Comfort zone issues

 
Hur vågar man nånsin tro igen? På nån? På nånting? 
När man blivit så rejält grundlurad - hur ska det då gå till att våga tro igen? 
 
Bristen på tillit och den ständigt vakna radarn gör mig otrygg och utmattad.
Det är som ett fängelse. 
Min kropp och min hjärna fjättrar mig. Tillåter mig inte att sänka garden. 
 
 
Hela tiden scannar min radar av min omgivning. Men jag visar det inte. 
Bakom min mask uppfattar och registrerar jag allt. 
 
Ljud, lukter, människor, platser. Allt behöver sökas av med min radar. 
Ingenting lämnas åt slumpen. 
Måste veta. Måste känna trygghet. 
 
Min mask är min trygghet. Mitt hem är min borg. 
Tystnaden i min lägenhet är själsbalsam, trots att tinnitusen då värker värre än annars. 
 
 
Jag vet ju att jag måste ut ur min comfort zone. 
Jag vet ju att det är det som krävs, för att komma vidare. 
Men hur ska det gå till? 
Det går bara inte. 
 
Min comfort zone, min trygghet, har blivit mitt fängelse.
 
 
Hela jag - både kropp och själ - är som en Rör mig ej. Alltså, den här plantan. 
 
Önskar att jag mina trauman hade gjort mig till en kaktus istället. Det hade kanske varit lättare att hantera. 
 

TRO på barn som berättar!

Barn ljuger inte om sexuella övergrepp. De har inte tillräcklig kunskap på området för att ljuga eller hitta på. 
 
Det är oerhört viktigt att TRO på ett barn, som vågar berätta. Att lyssna och ställa försiktiga frågor. 
 
På sidan dagsattprataom.se finns väldigt bra information och vägledning. 
Här är några skärmdumpar och text därifrån. 
 
 
 
"Barn berättar att det är viktigt hur föräldrar och andra vuxna är i vardagen. Det är där förtroende byggs upp. Barn har saker som de vill berätta för vuxna hela tiden. Har de vuxna tid att lyssna så fortsätter de att berätta.
 
 

Barn berättar att de gärna vill ha frågor som hjälper dem vidare, och att de inte vill att vuxna ska vara helt tysta. Men de vill inte att de vuxna ska ta över och prata för mycket själva.

 

Barn beskriver också att det är jobbigt om vuxna blir för arga eller för upprörda när de berättar något. Då vågar de inte säga något alls nästa gång. Lugna vuxna är viktigt för att kunna känna förtroende nog att berätta. Men dessutom är det viktigt för barn att känna sig trodda och tagna på allvar."

 

 
 
 
 
Socialtjänst, myndigheter och juridiskt utbildade människor i gemen behöver bibringas den här viktiga informationen, för de saknar skrämmande ofta kunskap. 
 
Det är bedrövligt att man inte kommit längre under de trettio år som gått sedan vi drabbades av både övergreppen och samhällets bristande förmåga, kunskap och vilja att lära och beskydda. 

Oh, om det ändå vore tyst

 
En av de värsta sakerna med fibromyalgi är inte, så som man kan tro, led/muskelvärken och nervsmärtan. Inte för mig i alla fall. För mig är det tinnitusen och trycket i öronen. 
 
Det är ett högt smärtsamt tjutande. Ett sånt där högfrekvent skärande ljud, som en tv eller datorskärm som kan ge ifrån sig. Samtidigt trycker det i öronen. Hårt och smärtsamt. Ungefär som om någon körde en ispigg in i vardera örat. Det är stundom outhärdligt. Och tydligen finns det ingenting att göra så att det slutar. 
 
Värst är när det är tyst omkring mig. Och tystnad är ju det jag allra mest behöver, för att min överbelastade överansträngda PTSD-UMS-hjärna ska ha en chans att läka och återhämta sig. 
 
Hur jag ska orka igenom en PTSD-behandling med samtidig UMS, fibromyalgi och tinnitus är mer än jag fattar, men det är något jag måste, för att hålla Försäkringskassan borta ifrån mig. Jag har nån slags respit under tiden jag genomgår den här behandlingen. Annars hade man tvingat ut mig i arbete, arbetsprövning, eller en aktivitetsförmågeutredning och därefter ut i arbete, för enligt Försäkringskassan: kan man andas, så har man arbetsförmåga
 
 
 
 
 
 

Konsekvenserna

Livet som mamma till utsatta barn är en ständig uppförsbacke-kamp.
Orken räcker bara inte till för allt som krävs och behövs.
Det är omänskligt och omöjligt.
Vanmakten inuti är total.
Paniken ständigt i bakhasorna.
Radarn igång 24-7. 
 
 
När det händer -- alltså, när man plötsligt får veta DET -- är man inte ett enda litet dugg förberedd på att en tornado plötsligt ska gå rakt igenom ens vanliga vardagliga hemma-mamma-liv.
 
 
Plötsligt är ingenting normalt längre. Allt - precis allt! - är förändrat. 
Ingenting är längre normalt. 
Ingenting går längre att lita på eller tro på. Inte ens sina egna uppfattningar, upplevelser, sinnen, tankar eller kunskaper. 
Det otänkbara är plötsligt verkligt. 
 
 
... och inte bara för mig som mamma... det har såklart drabbat även barnen. 
Inte heller deras verklighet är längre sann.
Men det har den inte varit på länge för dem. Jag har bara inte vetat om det. 
Jag är den enda i familjen som hållits utanför. 
Barnen har på något sätt förstått eller förmåtts att tiga. Inte berätta för mig. 
 
 
Chocken är katastrofal och ödeläggande. 
Hela min värld har ramlat omkull.
Min världsuppfattning är söndertrasad. 
 
Allt är förvrängt.
Förstört.
Raserat. 
 
 
Från det ögonblicket, den stunden, den dagen, tvingades jag och barnen bära omkring på den oerhörda bördan av en osynlig elefant. 
Inte berätta. Inte prata om det. 
"Barn berättar bara en gång, så spara det till polisförhören!", var instruktionerna. 
Lev vidare som vanligt. 
Och jag lydde. 
Vi lydde. 
 
 
 
Men ett liv som är bakbundet och munkavlat tär på krafterna.
Att aldrig få prata om det förfärliga som drabbat oss. 
Att inte få ha ett ärligt samtalsklimat med mina barn. 
Att inte få prata med dem om det som hänt och pågår i vår kaotiska tillvaro. 
Orken sinar. 
Kroppen värker. 
Hjärnan stänger av. 
 
Radarn är ständigt igång. Dygnet runt. 
Både jag och barnen är vaksamma. På tå. 
 
 
 
Vad får vi säga? Vad får vi göra? 
Vad behöver jag ha koll på? 
Hur ska jag göra för att det ska bli rätt? 
Hur ska jag veta? 
 
 
Livet är ett minerat fält och jag saknar kunskap. 
Varken polis, socialtjänst eller BUP har erfarenhet eller kunskap. 
Allt läggs i mitt knä. 
Ansvaret att skydda är mitt, säger soc. 
Men hur? När jag inte får stöd, hjälp eller information. 
Jag går nästan sönder. 
Knäar. Biter ihop. Kämpar vidare.
Måste klara det här. För barnens skull. 
 
 
Jag kämpar. 
Försöker allt vad jag förmår.
Använder varenda litet uns av kraft. 
Det känns som om jag sakta drunknar. 
 
 
 
Till slut är det omöjligt att ladda om. 
Kraften finns bara inte. 
Hur jag än anstränger mig så går det inte. 
Till sist finns inte ens viljan. 
Jag önskar bara att få sluta ögonen och slippa. 
 
 
 
Jag tror att oerhört många mammor till utsatta barn kan känna igen sig i det här. 
Skyddet och stödet är i det närmaste obefintligt. 
Barnperspektivet likaså. 
Man fokuserar på pappans rättigheter. Inte barnens. 
 
Är det konstigt att man drabbas av olika sjukdomar? 
Nej, verkligen inte! 
UMS, depression, GAD, panikångest, fibromyalgi, IBS m.fl. sjukdomar är vanliga bland personer som utsatts för trauman och långvarig stress.
 
 
Konsekvenserna kan alltså bli både många och svåra. 
Till exempel PTSD... 
 
 
Utmattningssyndrom (UMS) och fibromyalgi
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kristallsjuka, UMS och fibromyalgi har sorgligt nog yrsel som gemensam nämnare. 
Vidrigt och svårt att leva med. 
 
 
 
 
Ja, det här var ett axplock av konsekvenser som de allra flesta människor INTE tänker på, när det handlar om sexuella övergrepp. Och detta var ju bara det som gäller just MIG. Då har jag inte berättat ett dugg om hur mina nu vuxna barns liv och hälsa ser ut. 
 
 
 
 
 
Och mitt i detta vidriga, sjukdomssymptomsbemängda liv finns också den myndighet som ska hjälpa och stödja när arbetsoförmågan drabbat en -- alltså Försäkringskassan. 
Vilket SKÄMT! Och det är verkligen inte ens ett roligt sådant. 
Ja, mitt liv tog sannerligen en helt ny vändning, men inte sjutton gav nån myndighet mig och mina barn nån trygghet. Tvärtom! Fasa, rädsla, hot, otrygghet, fattigdom och ångest var det vi fick. 
 
 
 
Här är deras "vision" så som den spridits på sociala medier. Mycket mer rättvisande än den på deras egen hemsida. 
 
 
 
Försäkringskassan är idag en skräckinjagande maktfaktor, där administratörer utan medicinsk utbildning har rätten att avslå din ansökan om sjukpenning, trots att läkare bedömt att du saknar arbetsförmåga och därför behöver vara sjukskriven som en del av rehabiliteringsåtgärderna. 
 
 
Exakt så här ser det ut. Precis så här illa är det. 
Otroligt, men sant... 

Min kvalificerade gissning är att fler mammor än jag saknar arbetsförmåga och därför har drabbats av Försäkringskassans s.k. handläggning. 
"Kan du andas, så har du arbetsförmåga."
 
Det måste få finnas en gräns för hur mycket en människa ska orka med i sitt liv. 
Det måste vara tillåtet att knäa och inte orka mer. I synnerhet när man som vi burit och uthärdat något av det mest outhärdliga och vedervärdiga man kan råka ut för. 
 
 
Känner du igen dig i det här? 
Eller nån du känner? 
Skriv gärna en kommentar.
 
 
Vad ville jag säga med det här inlägget..? 
Jag vet inte säkert. Det är så min hjärna funkar nuförtiden. 
Jag börjar i en ände och hamnar aldrig i den avslutande änden, utan istället nån helt annanstans. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0