Konsekvenserna

Livet som mamma till utsatta barn är en ständig uppförsbacke-kamp.
Orken räcker bara inte till för allt som krävs och behövs.
Det är omänskligt och omöjligt.
Vanmakten inuti är total.
Paniken ständigt i bakhasorna.
Radarn igång 24-7. 
 
 
När det händer -- alltså, när man plötsligt får veta DET -- är man inte ett enda litet dugg förberedd på att en tornado plötsligt ska gå rakt igenom ens vanliga vardagliga hemma-mamma-liv.
 
 
Plötsligt är ingenting normalt längre. Allt - precis allt! - är förändrat. 
Ingenting är längre normalt. 
Ingenting går längre att lita på eller tro på. Inte ens sina egna uppfattningar, upplevelser, sinnen, tankar eller kunskaper. 
Det otänkbara är plötsligt verkligt. 
 
 
... och inte bara för mig som mamma... det har såklart drabbat även barnen. 
Inte heller deras verklighet är längre sann.
Men det har den inte varit på länge för dem. Jag har bara inte vetat om det. 
Jag är den enda i familjen som hållits utanför. 
Barnen har på något sätt förstått eller förmåtts att tiga. Inte berätta för mig. 
 
 
Chocken är katastrofal och ödeläggande. 
Hela min värld har ramlat omkull.
Min världsuppfattning är söndertrasad. 
 
Allt är förvrängt.
Förstört.
Raserat. 
 
 
Från det ögonblicket, den stunden, den dagen, tvingades jag och barnen bära omkring på den oerhörda bördan av en osynlig elefant. 
Inte berätta. Inte prata om det. 
"Barn berättar bara en gång, så spara det till polisförhören!", var instruktionerna. 
Lev vidare som vanligt. 
Och jag lydde. 
Vi lydde. 
 
 
 
Men ett liv som är bakbundet och munkavlat tär på krafterna.
Att aldrig få prata om det förfärliga som drabbat oss. 
Att inte få ha ett ärligt samtalsklimat med mina barn. 
Att inte få prata med dem om det som hänt och pågår i vår kaotiska tillvaro. 
Orken sinar. 
Kroppen värker. 
Hjärnan stänger av. 
 
Radarn är ständigt igång. Dygnet runt. 
Både jag och barnen är vaksamma. På tå. 
 
 
 
Vad får vi säga? Vad får vi göra? 
Vad behöver jag ha koll på? 
Hur ska jag göra för att det ska bli rätt? 
Hur ska jag veta? 
 
 
Livet är ett minerat fält och jag saknar kunskap. 
Varken polis, socialtjänst eller BUP har erfarenhet eller kunskap. 
Allt läggs i mitt knä. 
Ansvaret att skydda är mitt, säger soc. 
Men hur? När jag inte får stöd, hjälp eller information. 
Jag går nästan sönder. 
Knäar. Biter ihop. Kämpar vidare.
Måste klara det här. För barnens skull. 
 
 
Jag kämpar. 
Försöker allt vad jag förmår.
Använder varenda litet uns av kraft. 
Det känns som om jag sakta drunknar. 
 
 
 
Till slut är det omöjligt att ladda om. 
Kraften finns bara inte. 
Hur jag än anstränger mig så går det inte. 
Till sist finns inte ens viljan. 
Jag önskar bara att få sluta ögonen och slippa. 
 
 
 
Jag tror att oerhört många mammor till utsatta barn kan känna igen sig i det här. 
Skyddet och stödet är i det närmaste obefintligt. 
Barnperspektivet likaså. 
Man fokuserar på pappans rättigheter. Inte barnens. 
 
Är det konstigt att man drabbas av olika sjukdomar? 
Nej, verkligen inte! 
UMS, depression, GAD, panikångest, fibromyalgi, IBS m.fl. sjukdomar är vanliga bland personer som utsatts för trauman och långvarig stress.
 
 
Konsekvenserna kan alltså bli både många och svåra. 
Till exempel PTSD... 
 
 
Utmattningssyndrom (UMS) och fibromyalgi
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kristallsjuka, UMS och fibromyalgi har sorgligt nog yrsel som gemensam nämnare. 
Vidrigt och svårt att leva med. 
 
 
 
 
Ja, det här var ett axplock av konsekvenser som de allra flesta människor INTE tänker på, när det handlar om sexuella övergrepp. Och detta var ju bara det som gäller just MIG. Då har jag inte berättat ett dugg om hur mina nu vuxna barns liv och hälsa ser ut. 
 
 
 
 
 
Och mitt i detta vidriga, sjukdomssymptomsbemängda liv finns också den myndighet som ska hjälpa och stödja när arbetsoförmågan drabbat en -- alltså Försäkringskassan. 
Vilket SKÄMT! Och det är verkligen inte ens ett roligt sådant. 
Ja, mitt liv tog sannerligen en helt ny vändning, men inte sjutton gav nån myndighet mig och mina barn nån trygghet. Tvärtom! Fasa, rädsla, hot, otrygghet, fattigdom och ångest var det vi fick. 
 
 
 
Här är deras "vision" så som den spridits på sociala medier. Mycket mer rättvisande än den på deras egen hemsida. 
 
 
 
Försäkringskassan är idag en skräckinjagande maktfaktor, där administratörer utan medicinsk utbildning har rätten att avslå din ansökan om sjukpenning, trots att läkare bedömt att du saknar arbetsförmåga och därför behöver vara sjukskriven som en del av rehabiliteringsåtgärderna. 
 
 
Exakt så här ser det ut. Precis så här illa är det. 
Otroligt, men sant... 

Min kvalificerade gissning är att fler mammor än jag saknar arbetsförmåga och därför har drabbats av Försäkringskassans s.k. handläggning. 
"Kan du andas, så har du arbetsförmåga."
 
Det måste få finnas en gräns för hur mycket en människa ska orka med i sitt liv. 
Det måste vara tillåtet att knäa och inte orka mer. I synnerhet när man som vi burit och uthärdat något av det mest outhärdliga och vedervärdiga man kan råka ut för. 
 
 
Känner du igen dig i det här? 
Eller nån du känner? 
Skriv gärna en kommentar.
 
 
Vad ville jag säga med det här inlägget..? 
Jag vet inte säkert. Det är så min hjärna funkar nuförtiden. 
Jag börjar i en ände och hamnar aldrig i den avslutande änden, utan istället nån helt annanstans. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0