Stockholmssyndrom

Från den dag jag fick veta vad han gjort, har jag vigt mitt liv åt att försöka skydda er
- skydda er från den man, som jag en gång valde att dela mitt liv med.
 
Under hela er barndom och uppväxt, har jag lagt all min ork och kraft på att göra era liv så trygga och bra det nånsin varit möjligt.
 
Det fick bara inte hända igen. Han fick bara inte komma åt er igen.
Men hur förhindrar en mamma övergrepp, när hon tvingas lämna ut sina barn till förövaren?
 
Åratal av mardrömslik rädsla, tung skuld och hopplöshetens tårar.
 
När ni blev vuxna, skulle allt bli bättre, tänkte jag.
Trodde jag.
Så blev det inte.
 
Istället hamnade vi alla i en ny verklighet -
en verklighet, som är en destruktivt nedåtgående spiral.
Ett Stockholmssyndrom.
 
Av systemet och lagen tvingades ni lära er att uthärda.
Likt offren i Norrmalmstorgsdramat 1973, lärde ni er vädja till förövarens inre godhet.
I likhet med dem, har ni nu en påtvingad relation med förövaren -
och ni har förlorat förmågan att skilja agnarna från vetet.

Ni ser inte risksituationen, trots att ni står och lever mitt i den.
 
Detta rår jag bara inte på.
Orkar inte mer.
 
Nu måste ni själva lära er att se.
Ni måste våga välja rätt.
 
Jag kan inte längre skydda er -
inte heller kan jag skydda era barn.
 
Mammahjärtat brister av sorg och smärta.
 
Jag varken kan eller får ge upp, men kan heller inte skydda eller hjälpa er.
 
Tillbaka på ruta 1, men nu med ett gammalt utnött och orkeslöst själsbatteri.
 
Allt känns omöjligt.
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Lotta

Vet inte, men tror jag förstår vad det kan handla om. I så fall: Du kan inte göra mer än det du redan gjort. Om förövaren finns kvar i bilden så vill han naturligtvis att hans verklighet ska vara er sanning. Men du vet bättre och det skrämmer honom. Ta hand om dig själv och lita på att sanningen alltid segrar till slut.

Svar: Tack för omtanke, tröst o support. Du har rätt i att jag gjorde allt jag kunde, men samtidigt... med facit på hand ångrar jag mycket. Av rädsla för systemet och dess brister, underkastade jag mig och lämnade ut mina barn enligt domslutet. Och det var fel! Jag ångrar, precis som jag skriver, att jag inte ställde mig helhjärtat och modigt på barnens sida. Då hade jag inte haft den här hemska situationen, som jag har idag.
Men gjort är gjort och kan inte göras ogjort...
Dock tänker jag dagar som idag: Får jag ge upp? Måste jag orka mer?
Euphorbia Milii

2013-07-23 @ 15:37:45
Postat av: Lotta

Om du inte lämnat ut barnen hade du förlorat dem för alltid. Du gjorde det enda du kunde göra. Monica Dahlström-Lannes har beskrivit situationen som så att mammor som beskyddar sina barn mot förövare har att välja på att låta barnen barnen utsättas för övergrepp på heltid (vilket blir konsekvensen om de inte lämnar ut barnet för umgänge eftersom förövaren då kan få vårdnaden) eller deltid (enligt umgänges ö.k).

Det är så den vidriga verkligheten ser ut för beskyddande mammor och brottsutsatta barn i Sverige idag och har sett ut de senaste 30 åren.

Om dina barn är vuxna idag så kan du inte göra mer. Nu måste de ta sitt eget ansvar och göra sina egna val. Du kan inte påverka dem. Du måste börja leva ditt eget liv och inse att du inte kunde handlat på något annat sätt för då har du riskerat mista barnen helt och hållet och de ska inte haft någon trygghet alls.

Jag skriver precis som om jag vet vad det handlar om men det gör jag inte. Jag bara gissar. Har sett så många liknande fall och det ser nästan likadant ut i alla fall jag kommit i kontakt med.

Du behöver inte kämpa mer än du redan gjort. Nu ska du ta hand om DIG.

Kram

Svar: Tack, Lotta, vem du än är och vilken erfarenhet du än har eller inte har! :D
Jag vet att du har rätt i att jag gjorde allt jag kunde, och förhöll mig till mardrömstillvaron så gott jag kunde o förmådde. Men trots att jag VET, så når vetskapen inte in i hjärtats och hjärnans rådbråkade skrymslen -- det är bara en intellektuell vetskap... den bottnar aldrig inne i själva mig. Jag drivs hela tiden av ett behov av att kompensera och göra gott -- att skapa den trygghet, som jag inte lyckades ge dem som små.

Det känns tröstande och skönt lenande att läsa dina ord -- som ett Emlaplåster över mina själsliga blåmärken och ärr.
Varmt tack för support och omtanke!
Euphorbia Milii

2013-07-25 @ 19:56:15
Postat av: Suspicio

Du har en bra och viktig blogg. Jag undrar om vi får länka till den i vår sidopanel på vår blogg http://suspicio.wordpress.com/ ?

Svar: Hej! Och tack!! :D Självklart får ni länka min blogg! Ju fler som läser o lär, får information och insikt, desto bättre för alla barn och föräldrar.
Euphorbia Milii

2013-08-09 @ 09:23:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0