Text i repris: Jag ångrar mig

För att den här texten, som jag skrev för länge sedan, nu har sökts och efterfrågats, publicerar jag den här igen:
 
 

Jag ångrar mig!

 

Jag ångrar mig!

 

Jag ångrar, att jag som ensamstående, arbetslös mamma inte vägrade lyda domen i vårdnadstvisten för många år sedan.

 

Jag ångrar, att jag inte trotsade domstolen och vägrade lämna ifrån mig mina barn för umgänge med den far, som utsatt dem för sexuella övergrepp.

 

Jag ångrar, att jag lydde min kvinnliga advokats råd att vara tyst och följsam – att inte göra för mycket väsen, utan förhålla mig lugn.


Jag ångrar att jag litade på henne, hennes vilja och kompetens att skydda mina barn.


Jag ångrar, att jag lät mig tvingas till att låta mina barn åka till ett oskyddat umgänge.


Jag ångrar att jag underkastade mig domstolshotet om höga viten och förlorad vårdnad vid försvårande av det oskyddade umgänget.


Jag ångrar att jag inte vägrade blankt.


Jag ångrar att jag inte framhärdade, så att överlämnandet till pappan hade kommit att ligga helt och fullt på deras ansvar.   


Jag ångrar att jag lät mig skrämmas att underordna mig lagar och domar, trots att jag visste vad han gjort och skulle kunna göra igen.

 

 Lagen och dess företrädare tvingade mina barn att få detta som sin normaliserade vardag. Och jag bär en del av skulden, för jag vågade inte vägra.

 

År ut och år in tvingades de åka till ett umgänge med sin far – en man, som de borde ha sluppit ha i sina liv, annat än på avstånd och i tryggt skyddat umgänge.

 

Mina barn tvingades tillbaka till en risktillvaro tillsammans med pappa, som tidigare utsatt dem för sexuella övergrepp. Totalt utlämnade och utan någon att få hjälp, stöd eller skydd av. De var modiga och berättade – och blev sedan ändå tvingade att återvända till pappan.

 

Samhället och systemet – och, i deras småbarnsvärld även jag, eftersom jag tillät det – gav dem en glasklar signal:

Detta är okej! Det er pappa gör ska ni acceptera, underkasta er och leva med!


Hur mår man under en sådan barndom och uppväxt?

Hur mår man under den känsliga tonårstiden?

Hur mår man senare som vuxen?

Hur mår man som mamma?

Orkar man leva med sig själv och resultatet?

 

Jag ångrar djupt att jag inte vägrade underkasta mig systemet och lagarna!


Jag ångrar djupt att jag inte hade modet och styrkan att gå emot domstolen och systemet.


Jag ångrar att jag inte löpte hela linan ut – oavsett de lagliga och ekonomiska konsekvenser de hotade mig med.


Jag borde ha varit orubblig och stått fast vid:


- Jag vägrar i sten att utsätta mina barn för detta!! Tvingar ni dem till detta, så är ansvaret ERT!

 

Jag ångrar att jag lät mig tvingas.

 

Euphorbia Milii


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0