Stockholmssyndrom

Från den dag jag fick veta vad han gjort, har jag vigt mitt liv åt att försöka skydda er
- skydda er från den man, som jag en gång valde att dela mitt liv med.
 
Under hela er barndom och uppväxt, har jag lagt all min ork och kraft på att göra era liv så trygga och bra det nånsin varit möjligt.
 
Det fick bara inte hända igen. Han fick bara inte komma åt er igen.
Men hur förhindrar en mamma övergrepp, när hon tvingas lämna ut sina barn till förövaren?
 
Åratal av mardrömslik rädsla, tung skuld och hopplöshetens tårar.
 
När ni blev vuxna, skulle allt bli bättre, tänkte jag.
Trodde jag.
Så blev det inte.
 
Istället hamnade vi alla i en ny verklighet -
en verklighet, som är en destruktivt nedåtgående spiral.
Ett Stockholmssyndrom.
 
Av systemet och lagen tvingades ni lära er att uthärda.
Likt offren i Norrmalmstorgsdramat 1973, lärde ni er vädja till förövarens inre godhet.
I likhet med dem, har ni nu en påtvingad relation med förövaren -
och ni har förlorat förmågan att skilja agnarna från vetet.

Ni ser inte risksituationen, trots att ni står och lever mitt i den.
 
Detta rår jag bara inte på.
Orkar inte mer.
 
Nu måste ni själva lära er att se.
Ni måste våga välja rätt.
 
Jag kan inte längre skydda er -
inte heller kan jag skydda era barn.
 
Mammahjärtat brister av sorg och smärta.
 
Jag varken kan eller får ge upp, men kan heller inte skydda eller hjälpa er.
 
Tillbaka på ruta 1, men nu med ett gammalt utnött och orkeslöst själsbatteri.
 
Allt känns omöjligt.
 
 
 
 
 

Text i repris: Jag ångrar mig

För att den här texten, som jag skrev för länge sedan, nu har sökts och efterfrågats, publicerar jag den här igen:
 
 

Jag ångrar mig!

 

Jag ångrar mig!

 

Jag ångrar, att jag som ensamstående, arbetslös mamma inte vägrade lyda domen i vårdnadstvisten för många år sedan.

 

Jag ångrar, att jag inte trotsade domstolen och vägrade lämna ifrån mig mina barn för umgänge med den far, som utsatt dem för sexuella övergrepp.

 

Jag ångrar, att jag lydde min kvinnliga advokats råd att vara tyst och följsam – att inte göra för mycket väsen, utan förhålla mig lugn.


Jag ångrar att jag litade på henne, hennes vilja och kompetens att skydda mina barn.


Jag ångrar, att jag lät mig tvingas till att låta mina barn åka till ett oskyddat umgänge.


Jag ångrar att jag underkastade mig domstolshotet om höga viten och förlorad vårdnad vid försvårande av det oskyddade umgänget.


Jag ångrar att jag inte vägrade blankt.


Jag ångrar att jag inte framhärdade, så att överlämnandet till pappan hade kommit att ligga helt och fullt på deras ansvar.   


Jag ångrar att jag lät mig skrämmas att underordna mig lagar och domar, trots att jag visste vad han gjort och skulle kunna göra igen.

 

 Lagen och dess företrädare tvingade mina barn att få detta som sin normaliserade vardag. Och jag bär en del av skulden, för jag vågade inte vägra.

 

År ut och år in tvingades de åka till ett umgänge med sin far – en man, som de borde ha sluppit ha i sina liv, annat än på avstånd och i tryggt skyddat umgänge.

 

Mina barn tvingades tillbaka till en risktillvaro tillsammans med pappa, som tidigare utsatt dem för sexuella övergrepp. Totalt utlämnade och utan någon att få hjälp, stöd eller skydd av. De var modiga och berättade – och blev sedan ändå tvingade att återvända till pappan.

 

Samhället och systemet – och, i deras småbarnsvärld även jag, eftersom jag tillät det – gav dem en glasklar signal:

Detta är okej! Det er pappa gör ska ni acceptera, underkasta er och leva med!


Hur mår man under en sådan barndom och uppväxt?

Hur mår man under den känsliga tonårstiden?

Hur mår man senare som vuxen?

Hur mår man som mamma?

Orkar man leva med sig själv och resultatet?

 

Jag ångrar djupt att jag inte vägrade underkasta mig systemet och lagarna!


Jag ångrar djupt att jag inte hade modet och styrkan att gå emot domstolen och systemet.


Jag ångrar att jag inte löpte hela linan ut – oavsett de lagliga och ekonomiska konsekvenser de hotade mig med.


Jag borde ha varit orubblig och stått fast vid:


- Jag vägrar i sten att utsätta mina barn för detta!! Tvingar ni dem till detta, så är ansvaret ERT!

 

Jag ångrar att jag lät mig tvingas.

 

Euphorbia Milii


Jag fick ett mail...

Jag fick ett mail från en mamma, vars barn, liksom mina, utsatts för sexuella övergrepp av sin far. Hon är nu fångad i det långa stålbad, som utredningar, domstolsförhandlingar och oövervakat umgänge med förövaren innebär.
 
Hon ville berätta för mig, att en text, som jag skrivit och publicerat på vår lokaltidnings insändarsida, hade berört henne så oerhört starkt -- den hade hjälpt och stärkt henne enormt, vilket känns oerhört gott för mig. Det gör mitt skrivande betydelsefullt och viktigt, och är sålunda inte bara nåt jag gör för att jag själv vill det och behöver det.
 
Mamman ville också veta, om denna text finns på nätet. Hon vill skriva ut den och rama in den, så att hon kan hämta tröst o styrka i den, då hon vacklar och känner sig osäker o svag.
Jag finner inga ord för att beskriva hur berörd, rörd och stolt detta gör mig.
 
Min text finns här på bloggen under rubriken "Jag ångrar mig", men det var länge sedan jag skrev den och rubriken syns därför inte i listan över inlägg.
 
Jag trodde inte att det jag skrev, skulle läsas av särskilt många och framför allt inte värderas särskilt högt, av någon större skara. Jag hade fel och det gläder mig, även om orsaken till det är ledsam --- jag önskar såklart att inte en enda mänska i hela världen skulle ha behov av att varken skriva eller läsa en sån text. 
 
 
För denna och för andra mammors skull, publicerar jag nu texten igen i ett nytt inlägg.

RSS 2.0