En f.d. polis tårar ger mig tröst

 
På st.nu finns idag ett reportage om en f.d. polis, som bl.a. utredde ett svårt pedofilfall i Medelpad. Jag kopierar in texten här, så att du kan läsa den. 
 
 
Polisen: "Jag tänker fortfarande på pedofilfallet varje dag"
 
Foto: Eva-Lena Olsson
 

Under flera år förgrep sig pedofilen på sin dotter och tre av hennes kompisar.

 

Trots att det gått 15 år sedan Regno Hägglund utredde ärendet, tänker han fortfarande på det varje dag.

 

– Det kanske inte är mitt värsta fall, men det är det som berört mig mest, berättar han.

 

Den fruktansvärda sanningen avslöjades när socialtjänsten gjorde ett oanmält besök i mannens bostad i Medelpad. Huset såg ut som en svinstia, och misstankar uppstod om att flickan blivit utsatt för incest.

 

– Mannen hade vårdnaden om dottern, och det var flickans mamma som först slog larm efter att hon hittat ett foto på två små flickor på en badstrand hos exet, berättar Regno, som vid den tiden arbetade som kriminalpolis i Sundsvall.

 

Det beslutades om husrannsakan i pedofilens hus.

 

– Mannen hade slagit upp en vägg i hörnet av ett av rummen. När vi bröt bort den hittade vi ett stort antal filmer, berättar Regno.

 

Det visade sig att pedofilen dokumenterat sina övergrepp på film. Samtliga offer var under tio år gamla.

Regno var en av poliserna som utredde ärendet.

 

– Jag skötte en stor del av förhören med flickan, men satt också och granskade filmerna. En av filmerna visar hur mannen, under ett julbesök hos en släkting, förgriper sig på hennes dotter samtidigt som man i bakgrunden hör signaturmelodin till Kalle Anka. Jag kan fortfarande inte höra den melodin utan att få de här bilderna i huvudet, säger Regno.

 

Regno har arbetat som polis sedan 1966, och utrett flera barnärenden.

 

– Men just det här ärendet tog mig fruktansvärt hårt. Jag blev väldigt emotionell och kunde börja gråta. En dag var det en kollega som frågade: "Vad grinar du för?", i lite arrogant ton. Jag blev väldigt ledsen, minns Regno.

 

På den tiden fanns ingen handledning att få för de poliser som arbetade med sexbrott mot barn.

 

– I dag ser det annorlunda ut, men på den tiden fick man försöka bita ihop. Jag kommer ihåg att jag kände en sådan förtvivlan, ilska och hjälplöshet när jag såg vad de här flickorna blivit utsatta för, men jag höll det inom mig, berättar Regno.

 

Han fick svårt att sova på nätterna – han låg mest och grubblade.

 

Efter att ha arbetat med utredningen i ungefär ett halvår gick Regno in i väggen.

 

– Jag orkade helt enkelt inte gå till jobbet. Jag var helt slut. Jag var lättretlig och kunde börja gråta när som helst. Ingenting kändes kul, säger han.

 

Hustrun Marianne kommer tydligt ihåg hur det var.

 

– Regno var väldigt nedstämd när han arbetade med det här fallet, och det mesta höll han inom sig, berättar hon.

 

När Regno kom tillbaka efter en lång sjukskrivning, blev han uppringd av flickans mamma.

 

– Dottern hade tydligen fått förtroende för mig, och ville träffa mig. Hennes berättelse ledde till att vi förutom övergreppen dessutom kunde fälla mannen för grov misshandel, berättar Regno.

 

I samband med förhören gav han flickan en nalle.

 

– Flera år senare stötte jag ihop med flickan och hennes mamma på en buss till Stockholm, där vi skulle åka med en färja. När mamman frågade flickan om hon kände igen mig, svarade hon direkt: "Det var han jag fick nallen av."

 

När Regno och Marianne kom ner till hytten stod det en bukett rosor på bordet. På kortet stod: "Tack för allt du gjort."

 

– Det värmde oerhört. Jag stötte aldrig ihop med dem på färjan, och fick därför ingen möjlighet att tacka. Jag gör det nu i stället, säger Regno.

 

För snart två år sedan blev han farfar till Harry, och i dagarna väntar sonen och sonhustrun sitt andra barn.

 

– Det är fantastiskt kul att ha barnbarn. Nu väntar vi med spänd förväntan, säger Regno och Marianne.

 

Det har gått fyra år sedan Regno gick i pension.

 

– Men det här fallet har gett mig minnen jag aldrig glömmer, och bilder jag önskar att jag slapp se framför mig. Jag hoppas verkligen att flickan – som i dag är vuxen – fått hjälp att bearbeta det hon blivit utsatt för och att hon får ett lyckligt liv.

 

Irene Hedblom, ST
 
 
 
Jag förstår att det här kan låta väldigt märkligt, men den här polismannens ledsna historia är ofantligt trösterik och lägger sig som lindrande balsam över mina fortfarande oläkta själssår. 
 
Jag läser texten igen och igen. Kan liksom inte få nog. 
 
Hans tårar och nedstämdhet, och det faktum att han "gick in i väggen", ger på något konstigt sätt berättigande och verklighet åt min smärta. 
 
Han mådde ofantligt dåligt av att utreda sexuella övergrepp på barn - alltså, utreda! - inte drabbas av i den egna familjen. Det tog honom så hårt att han blev sjukskriven och han tänker fortfarande på det varenda dag. Hans liv är präglat av de sexuella övergreppen. De är ständigt närvarande. 
 
Den nu pensionerade polismannen mår alltså fortfarande dåligt av de incestfall han utredde under sitt yrkesaktiva liv. Och det tröstar och stärker mig. Det ger liksom dignitet och rätt åt det jag själv känner och hur jag själv fortfarande mår. 
 
Så många års "lägga locket på" och tvinga sig till att fungera. Så många års smärta som jag svalt och bemästrat för att orka genom vardagens måsten som ensamförälder. Såna mängder tårar och ångest, rädsla och uppgivenhet som jag tvingats gömma. 
 
Och det värsta är att det aldrig tar slut. Hur många år som än går, så bara fortsätter det ju, för han lever och andas. De minutrar av pervers njutning han tog, satte ärr och fick konsekvenser som gör våra liv omöjliga att leva på något vanligt sätt. Och det trots att barnen nu är vuxna och jag närmar mig 60. 
 
Jag läser artikeln ytterligare en gång och någon liten sorgedel inne i mig liksom lättar lite.
Det läker inte och det går inte över, men det ger mig nån märklig slags retroaktiv smärtlindring. 
 
Jag önskar och hoppas att det finns fler såna här poliser och att de vill visa och berätta om sitt mående i såna här fall.
 
Jag undrar om poliser vet och förstår hur deras ledsenhet och tårar kan ge ovärderligt själsligt stöd och rättfärdigande åt en drabbad människas sorg och smärta? 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0