"Skyddet måste man få genom socialtjänsten"

Ja, så säger ATSUBs ordförande Birgitta Holmberg, och i den bästa av världar skulle detta vara sant. Men nu lever vi inte i den bästa av världar, och det är Birgitta medveten om. Därför borde hon försöka ge stöd åt mammor, som inte kan något annat än att fly för att skydda sina barn från fortsatt våld och/eller sexuella övergrepp. Inte hugga dem i knävecken genom sådana här uttalanden. Hon vet ju att mammor faktiskt inte får något stöd och att barns rättsskydd är minimalt - i synnerhet i fall med sexuella övergrepp där förövaren är pappan. 
 
 
 
 
Jag säger inte att Birgitta eller ATSUB har fel när det gäller just den här mamman. Det är jag självklart inte tillräckligt insatt i fallet för att göra, även om jag från åskådarplats tycker att det finns väldigt mycket som talar för att det är så. Jag har dessutom det största förtroende för Monica Dahlström Lannes, men som sagt -- jag är inte insatt i fallet. 
Det jag säger och menar är att Birgitta, som ordförande för en organisation som ATSUB, borde strida, verka och kämpa för en förändring av de regelverk och lagar som är tänkta att skydda barn och barns rätt till skydd. 
 
Birgitta Holmberg vet ju att varken myndigheterna eller socialtjänsten skyddar barnen. Det är förälderns ansvar att göra det och det upplyser socialtjänsten föräldern om. Om föräldern inte kan det, så har socialtjänsten bara ett enda alternativ - nämligen att omhänderta barnet/barnen. 
 
Att som krisande mamma sitta hos socialtjänsten och vädja om hjälp att skydda sina barn, och få detta besked bygger inget förtroende för myndigheterna. Det får en tvärtom att inse hur förtvivlat ensam man är i detta, och att det enda man faktiskt kan göra är att fly. 
I bästa fall lyckas man få kontakt med och stöd ifrån någon organisation - t.ex. BRY. och genom denna får man hjälp, information etc., men man är fortfarande ensam om ansvaret. 
För BRY jobbar bl.a. den mycket välrenommérade och utbildade polisen Monica Dahlström Lannes.
 
Monica var min räddande ängel och hjältinna då jag för 30 år sedan gick igenom mardrömmen att först separera och därefter få veta vad barnen utsatts för av sin pappa. Chocken och krisen var ofantlig och stödet från "systemet" var obefintlig - man var nämligen varken insatta, erfarna eller utbildade i ämnet. Jag var ensam, utsatt och i panik, eftersom socialtjänsten ständigt påpekade att det var mitt ansvar att skydda barnen. Jag vädjade om stöd och skydd för mina barn - att de skulle ordna ett umgängesskydd så att mina barn kunde få träffa sin pappa på ett tryggt och skyddat sätt. BUP och Monica hade ju sagt att jag under inga omständigheter fick lämna dem ensam med honom. Genom att jag vägrade låta honom hämta dem, så hotades jag av att han skulle få enskild vård om barnen. Jag var helt bakbunden med systemet emot mig. Jag bodde ett tag gömd på hemlig adress i vår stad, för att kunna hämta andan och slippa rädslan för att han när som helst skulle stå på bron, ute på gräsmattan eller helt enkelt bara stanna med bilen och plocka med sig barnen, när de var ute och lekte på gården. Jag förstår den flyende "Anna" sååååå innerligt väl. 
 
 
Konsekvenserna av systemets oförmåga och ovilja att skydda barnen blir många, långtgående och svåra. Länkar bryts och går inte att laga. Relationer trasas sönder. Självkänslan och förmågan till tillit likaså - både hos de utsatta barnen och hos mammorna.  
 
 
 
 
Att laga trasiga vuxna är svårt. Därför har jag gjort allt i min makt för att bygga så starka barn jag kunnat. Det har sannerligen inte varit lätt och jag har knäat såååå många gånger, men jag har vägrat ge upp. Kärleken till mina barn och tron på kärlekens läkande kraft har gjort att jag orkat vidare. Jag har vägrat tro annat än att även brutna rosor som vi kan leva och blomma vackert.
Som ständig påminnelse till både mig själv och andra har jag sedan 20 år tillbaka just en vacker bruten ros tatuerad på ena benet. 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Du är en fantastisk ros! Och det är alla mammor som kämpar i motvind för sina barn och deras rätt till en övergreppsfri barndom. Systemet fungerar mycket dåligt när det väl gäller. Det vet de flesta som har hamnat i det. Och att lämna ur en person som sökt stöd (oavsett omständighet faktiskt) så som ATSUB i detra fall gör är helt förkastligt. Det har inte ens med skuldbörda att göra, för de är ju ingen domstol precis, utan att vem som helst utgår ifrån att terapeuter och stödpersoner håller sekretess och som minst iaf beter sig utifrån det förtroende de får av stödsökanden. Victimblaming räcker så det går runt så de få som faktiskt jobbar med att stötta andra ska ju helt enkelt göra det eller inte ta mot hjälpsökande. Att sätta sig sjölv i rampljuset och "sälja ut" en hjälpsökande är i mina ögon en katastrof för alla som behöver hjälp i framtiden!

Svar: Varmt tack <3 och det säger jag å både mina egna och alla andra mammors vägnar. <3 Det sliter, tär och nöter ner en, att hålla tyst, tiga och inte "ge igen" eller skrika ut sanningen, men det är sånt som vi gör för att skydda våra barn. Ingen mamma vill ju att barnens omgivning, kompisar etc. ska veta vad de utsatts för. Man vill ju att de ska få leva ett så normalt liv det nånsin går... slippa blickar, prat bakom ryggen, skvaller och ytterligare utsatthet. Därför tiger man och uthärdar motpartens/förövarens offentliga skitsnack, baktalande och lögner.
Jag teg och uthärdade tills mina barn var vuxna och själva valde att berätta för vänner och andra. Då startade jag den här bloggen, men jag väljer att fortfarande vara "anonym". Alla som gått igenom det vi gått igenom VET att människor hellre förringar, missförstår, ljuger om och/eller väljer att inte tro på det som finns bevisat och vederlagt att vi faktiskt gått igenom. Därför vill jag inte berätta för vem som helst om detta. Jag väljer att fortsätta tiga, men skriva om det bl.a. här istället.
Euphorbia Milii

2020-06-08 @ 19:20:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0