Är förlåtelse möjlig?

Jag råkade se Erik Rodenborgs blogginlägg om den här boken...
 
 
Erik skriver: 
"Som sagt - dottern bröt aldrig med fadern. Och flera gånger vände hon sig till honom för att få honom att själv erkänna vad han gjort.

Det gick inte med en gång. Det kom medgivanden som sedan togs tillbaka Men till sist kom en bekräftelse som knappast går att avvisa.

Dels i form av långa bandade intervjuer med fadern. Och dels i journalanteckningar från samtal med läkare som både fader och dotter deltog i.

I båda fallen börjar fadern med rutinmässiga förnekanden,  men efter ett tag tar hans önskan att berätta om det överhanden. Det är bokens höjdpunkt. Läs gärna dessa avsnitt med omsorg. Bevisvärdet är starkt - och det förklarar nog varför det blivit så tyst om boken."
 
 
 
Jag tänker att Erik har helt rätt. Bevisvärdet i boken är starkt och det är förklaringen till att ingen pratar om den här boken, för de flesta människor väljer sorligt nog skandaljournalistik före fakta. 
 
 
Erik fortsätter: 
"Det som är populärt idag är ju att ta upp påstått falska anklagelser. Av anledningar somt de själva bäst känner till, föredrar producenter och redaktörer att välja sådana artiklar och program . Om man på djupet funderar över varför väcker det nästan outhärdliga frågor."
 
Exakt! Erik har helt rätt! Som jag har funderat på djupet! De outhärdliga frågorna har tärt och slitit i mig... värkt som en varböld inne i mig. Vad är det som får människor att göra sådana här val? Vad är det som gör att de hellre förringar och förnekar, än ser, bekräftar och skyddar? Är det rädsla? Okunskap? Eller vad..? 
 
 
Här är texten om boken från Bokus hemsida: 
 
"Det här är en bok som handlar om att förstå att sorg inte är skadligt, sorg är sorgligt. Jag har genom åren valt att lyssna och försöka svara på mina barns frågor, ta dem på allvar. I början hade jag nästan inga svar när de blev nyfikna på min uppväxt. Vår familj var fylld av hemligheter. Min pappa byggde mig ett dockskåp, han förhörde mig på mina läxor, såg till att jag fick körkort. Min mamma sa att han var snäll. Jag stal som barn pengar ur hans bruna skinnbörs och köpte godis för pengarna.

En dag kontaktade jag min pappa i telefon. Konfronterade honom med de sexuella övergrepp han utsatt mig för när jag var barn. Hans svar "FÖRLÅT, jag ville inte göra dig illa" var oväntat och jag blev tvungen att börja granska mig själv. Efter långa terapier och svår panikångest, väljer jag nu att lämna över till läsaren. Går det att förlåta en förövare efter sexuella övergrepp som sagt förlåt?
Är försoning möjlig?"
 
 
Både den som skrivit texten på Bokus och Erik Rodenborg undrar:
"Går det att förlåta en förövare efter sexuella övergrepp som sagt förlåt? Är försoning möjlig?"
 
Mitt svar lyder: 
- Jaa, det går att förlåta förövaren, men absolut inte själva gärningen.
Förlåter gör man för sig själv - för att själv kunna få möjlighet till frid och läkning... för att kunna överleva och gå vidare.
Att man förlåter betyder ingalunda att man är okej med det förövaren utsatte en för. Nej, det betyder bara att man inte låter hat tära och förstöra ens liv och hälsa. Det betyder att man inte tillåter förövarens sjuka agerande att ruinera ens möjligheter till liv och framtid.
Man förlåter och vänder helt sonika ryggen åt förövaren - låter honom inte längre få ta plats i ens tankar eller liv... inte heller beröva en ens energi eller själsfrid.  
 
 Jag har än inte läst boken, men jag ska se om jag hittar den på biblioteket. 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Erik Rodenborg

Det var roligt att du kommenterade. En sak jag märkt är att det som många som läst min recension fokuserar på är just förlåtelsen. Själv var jag mest fokuserad på kombinationen av återkallade minnen och den senare bekräftelsen.

Vad gäller förnekarnas motiv kan de nog variera. De professionella förnekarna är inte okunniga.De som skriver på kultursidor och debattsidor är inte okunniga. De som producerar infernaliskt gjorda program är inte okunniga.

Vad som driver dessa kan även det diskuteras men nånstans i bunten finns en härd kärna. Av medvetna förövarförsvarare.

Ett exempel finns här. https://kiremaj70.blogspot.com/2009/12/svenska-debattorer-medverkar-i.html

Svar: Varmt tack för att du skriver svar och reflekterar över min och andras kommentarer. Jag gissar att vi som är drabbade av naturliga skäl kanske fokuserar på förlåtelsen, medan utomstående kanske har mer fokus på återkallade minnen och bekräftelse. Vi som drabbats av förövare - vare sig vi är föräldrar eller barn - behöver hitta sätt och strategier för att överleva. Där blir förlåtelsen en viktig del. Att kunna förlåta sig både själv och förövaren, men inte själva övergreppen, är oerhört svårt. Att klara att skilja på vad som är vad, är nästintill omöjligt. Åtminstone känns det så.

Tack för länken till blogginlägget om förnekare. Mycket intressant.
Jag har själv alltid undrat över människors behov av att förringa, förneka och/eller vägra se. Det är ju något jag själv upplevt i mer än 30 år på smärtsamt nära håll.

Jag är dessvärre energilåg just nu och förmår inte ta in längre texter.
När min ork och energinivå är bättre ska jag läsa ditt utmärkta blogginlägg mer ingående.
Får jag skärmdumpa, länka och dela här?
Euphorbia Milii

2020-06-13 @ 17:43:52
URL: http://https://kiremaj70.blogspot.com
Postat av: Erik Rodenborg

"Får jag skärmdumpa, länka och dela här?"
Absolut...

"medan utomstående kanske har mer fokus på återkallade minnen" Jag är i alla fall inte utomstående"...

Svar: Tusen tack. Jag gillar det jag läser på din blogg och sprider det gärna vidare.
Euphorbia Milii

2020-06-25 @ 11:54:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0