"Dokumentären" som offrade "Elias"

Jag såg den tredje och sammanfattande delen av dokumentären "Att rädda ett barn" på tv och blev så upprörd att jag knappt kunde andas. Fokus i programmet låg helt på att förringa det "Elias" berättat om sin pappa och de bevis som dokunenterats av läkare m.fl. Man visade dessutom "Elias" pappa i bild, vilket gör att kamrater lätt kan känna igen honom. Man väljer alltså att offenligt offra "Elias" på mediealtaret för tittarsiffrors och snöd vinnings skull. SÅ osmakligt och lågt! Och detta har dessutom  bekostats av våra skattepengar! FY sjutton! Jag har alltså genom min inbetalda skatt TVINGATS att vara passivt delaktig i skapandet av denna dokumentär. Vämjelsen och indignationen krumbuktar och vältrar sig som en stor svart orm i magen på mig. 
 
För "Elias" innebär det här att han ju har berättat om detta hemska och svåra helt i onödan... att han bär skulden för allt kaos som skapades i och med att han berättade, och att han lärt sig att inte lita på vuxenvärlden eller vända sig till vuxna för stöd, skydd eller hjälp. Så fruktansvärt! Mitt hjärta värker och gråter för honom. 
 
 
På sociala medier kommenteras dokumentären livligt. Men kommentarerna handlar inte ett dugg om det barnet utsatts för. Man väljer att bortse från pudelns kärna - alltså, att BARNET berättat om våld och övergrepp och att det har skador som dokumenterats av bl.a. läkare.
När ett barn berättar om våld och övergrepp så MÅSTE det bli lyssnat till och trott. Det behöver skydd från förövaren. Något som svensk lag inte förmår att ge och folk i gemen varken vill se eller förstå. Och detta säger jag utifrån egen sorglig erfarenhet som mamma till tre nu vuxna överlevare.

Monica Dahlström Lannes var ett ofantligt och ovärderligt stöd och källa till info om lagar etc för mig när jag stod där i kaoset som ensamstående nyskild mamma med tre döttrar och BUP-kliniken som polisanmälde mitt ex. Hon är och var en oerhört påläst och kunnig person i ämnet.
 
 
TILL ER SOM FOKUSERAR MER PÅ ATT SKULDBELÄGGA MAMMAN, ÄN PÅ ATT VÄRNA OM BARNET vill jag säga:
LÄS följande konkluderande text om dokumentären på BRYs hemsida av Agneta Bravélius. Läs och begrunda! 
 
.
.
Till Dig som har tittat på Bo-Göran Bodins dokumentär ”Att rädda ett barn”

När traditionell media äntligen granskar utsatta barns rättsskydd så används skattepengar från public service för att göra en dokumentär i tre delar där man väljer att ta den vuxnes perspektiv. Detta partiska ställningstagande riskerar att påverka den kommande rättsliga processen. Genom att visa pappan i bild utsätts barnet återigen, viktimiseras och offras på bästa sändningstid.

Under många år har BRY försökt få media att granska barns utsatthet när det gäller ett omfattande och allvarligt samhällsproblem – barn som utsätts för misshandel och/eller sexuella övergrepp inom familjen. Jag har fått samma svar varje gång:
– Det finns ingen fällande dom och ord står mot ord.
Problemet är att dessa brott ytterst sällan ens leder vidare till åtal, än mindre fällande dom. Barnets berättelser – om de ens får komma till tals – smulas sönder och skador bortförklaras in absurdum.

Jag blev därför glad när Bo-Göran Bodin kontaktade mig, en prisbelönt grävande journalist på SVT. Han uppgav att han ville granska socialtjänst och polisutredningar, som han även gjort 15 år tidigare för SR. Bo-Göran intresserade sig för fallet ”Anna & Elias”, ett fall som jag använt för att exemplifiera utsatta barns situation och myndigheternas bristande förmåga att skydda dem. Jag var transparent och visade honom fakta som gjort att jag och f.d. sexualbrottsutredaren Monica Dahlström-Lannes tagit ställning. Vi har båda pekat på myndigheternas oförmåga att göra riskbedömningar. I min rapportering utåt har jag och BRY varit måna om att inte avslöja identiteten på någon av de inblandade. Jag gav därför mor och son pseudonymen ”Anna & Elias”.

Bo-Göran fick tillgång till ”Annas” inspelade samtal med myndigheterna. Dessa gav bevis på att involverade socialsekreterares okunskap var slående, dock inte överraskande. Jag hör ofta att andra föräldrar bemöts på liknande sätt. Vi har sällan sett ett sådant väldokumenterat fall. I materialet finns närmare tjugo dokument från bland annat läkare och barnläkare som träffat ”Elias”. De har hört honom berätta vad pappa gjort och/eller dokumenterat skador på ”Elias” kropp. Jag har också lyssnat på bandinspelning av ”Elias” när han efter en tid på flykt med mamman började berätta vad han hade han varit med om.

De brister vi sett i fallet ”Elias” är bland andra:
Att socialtjänsten “förhör” barnet i närvaro av den misstänkte.
Att polisen inte fick hålla första förhören.
Att barnet inte skyddades under utredningstiden.
Att viktiga personer i omgivningen inte polisförhördes innan åklagare la ned förundersökningen.
Att den misstänkte inte förhördes.
Att husrannsakan inte gjordes.
Att socialtjänsten polisanmälde mamman när hon anmälde oro och visade foton på barnets skador.
Att socialtjänsten inte gjort den riskbedömning som ska genomföras.
Att barnet berövades sin mamma som han haft primär anknytningen till i hela sitt liv.

Samma brister ser jag även löpa som en röd tråd i andra ärenden med andra barn. Kunskap för att korrekt bedöma dessa fall inom socialtjänst, åklagarmyndigheten och i domstolar saknas. Det är därför BRY arbetar hårt för att det ska inrättas en särskild barndomstol i Sverige med specialutbildad personal.

Över ett år har gått sedan min första intervju med Bo-Göran. BRY ställde upp på intervjuer med överenskommelsen att peka på myndigheternas brister. För en månad sedan blev vi dock varse att han hade helt andra avsikter än vad som avtalats. Granskningen har i själva verket handlat om hur jag, BRY och mina kollegor valt att uppmärksamma fallet ”Anna & Elias”. Vid efterforskningar framkommer ytterligare anmärkningsvärda detaljer runt SVT’s dokumentär. STV’s agenda för dokumentären sattes de facto redan i mitten av januari 2019, elva dagar innan jag tillfrågades.

2019-01-19 informerade en känd programledare polisen. Programledaren är vän med ”Elias” pappa och arbetar på SVT. Det finns även fler vänskapsband mellan respektive släktingar. Hen beskrev mamman som gränslös och uppgav att hon var rädd för att hon skulle skada pojken. Tilläggas kan att hen endast träffat ”Anna” vid 2-3 tillfällen ca 15 år tidigare, långt innan ”Elias” var född.
2019-01-29 kontaktade Bo-Göran mig första gången.
2019-02-11 kontaktade programledaren återigen polisen. Hen begär att hens namn inte ska vara offentligt.
2019-02-15 intervjuade Bo-Göran mig för första gången.
2020-05-20 visas del 1 av 3 av ”Att rädda ett barn” på SVT.

Jag har stor oro över att Bo-Görans och SVT’s dokumentär ska försämra utsatta barns situation ytterligare.

Statistiken talar sitt tydliga språk.
Vart femte barn i Sverige utsätts för sexuella övergrepp innan de fyller 18.
Mörkertalet är stort.
När traditionell media äntligen belyser utsatta barns avsaknad av rättsskydd så sätts återigen den vuxnes behov i fokus.
Och barnet, vem BRYr sig om barnet?
Har vi inte kommit längre år 2020?
Vad händer nu med barn som berättar?
Vem vågar vara barns budbärare?

BRY och jag vidhåller vår kritik mot myndigheternas handläggning av fallet ”Elias”.
Mycket tacksam om du också väljer att ta ställning för barnen i Sverige genom att dela detta inlägg.

//Agneta Bravélius
Grundare & Generalsekreterare
Författare till boken “När blodsbanden brister"

En kortfattad sammanfattning av fallet finner du här:
https://www.agnetabravelius.se/sammanfattning-av-annas-kamp/
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0