Då, nu, sen

När barnen var små och jag stod mitt i stormens öga, var jag bara tvungen att orka. Det gick inte att känna efter. Jag hade ingen möjlighet att fundera över om jag skulle orka eller klara mig igenom stålbadet. Det var bara att ta sikte framåt och make it happen. Och vi överlevde. 
 
Åren gick och tonåringar innebär andra slags problem. I vårt fall alldeles extra mycket så, eftersom mina barn fått sina gränser kränkta som små och därmed inte hade förmågan till egen gränssättning. De kunde sålunda stå mitt i en risksituation, utan att förstå det. Det blev många jobbiga tonår, men vi överlevde. 
 
Mitt liv anpassades helt till min vardag som outbildad ensamstående mamma. Vår vardag var alltid ekonomiskt fattig, men rik i kärlek och samvaro. Det var svårt och jag "trollade med knäna", för jag ville inte att de skulle präglas av bristen på pengar och minnas sin barndom som fattig. 
 
Nu är de vuxna överlevare. De lever sina egna liv och jag har fått barnbarn. 
 
Tidigare har jag alltid tänkt, att när de blev stora, så skulle jag kunna skaffa mig en utbildning och en hobby. Jag skulle kunna få ett fast jobb och slippa jaga vikariat. 
Så blev det inte. Allt upprepas. Eländet rullar på. 
Överlever vi det här igen?
 
Vet inte om jag orkar. 
Vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska agera. 
 
Klarar bara inte 25 år till av detta.
Måste få själsro nån gång i livet. Måste få vila. 
Behöver få hämta andan.
Oron gnager. Pressen tär. 
 
Orkar inte leva som stålmamma igen. 
Vill inte att detta ska vara min morgondag och framtid igen. 
Vill inte att det här ska vara mina barns morgondag och framtid. 
 
Önskar att jag kunde vrida klockan tillbaka, för då skulle jag ha valt en helt annan pappa till mina barn!
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0