Utsatta barn får helt enkelt vänta tills de är vuxna

 
Har precis läst Karin Thunbergs kolumn om barn, som tystnar för alltid, på svd.se, och känner magen knyta sig i ett plötsligt illamående.
Minns hur det var.
Plågas av hur det fortfarande är.
 
I kolumnen skriver Karin om en kvinna, vars hela liv präglats och förstörts av de övergrepp hon utsattes för under sin barndom. Kvinnan kontaktar Karin av två orsaker:
  1. för att hon hittat det brev, som Karin skrev till henne för 20 långa år sedan -- ett brev, i vilket hon bad kvinnan, att höra av sig nån gång senare i livet 
  2. för att hon, som vuxen nu vill bidra till en förändring och förbättring för utsatta barn, genom att berätta om sig och sitt liv som tystad överlevare av sexuella övergrepp.
Kvinnan säger:
 
–Utsatta barn har inte fått det bättre, på dessa år har det i alla fall hänt alldeles för lite. Fortfarande ifrågasätter man deras berättelser, deras upplevelser. Och tystade barn, de blir som jag. Nu pratar jag med dig men jag vet att jag kommer att må dåligt efteråt. Men kanske kan det hjälpa någon annan. 
 
Och hon har sååå rätt! I alla avseenden!!
 
Barn, som tystas och tvingas till ett normaliserat umgänge med den, som utsatt dem för sexuella övergrepp, präglas av detta och får sin vägledande, skyddande magkänsla dövad och i vissa fall t.o.m. tillintetgjord.
Barnen känner instinktivt att något är såå fel, men kan inte sätta fingret på vad eller varför, och mår sålunda dåligt -- ett tillstånd, som kan hålla i sig långt upp i vuxen ålder... ibland är det livslångt.
Ofta får de stora problem med att identifiera risksituationer och att hävda egen integritet -- något som kan försätta dem i många prekära och destruktiva situationer.
 
Tystade icke-trodda barn, blir ofta trasiga vuxna. Och då lyssnar och tror man plötsligt på dem.
Men då är brotten i regel preskriberade och de, som då lyssnar och tror, arbetar inom den psykiatri, som borde ha backat upp barnen, då de var små och värnlösa... då deras mamma var den enda, som stred för dem och deras rätt till trygghet och skydd. 
 
För mammor till barn, som utsatts för sexuella övergrepp, har verkligen inte lagen eller soc på sin sida -- tvärtom!
Barnpsykiatrin vore ett ovärderligt stöd, både vad gäller bevis för barnens trovärdighet, och att behandla/läka dessas trauman. Det är ju just psykiatrin, som är utbildad i att förstå barn och det de berättar! Varken soc, advokater, domare, åklagare, nämndemän eller poliser har denna spetskompetens.
 
Behandling och själslig läkning är dock beroende av tillit och trygghet, och någon sådan finns inte för barn att få -- varken från BUP, soc eller lagar och dessas företrädare.
 
Utsatta barn får helt enkelt vänta tills de är vuxna.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Hej!
Är det någon av er på bloggen som försöker komma i kontakt med oss på Mammornas blogg? Vet ni vart mailadress euphorbiamilli@hotmail.se går?
Tacksam för svar oavsett, via vårt kommentarsfält.
Mvh

Svar: Hej!Jaa, jag, Euphorbia Milii, försöker få kontakt med er.
E-mailadressen går sålunda till mig. :)
Det vore jättesnällt om ni skriver till mig på den mailadressen, så att jag får kontakt med er. :)

Hälsningar, Euphorbia
Euphorbia Milii

2013-05-09 @ 10:55:24
URL: http://modrarna.blogspot.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0