Hjärtevärk

Kan inte tänka på eländet.
 
Klarar inte att släppa upp det till medvetandenivå.
 
Det gör alltför ont.
 
Orkar inte känna.
 
Håller tillbaka.
 
Tränger undan.
 
Trycker ned.
 
Håller mig aktiv och igång.
 
Ger ingen egentid för reflektion.
 
Ler och är stark.
 
Är glad och energigivande.
 
Jobbar och ger.
 
 
... men så kommer emellanåt en sån där dag som idag... då jag inte lyckas... då hjärtat bara värker.
 
 
Håller mig hemma.
 
Inomhus.
 
Spelar förlösande och tröstande musik.
 
Städar.
 
Tvättar.
 
Lagar mat.
 
Bakar.
 
Rensar och röjer.
 
Bringar ordning i kaoset --- yttre ordning för inre kaos.
 
 
... sen är de brustna hjärtebitarna ihoppusslade, så att jag håller ett tag igen...
 
... d.v.s. så länge jag inte tänker på eller pratar om eländet... för då krackelerar livet ånyo...
 
 
 
 

Måste man orka o vilja

Ibland blir jag så in i själen trött... orkar bara inte.

Jag, som annars är en så glad o energifylld mänska.

Men ibland kommer allt liksom bara ikapp mig och slår undan benen för mig.

Då ligger mitt trötta mammahjärta där och undrar om man verkligen måste orka och vilja.


Things fall apart

 
The Second Coming
 
Turning and turning in the widening gyre

The falcon cannot hear the falconer;

Things fall apart; the centre cannot hold;

Mere anarchy is loosed upon the world,

The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere

The ceremony of innocence is drowned;

The best lack all conviction, while the worst

Are full of passionate intensity.
 
 
 
William Butler Yeats uttrycksfulla och känsloladdade första vers i dikten "The Second Coming", beskriver det så oerhört väl... Things fall apart -- det gör de!!!
 
 

Det tar aldrig slut

Rakryggat och modigt vägrar en av mina döttrar, att fortsätta tiga om sin pappas sexuella övergrepp. 
 
Hon accepterar bara inte, att fortsätta låta världen tro på hans lögner om "varför" och "hur" i deras barndom o uppväxt -- i synnerhet inte hans svartmålning och lögnaktiga skuldbeläggande av deras mamma (mig).
 
Öppet och kavat berättar hon för släktingar på hans sida, om sina och systrarnas minnen av övergreppen -- dessa släktingar reagerar mycket olika.
 
Några blir djupt chockerade, eftersom familjen, då det hände, effektivt och omedelbart lade hemlighetslocket på, och sedan skyllde hela den konfliktladdade situationen på flickornas mamma (mig) -- de här släktingarna har sålunda, genom alla dessa år, varit totalt omedvetna om det övervakade umgänget, polisutredningarna, polisförhören etc.
 
Andra släktingar reagerar med attack och försvar:
Om dessa minnen nu skulle vara sanna, varför är han då inte dömd?
 
Men den modiga dottern viker inte ned sig, utan fortsätter strida för rätten till sanning och upprättelse -- minnena från barndomen får inte längre bara inte ljugas bort, förnekas eller förringas. Hon kontaktar pappan, för att berätta, att hon nu "lyft på hemlighetslocket" och vägrar att tiga längre.
 
Och vad gör pappan? Jo, den patetiska fegskiten vänder sig till sina andra döttrar för att få tröst. Han säger med ledsen röst:
- Men ska det här aldrig ta slut..??
 
... och det har han mage att säga till de döttrar han utsatte för sexuella övergrepp, då de var små!!
Till samma döttrar, som sedan dess lidit av följder och efterverkningar av hans övergrepp.
 
... och flickorna, som numera är vuxna kvinnor, rättar åter in sig i ledet och fortsätter tiga o trösta sin pappa -- Stockholmssyndromet bara fortsätter leva, gro och blomma.
 
 
Detta, bästa läsare, är det som händer och blir, när ett system av lagar och dess företrädare, tvingar sexuellt utsatta barn att ha umgänge med pedofilföräldern, istället för att tro på barnen och skydda dem.
 
Det bara fortsätter och fortsätter.... och det tar aldrig slut, hur stark o modig man än är.
 
 
 

RSS 2.0