Comfort zone issues

 
Hur vågar man nånsin tro igen? På nån? På nånting? 
När man blivit så rejält grundlurad - hur ska det då gå till att våga tro igen? 
 
Bristen på tillit och den ständigt vakna radarn gör mig otrygg och utmattad.
Det är som ett fängelse. 
Min kropp och min hjärna fjättrar mig. Tillåter mig inte att sänka garden. 
 
 
Hela tiden scannar min radar av min omgivning. Men jag visar det inte. 
Bakom min mask uppfattar och registrerar jag allt. 
 
Ljud, lukter, människor, platser. Allt behöver sökas av med min radar. 
Ingenting lämnas åt slumpen. 
Måste veta. Måste känna trygghet. 
 
Min mask är min trygghet. Mitt hem är min borg. 
Tystnaden i min lägenhet är själsbalsam, trots att tinnitusen då värker värre än annars. 
 
 
Jag vet ju att jag måste ut ur min comfort zone. 
Jag vet ju att det är det som krävs, för att komma vidare. 
Men hur ska det gå till? 
Det går bara inte. 
 
Min comfort zone, min trygghet, har blivit mitt fängelse.
 
 
Hela jag - både kropp och själ - är som en Rör mig ej. Alltså, den här plantan. 
 
Önskar att jag mina trauman hade gjort mig till en kaktus istället. Det hade kanske varit lättare att hantera. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0