Ansvar för egna gärningar

När barnen var små sa han till folk att jag ljög och hittade på hemska saker om honom.

När barnen växte och ändå höll fast vid samma sak, sa han att de ljög för att jag hade hjärntvättat, indoktrinerat och manipulerat dem.

När de nu är vuxna berättar de sin egen story och den är fortfarande densamma - alltså, att deras pappa utsatte dem för sexuella övergrepp, då de var små.

De nu vuxna barnen har samma minnen och berättar om samma detaljer. Ändå nekar han och fortsätter aktiva sin smutskastning av mig.

Han förstör fortfarande relationer genom sina lögner, och det han inte alls förstår är, att det är historien som nu kommer tillbaka och biter honom själv i rumpan.

De lögner han sprider sår ett gift i hans egna relationer och skadar hans barn och barnbarn. Och ändå förstår han inte varför barnen tar avstånd från honom.

... och i förödelsens spår går jag, nu precis som då, och plockar ihop bitarna av hans förstörelse... räddar och stöttar barnen, som lider och inte får ihop sina liv.

Önskar att han kunde tvingas att ta ansvar för sina egna gärningar, för själv vet jag inte hur länge till jag orkar.




Då, nu, sen

När barnen var små och jag stod mitt i stormens öga, var jag bara tvungen att orka. Det gick inte att känna efter. Jag hade ingen möjlighet att fundera över om jag skulle orka eller klara mig igenom stålbadet. Det var bara att ta sikte framåt och make it happen. Och vi överlevde. 
 
Åren gick och tonåringar innebär andra slags problem. I vårt fall alldeles extra mycket så, eftersom mina barn fått sina gränser kränkta som små och därmed inte hade förmågan till egen gränssättning. De kunde sålunda stå mitt i en risksituation, utan att förstå det. Det blev många jobbiga tonår, men vi överlevde. 
 
Mitt liv anpassades helt till min vardag som outbildad ensamstående mamma. Vår vardag var alltid ekonomiskt fattig, men rik i kärlek och samvaro. Det var svårt och jag "trollade med knäna", för jag ville inte att de skulle präglas av bristen på pengar och minnas sin barndom som fattig. 
 
Nu är de vuxna överlevare. De lever sina egna liv och jag har fått barnbarn. 
 
Tidigare har jag alltid tänkt, att när de blev stora, så skulle jag kunna skaffa mig en utbildning och en hobby. Jag skulle kunna få ett fast jobb och slippa jaga vikariat. 
Så blev det inte. Allt upprepas. Eländet rullar på. 
Överlever vi det här igen?
 
Vet inte om jag orkar. 
Vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska agera. 
 
Klarar bara inte 25 år till av detta.
Måste få själsro nån gång i livet. Måste få vila. 
Behöver få hämta andan.
Oron gnager. Pressen tär. 
 
Orkar inte leva som stålmamma igen. 
Vill inte att detta ska vara min morgondag och framtid igen. 
Vill inte att det här ska vara mina barns morgondag och framtid. 
 
Önskar att jag kunde vrida klockan tillbaka, för då skulle jag ha valt en helt annan pappa till mina barn!
 
 
 
 
 

Låt det ta slut

Snälla, låt det ta slut nån gång
Låt det vara över
Låt mitt trötta hjärta få vila
 
Orkar inte mer
Vill inte mer
Vill slippa
 
Klarar inte att gå igenom stålbadet ännu en gång
Min kropp och min själ har inte kraft till detta igen
 
En mamma kan försätta berg för att skydda sina barn
Då orkade och kunde jag
 
En överlevarmamma som blir mormor har ett batteri, som är lite bränt i bägge ändarna
Jag orkar många andra saker idag, men jag orkar inte igenom allt det där igen
 
Snälla, låt det ta slut
 
 
 
 
 

RSS 2.0