Oh, om det ändå vore tyst

 
En av de värsta sakerna med fibromyalgi är inte, så som man kan tro, led/muskelvärken och nervsmärtan. Inte för mig i alla fall. För mig är det tinnitusen och trycket i öronen. 
 
Det är ett högt smärtsamt tjutande. Ett sånt där högfrekvent skärande ljud, som en tv eller datorskärm som kan ge ifrån sig. Samtidigt trycker det i öronen. Hårt och smärtsamt. Ungefär som om någon körde en ispigg in i vardera örat. Det är stundom outhärdligt. Och tydligen finns det ingenting att göra så att det slutar. 
 
Värst är när det är tyst omkring mig. Och tystnad är ju det jag allra mest behöver, för att min överbelastade överansträngda PTSD-UMS-hjärna ska ha en chans att läka och återhämta sig. 
 
Hur jag ska orka igenom en PTSD-behandling med samtidig UMS, fibromyalgi och tinnitus är mer än jag fattar, men det är något jag måste, för att hålla Försäkringskassan borta ifrån mig. Jag har nån slags respit under tiden jag genomgår den här behandlingen. Annars hade man tvingat ut mig i arbete, arbetsprövning, eller en aktivitetsförmågeutredning och därefter ut i arbete, för enligt Försäkringskassan: kan man andas, så har man arbetsförmåga
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0