... att vuxna inte vill hjälpa.
Barnet resignerar och tystnar.
.
.
Varför vill ingen mer än mamma tro och skydda?
Kan det vara för jobbigt för vuxna?

Jag ångrar mig!

Jag ångrar mig!

Jag ångrar, att jag som ensamstående, arbetslös mamma inte vägrade lyda domen i vårdnadstvisten för många år sedan.
Jag ångrar, att jag inte trotsade domstolen och vägrade lämna ifrån mig mina barn för umgänge med den far, som utsatt dem för sexuella övergrepp.
Jag ångrar, att jag lydde min kvinnliga advokats råd att vara tyst och följsam – att inte göra för mycket väsen, utan förhålla mig lugn.
Jag ångrar att jag litade på henne, hennes vilja och kompetens att skydda mina barn.
Jag ångrar, att jag lät mig tvingas till att låta mina barn åka till ett oskyddat umgänge.
Jag ångrar att jag underkastade mig domstolshotet om höga viten och förlorad vårdnad vid försvårande av det oskyddade umgänget.
Jag ångrar att jag inte vägrade blankt.
Jag ångrar att jag inte framhärdade, så att överlämnandet till pappan hade kommit att ligga helt och fullt på deras ansvar.   
Jag ångrar att jag lät mig skrämmas att underordna mig lagar och domar, trots att jag visste vad han gjort och skulle kunna göra igen.

.

Lagen och dess företrädare tvingade mina barn att få detta som sin normaliserade vardag. Och jag bär en del av skulden, för jag vågade inte vägra. År ut och år in tvingades de åka till ett umgänge med sin far – en man, som de borde ha sluppit ha i sina liv, annat än på avstånd och i tryggt skyddat umgänge. Mina barn tvingades tillbaka till en risktillvaro tillsammans med pappa, som tidigare utsatt dem för sexuella övergrepp. Totalt utlämnade och utan någon att få hjälp, stöd eller skydd av. De var modiga och berättade – och blev sedan ändå tvingade att återvända till pappan.
Samhället och systemet – och i deras småbarnsvärld även jag, eftersom jag tillät det – gav dem en glasklar signal: ”Detta är okej! Det er pappa gör ska ni acceptera, underkasta er och leva med!
Hur mår man under en sådan barndom och uppväxt? Hur mår man under den känsliga tonårstiden? Hur mår man senare som vuxen? Hur mår man som mamma? Orkar man leva med sig själv och resultatet?

.

Jag ångrar djupt att jag inte vägrade underkasta mig systemet och lagarna!
Jag ångrar djupt att jag inte hade modet och styrkan att gå emot domstolen och systemet.
Jag ångrar att jag inte löpte hela linan ut – oavsett de lagliga och ekonomiska konsekvenser de hotade mig med.
Jag borde ha varit orubblig och stått fast vid:
- Jag vägrar i sten att utsätta mina barn för detta!! Tvingar ni dem till detta, så är ansvaret ERT!

.

Jag ångrar att jag lät mig tvingas.

Euphorbia Milii

 


Nyare inlägg
RSS 2.0