Det tar aldrig slut

Rakryggat och modigt vägrar en av mina döttrar, att fortsätta tiga om sin pappas sexuella övergrepp. 
 
Hon accepterar bara inte, att fortsätta låta världen tro på hans lögner om "varför" och "hur" i deras barndom o uppväxt -- i synnerhet inte hans svartmålning och lögnaktiga skuldbeläggande av deras mamma (mig).
 
Öppet och kavat berättar hon för släktingar på hans sida, om sina och systrarnas minnen av övergreppen -- dessa släktingar reagerar mycket olika.
 
Några blir djupt chockerade, eftersom familjen, då det hände, effektivt och omedelbart lade hemlighetslocket på, och sedan skyllde hela den konfliktladdade situationen på flickornas mamma (mig) -- de här släktingarna har sålunda, genom alla dessa år, varit totalt omedvetna om det övervakade umgänget, polisutredningarna, polisförhören etc.
 
Andra släktingar reagerar med attack och försvar:
Om dessa minnen nu skulle vara sanna, varför är han då inte dömd?
 
Men den modiga dottern viker inte ned sig, utan fortsätter strida för rätten till sanning och upprättelse -- minnena från barndomen får inte längre bara inte ljugas bort, förnekas eller förringas. Hon kontaktar pappan, för att berätta, att hon nu "lyft på hemlighetslocket" och vägrar att tiga längre.
 
Och vad gör pappan? Jo, den patetiska fegskiten vänder sig till sina andra döttrar för att få tröst. Han säger med ledsen röst:
- Men ska det här aldrig ta slut..??
 
... och det har han mage att säga till de döttrar han utsatte för sexuella övergrepp, då de var små!!
Till samma döttrar, som sedan dess lidit av följder och efterverkningar av hans övergrepp.
 
... och flickorna, som numera är vuxna kvinnor, rättar åter in sig i ledet och fortsätter tiga o trösta sin pappa -- Stockholmssyndromet bara fortsätter leva, gro och blomma.
 
 
Detta, bästa läsare, är det som händer och blir, när ett system av lagar och dess företrädare, tvingar sexuellt utsatta barn att ha umgänge med pedofilföräldern, istället för att tro på barnen och skydda dem.
 
Det bara fortsätter och fortsätter.... och det tar aldrig slut, hur stark o modig man än är.
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Johanna

Fruktansvärt! Det är oerhört tragiskt och märkligt att detta sker i ett land som Sverige! Dessvärre har inte mycket hänt sedan dina barn utsattes och hur det går till för barn som utsätts idag.
Självklart vill man tro att rättssystemet fungerar men när små barn förväntas föra sin egen talan och därmed försvara sig själv mot en vuxen, som de dessutom är i beroendeställning till, med allt vad det innebär kan det bara bli fel. Idag saknar fortfarande de som jobbar med detta erfarenhet, kompetens och mod. Rädslor och känslor styr mer än vad många tror. Då menar jag rädslorna hos vuxna i samhället som ska skydda barnet. Det är betydligt lättare och behagligare att låta dessa oerhört svåra fall ramla mellan stolarna på BUP, Soc, Barnomsorg, vård, mfl.
Det krävs krafttag och barn i vårdnadstvister där misstankar om brott mot dem finns borde ha ett eget ombud. Fokus får inte flyttas från barnets bästa till konflikten mellan vårdnadshavarna.
Jag hoppas innerligt att du och dina barn en dag får upprättelse och jag måste påpeka att du har en mycket stark och modig dotter som vågar ta fighten för det kan sannerligen inte vara lätt att lyfta på locket, oavsett när det sker..

Svar: Tack Johanna för din mycket insiktsfulla, kloka och stöttande kommentar. Jag ser, precis som du, att det är rädslor och okunnighet som styr den vuxenvärld, som ska skydda och stödja våra barn -- och det gäller både den professionella och den privata.
Barn har egna ombud, men det gäller bara då åtal väckt. Jag anser, precis som du, att barn borde ha rätt till ett eget ombud, även utanför den juridiska världen. De bör få ha en tryggt välbekant, stödjande och insatt person med sig, då de pratar med soc, Bup, under polisförhör etc. Först då de har det, kan dessa få och korta samtalstillfällen ge det som vuxenvärlden förväntar sig. Det är absurt att man idag förväntar sig att ett barn, under denna korta samtalsstund, ska öppna sig och berätta för en vilt främmande människa -- t ex en socialsekreterare, psykolog eller polis -- om det värsta och svåraste i sitt liv, som de ofta också blivit hotade till att tiga om.
Det är ofantligt mycket vi har att jobba med, förändra och förbättra innan våra barn har ett rättsskydd, som är värt namnet.

Vad gäller min dotter, så håller jag helt med dig, Johanna! Hon är såååååå stark som gör det hon gör!!!!! Jag beundrar henne enormt och försöker stötta henne, utan att driva på, styra eller sätta henne i kläm. Det är ändå hennes pappa det handlar om, så hon är i en förfärligt svår sits.

Vad gäller kaoset och eländet, som Stockholmssyndromet för med sig, så backar jag undan för att orka leva och överleva.
Euphorbia Milii

2013-09-18 @ 04:39:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0