Såå mycket kunde ha varit såå annorlunda

 
Såå mycket hade varit såå annorlunda idag, om systemet bara hade trott på mina barn, då de var små...
 
Såå mångas liv hade idag varit annorlunda -- bättre!! -- om bara inte så himla mycket gått så himla snett och blivit så himla fel...
 
Såå mycket okunskap och inkompetens, och såå många människors rädslor och prestige, påverkade och styrde våra liv...
 
Själva ämnet sexuella övergrepp var nytt territorium och oplöjd mark för de allra flesta, och det har jag full respekt för, men den massiva oviljan att lära nytt och våga se och tro, har jag svårt att inte känna bitterhet över. Hade viljan bara funnits, så hade så mycket blivit mindre fel.
 
Här är ett axplock av exempel och tidsmässiga nedslag i våra kaotiska utredningsår:
 
Man lejde då in Eva Xxxxxxxx, en socialsekreterare från ett närliggande distrikt, eftersom ingen enda i det egna området, hade någon som helst erfarenhet eller kunskap i ämnet.
 
Denna Eva Xxxxxxxx hade liten, men dock, erfarenhet av sexuella övergrepp på barn. Jag var glad åt att vi skulle få hennes kunniga hjälp och stöd -- själv krisade jag av det chockerande, som uppdagats kring mina barn och deras pappa, och av naturliga skäl var jag ju komplett okunnig i detta nya och förfärande ämne. Jag trodde nu, att vi skulle få trygghet, råd och stöd av denna inlejda socialsekreterare.
 
Kontakten med Eva blev emellertid oerhört svår, för hon visade snart var hon stod i ämnet -- hon ansåg, att de sexuella övergreppen sannolikt var påhittade och endast en mammas försök att få enskild vårdnad om de gemensamma barnen.
Att det inte uppdagats eller anmälts av mig, var helt oviktigt för henne.
 
Dessa saker sa hon emellertid inte rent ut, då det fanns andra närvarande, men i telefonsamtal och på tumanhand uttryckte hon det lite mer rakt på sak. Hon sa t.ex:
 
- Han är ju såå trevlig och har ett sååå fint sätt med sina barn!  Det syns ju att de trivs jättebra med honom... de är inte det minsta rädda för honom, och de borde de ju vara, om det nu är så att han verkligen har utsatt dem för nåt, eller hur?
 
Hennes agerande visade också tydligt, att hon absolut inte såg något skyddsbehov för barnen.
 
Hon arrangerade t.ex. tillsammans med en släkting, en date med pappan -- det skedde bakom min rygg, utan att informera varken polis eller barnens kontakter på Bup, och det var mitt under pågående polisutredning och precis före förhör med barnen.
 
Mitt ena barn var nästan okontaktbart, då hon kom hem efter daten.
Inåtvänd, med döda ögon och självdestruktivt beteende -- och jag var den, som tvingades hantera och klara av konsekvenserna... som om allt inte redan var alldeles tillräckligt svårt.
 
Först förstod jag inte -- trodde att jag måste ha missförstått eller att hon bara följde regelverket. Det tog ett bra tag, innan jag fattade var hon stod och varför hon agerade så som hon gjorde.
Efter att den hemska insikten nått in i mig, avskydde och föraktade jag Eva vitglödgat -- jaa, mycket mer än jag avskydde och föraktade min f.d. make för de övergrepp han utsatt våra barn för. Hennes svek och falska agerande slog mig i knävecken, då jag var som allra svagast och som allra mest behövde hjälp och stöd. Det kommer jag aldrig att kunna förlåta!
 
Tingsrätten, där vi så småningom hamnade, trodde förvisso på barnen... MEN polisutredningen hade ju mynnat ut i "brott kan ej styrkas" och det var sålunda "bara" en förhandling om vårdnad och umgänge. Domaren i målet uttryckte sin slutsats och dom så här:
 
- Det står bortom varje rimligt tvivel klart, att något olämpligt av sexuell karaktär har skett mellan far och barn. Detta har dock sannolikt skett i oförstånd och okunskap -- han har inte vetat var gränserna gått.
Nu har emellertid tingsrätten tydliggjort dessa gränser för honom. Därmed finns inte längre något skyddsbehov för barnen i umgänget med sin far.
 
Jag protesterade, men för totalt döva öron, så jag överklagade domen.
 
I hovrätten var allt större i alla avseenden och bemärkelser, och liknade inte den lilla informella tingsrättsförhandlingen runt ett bord, på något enda sätt.
Detta var förvirrande, förfärligt och lamslående, och jag, som aldrig varit i närheten av en domstol tidigare, hade ett kaos av rädsla och uppskakade frågor inom mig.
 
Hovrättsförhandlingen var alltså en regelrätt domstolsförhandling i stor sal med domare, nämndemän, vittnen, vittnesbås etc., och det tog hela långa dagen, ända till sent på kvällen.
 
Jag var helt slut och förstod inte mycket av det märkliga "spel", som försiggick i rättssalen -- och då menar jag inte enbart domstolsspråket och "ritualerna". Nej, min advokat sa konstiga saker och underlät att ta upp saker, som varit viktiga för domstolen att känna till. När det var min tur att prata, styrde hon mig med frågor, som jag inte fick besvara på ett rätt och riktigt sätt. Hon undvek vissa viktiga saker och lät mig inte berätta om detaljer, som varit viktiga för rätten att känna till.
 
Nämndemännen sov vid varsitt tillfälle under dagen. Den ena nickade till redan efter lunch, och den andra slumrade av och till under de sena eftermiddagstimmarna. Bl.a. sov nämndemannen, då ena barnets psykolog vittnade och berättade om vad hon beskrev som "den allra tydligaste och mest graverande signal om sexuella övergrepp, som hon någonsin, under hela sin långa yrkeskarriär, fått från ett barn".
 
Hon satt där och berättade om det allra värsta, som hänt mig och mina barn, och om hur ett av mina barn på ett för barn ovanligt tydligt sätt, vädjat till henne om hjälp och skydd -- och under detta oerhört viktiga och ångestladdade vittnesmål, satt en av dessa viktiga människor -- nämndemannen -- och sov.
Jag ville påkalla rättens uppmärksamhet, be dem avbryta och ta en paus, men min advokat vägrade;
- Shhh!! Reta inte rätten! viskade hon i mitt öra, då jag diskret pekade på den sovande nämnemannen och viskande bad henne göra nåt åt det.
 
Flera viktiga personer hade inte fått bli kallade som vittnen -- även om det de hade kunnat berätta varit viktigt, så var det viktigare, att inte göra förhandlingen för långdragen, sa min advokat.
 
Efteråt var jag frustrerad, besviken och förvirrad... så många saker, som kändes fel och som inte fått komma fram eller berättas om! Jag kunde bara inte förstå hur eller varför, men jag tänkte att hon ju var erfaren och därmed visste precis hur man skulle "spela" det här domstolsspelet -- det som för okunniga mig verkade vara hur galet som helst, hade säkert nån mycket yrkesskicklig orsak och förklaring.
 
 
 
(Obs! Genom de 20 år som gått, har jag varit stöd åt flera kvinnor i samma sits, och de har, alla visat sig ha haft just denna kvinnliga advokat -- det är nämligen hon som rekommenderas av t.ex Kvinnogemenskap.
 
 Vi har samtliga haft samma negativa upplevelser av henne och även nått samma sorgliga resultat i domstolarna. En olycklig slump? Nejdå!
 
Advokaten hade, då hon för ca 20 år sedan företrädde mig och barnen, precis svängt in på en ny juridisk linje, vilken innebar att man skulle försöka tvinga parter att komma överens.
 
Hon drev och lobbade starkt för framtagandet av den nya lag, som kom 1 augusti 2011 -- d.v.s. "medling vid vissa privaträttsliga tvister" (t.ex. vårdnadstvister) -- en metod, som man ville kunna applicera på alla typer av tvister.
 
Detta med den nya lagen, visste jag förstås inte då -- det har jag fått veta först på senare år.
 
När jag i flera fall, som stöd för andra mammor, kunnat följa denna advokat och iaktta henne "från åskådarplats", istället för som krisande part i ett svårt mål, så har jag kommit att avsky och förakta henne lika mycket, som jag avskydde och föraktade socialsekreterare Eva Xxxxxxxx.
Dessas yrkesmässiga och professionella svek är så mycket värre och får så mycket större spinoff-effekt, än de som utförs av förövarna, för det de gör i sin profession, får återverkningar på hela systemet och hur det behandlar kommande fall.)
 
 
Domen från Hovrätten var ett dråpslag, som helt slog undan fötterna för oss alla i familjen.
Den gav omgående fritt umgänge med övernattningar, utan upptrappning eller möjlighet att vänja barnen vid detta. Till sak hör, att de knappt träffat sin pappa under de år som gått, eftersom han i långa perioder valt att avstå. Det yngsta barnet kände honom knappt och hade bara träffat honom några timmar i taget -- då hade det alltid varit andra välbekanta människor med som stöd och skydd.
 
I domen stod att jag, för den skull jag förhindrade detta oskyddade umgänge, skulle drabbas av ett vite på 6000 kr per 24-timmar och barn. Domen gick dessutom inte att överklaga.
 
Jag var förkrossad, skräckslagen och som förlamad. Det tycktes inte finnas någonting jag kunde göra. Jag kunde helt enkelt inte skydda mina barn längre.
 
I ett sista förtvivlat försök, skickade jag i alla fall alltihop vidare till RÅ (riksåklagaren) i Högsta Domstolen. Såå många saker hade ju skötts fel, gjorts fel och handlagts fel, och såå många viktiga fakta och händelser hade undanhållits rätten.
 
Kvällen före julafton kl. 21.15 år 1994 ringde vår telefon.
- Hejsan, ursäkta att jag ringer så sent och stör så här dan-före-dan. Jag heter Xxxxxxx Xxxxxxx och jag är Riksåklagare.
 
Jag trodde förstås först inte att han var den han sa sig vara -- det måste ju vara nåt practial joke, trodde jag, men nejdå, han var faktiskt den han sa -- alltså RÅ.
Matt och förbluffad satte jag mig ner och lyssnade till denne främling i luren.
 
Han berättade att han just denna kväll höll på att städa ur sitt skrivbord, för att gå i pension.
Han ringde mig för att han, innan sin pensionering, personligen ville få framföra hur ledsen han var, över att den lokale åklagare, som skött vårt fall, varit så svag och feg. Åtal borde absolut ha väckts, ansåg han, för det fanns tillräckliga bevis för detta.
Denne fege/svage lokale åklagare hade emellertid inte begått något tjänstefel, och därmed kunde fallet inte tas upp i Högsta domstolen.
 
Mina barn tvingades sålunda iväg till en far, som utsatt dem för sexuella övergrepp, och jag tvingades helt enkelt försöka hantera situationen så gott det gick.
 
Socialsekreterare Eva Xxxxxxxx:s ständigt hotfulla mantra, stod som i evig och hånfull eldskrift för mig:
 
- Det är du, som är vårdnadshavare och då är det upp till dig att skydda dina barn. Om du inte kan det, så är det upp till oss att gå in och omhänderta dem.
 
Detta sa hon ofta, ofta, ofta, då jag förtvivlat gråtande vädjade till henne om hjälp att skydda mina barn.
 
För barn, som utsatts för sexuella övergrepp av sin far, fanns inget skydd att få -- varken från systemet, dess representanter eller sin mor -- och ingen i ansvarsposition tycktes tro på eller ta det de berättade på allvar.
 
Idag är mina barn vuxna och berättar om minnena av sin fars sexuella övergrepp, så att detta verkligen hänt råder det inga som helst tvivel om, men i flera avseenden -- de viktigaste!! -- är det tyvärr ändå för sent, för skadan är ju redan skedd.
 
Barnen mår efter alla dessa år fortfarande urdåligt -- de medicinerar och har diagnoser som t.ex. PTSD och depression. 
Samtliga i vår familj och närmaste släkt och vänkrets, har lidit och burit denna tunga börda under sååå många år. Det han utsatte barnen för, har splittrat och trasat sönder släkt- och vänskapsband, familjerelationer, och ödelagt sååå många personers hälsa, privatliv, självkänsla och rykte.
 
Sååå mycket kunde ha varit annorlunda idag, om han hade blivit åtalad för sin perversa böjelse, istället för att få fritt umgänge med sina offer.
 
Ja, sååå mycket kunde ha varit annorlunda för oss idag -- och sannolikt också för sååå många andra i samma sits, för som ni vet utgör ett domslut grund för domar i andra senare fall...
 
Ska systemet nånsin ändras..? Ska det nånsin bli bättre..?
 
 

RSS 2.0