- Tänk om du hade dödat honom, mamma..!

Så sa min dotter om sin pappa, för inte så väldigt länge sedan, och jag trillade nästan av stolen. Visste inte  vad jag skulle svara. Det är ju verkligen inte det man tror att ens barn nånsin ska säga -- oavsett vilken slags barndom de haft. Kände mig som en riktigt dålig mamma, som inte klarat att ge mina barn en trygg uppväxt, för inget enda barn ska väl behöva tänka eller känna att livet varit sååå mycket bättre, om bara deras pappa varit död.
 
 
- Tänk om du hade döda' honom, mamma...! Då hade vi sluppit växa upp med honom som pappa.
  Vi hade säkert fått bo hos mormor och morfar, medan du satt i fängelse, för vi va' ju alltid jättemycket med dom och dom va' ju som extraföräldrar för oss.
 
  Och dom va' ju mycke-mycke yngre än farmor o farfar, för dom va' ju jättegamla ju, så domstolen skulle aldrig ha satt oss hos dom.
 
Och sen skulle du ha kommit ut efter halva tiden -- typ några år -- och då skulle vi ju ha bott med dig igen.
 
Och du skulle ju fortfarande ha varit ung och vi skulle ju ha hälsat på dig i fängelset jätteofta, och så skulle du ju ha fått permissioner, eller hur?
 
Tänk va annorlunda vi skulle ha haft det då... och nu....om han varit död..!
 
 
 
Så sa hon... och jaa, tänk så annorlunda livet skulle ha varit.
 
Tänk också så olika barn kan tänka om sina fäder -- beroende på vilken slags barndom och pappa man haft, alltså.
 
Medge att det är både chockerande och barockt, att svenska barn, p.g.a. bristfälligt svenskt rättsväsende, ska behöva komma ens i närheten av såna tankar och reflektioner. Och jag skriver i plural, för jag vet många barn, som önskar att deras pedofilpappor skulle dö i nån olycka eller plötslig sjukdom. Alternativt att de själva barmhärtigt skulle få dö och slippa det mardrömskaos de tvingas leva i -- något som mina egna barn också både sagt och även försökt göra verklighet av.
 
När i hela fridens namn, ska svensk lagstiftning och svenskt system vakna upp och börja skydda barnen???
 
 
 
 
 
 
 

Oerhört stark och klok flicka fällde pappa

Dagbladet idag kan vi läsa om en ung flicka, som efter att ha våldtagits många gånger av sin pappa, samlade bevis för övergreppen, för att få honom fälld i domstol.
 

"Flickan var 13 år vid första övergreppet och därefter våldtog pappan i 40-årsåldern sin dotter upprepade gånger.

Hon berättade för kamrater om hans övergrepp och hon insåg att det behövdes bevis.

Efter att ha utsatts för ännu en våldtäkt i februari i år hade hon sinnesnärvaro att topsa ett lakan som använts för att torka bort pappans sperma från hennes mage.

Hon samlade även saliv från pappan genom att topsa sin egen mun."

 

Jag fylls av ett tumult av känslor, då jag läser om denna enastående starka och kloka flicka.

 

Jag vill applådera, hurra och hylla henne, för att hon lyckats klara detta. Hon är värd precis allt stöd och beröm för sin bragd. Den ger hopp, uppmuntran och vägledning åt så oerhört många barn och unga, som befinner sig i hennes situation. Hon visar att det faktiskt går, att få en övergreppspappa fälld i svensk domstol.

 

Men samtidigt, mitt i all domslutsglädje, vill jag gråta av pur hopplöshet och brist på ljus i den evinnerligt långa svarta tunneln.

 

Ska svenska barn verkligen behöva vara så här ofattbart kloka och starka, för att våra domstolar ska tro på dem och ge dem rätt till en övergreppsfri hemmamiljö? Hur har det blivit så? Det är en absurd juridisk utveckling, för små barn kan ju inte samla bevis så metodiskt och moget, som den här tonårsflickan.

 

De små barnens utsatthet kvarstår, för de har oftast bara sina mammor att vända sig till för skydd, och det vet vi ju hur ofantligt dåligt det fungerar -- svenskt rättsväsen och socialtjänst varken skyddar eller hjälper dessa små, utan ifrågasätter och förringar istället konsekvent både barnens och mamornas berättelser.

 

Den här modiga tonårsflickan har, med hjälp av sin mamma och mammans kusin, nu lyckats få sin pappa fälld i två instanser -- och det mot hans nekande. Det måste vara unikt i svensk domstolshistoria.

 

"Pappan har varit helt kallsinnig till anklagelserna. Han har förnekat allt och anfört mytomani hos flickan, hennes mor och kusin.

Han överklagade, men led ett nytt nederlag, och straffet för grov våldtäkt mot barn fastställdes i Göta hovrätt till sex år i fängelse.

- Det är ett strängt straff men det är bra att man markerar mot den här typen av gärningar, säger Hans-Christian Renström.

Hovrätten fastställde också ett skadestånd på 280 000 kronor."

 


Tänker osökt på dels mina egna nu vuxna döttrar, dels en nära väns barn och alla andra, som lever samma mardrömsliv.

Tänk om också dessas pappor blivit fällda i domstol.

Tänk om barnen inte varit så små och okunniga om den juridiska världens beviskrav.

Då hade de kunnat ha ett helt annat liv än idag. Då hade de berättat närmare om de övergreppsdetaljer, som domstolarna förväntar sig att de ska och deras pappor hade fått straff för de övergrepp de begått. Och deras sjuka fäder hade därmed inte beretts fritt umgänge med möjligheter att begå nya övergrepp.

 

Barnen hade då fått bekräftelse på att de sexuella övergrepp de utsatts för var fel, och de hade mått så mycket bättre, än de gör idag.

Att, under en hel uppväxt, skuldbeläggas och skyllas för att vara lögnare -- och detta samtidigt som man tvingas till fortsatt umgänge med övergreppspappan -- sätter sig nämligen på självkänslan och det psykiska måendet.

 

Ska svenska små barn nånsin få den juridiska rätten att bli trodda, då de berättar om sexuella övergrepp i hemmet?


RSS 2.0