Smärta bortom allt förnuft

Alla barn gör det nog förr eller senare och i högre eller lägre grad -- d.v.s. spelar ut föräldrarna mot varandra.
Så sker inom relationer och äktenskap, och så sker bland separerade/skilda föräldrar.
Skilsmässobarn kan t ex säga "Det är roligare hos X än hos dig!" eller
"X är mycket snällare än du!", utan att egentligen mena det, men OJ så det sårar och OJ så ont det gör.
 
Barn häver ju också ur sig elakheter, för att bli kvitt sin egen ångest, oro och känslostorm. Och det VET "vanliga" föräldrar så väl. Självklart vet också vi skilsmässoföräldrar det, men UJ-UJ-UJ så mycket ondare det gör för oss att höra det.
 
Föräldrar i gemen VET ju, att barnen inte hatar, trots att de ligger på golvet och skriker att de gör det eller vräker ur sig det, medan de går ut genom dörren, som de drämmer igen efter sig. ÄNDÅ gör det jätteont i föräldrahjärtat.
När såna här saker sägs av skilsmässobarn, ökar föräldrasmärtan rejält, för då tas den emot av ett oroligt, osäkert och ofta sårat föräldrahjärta!
 
Och detta gäller då helt "vanliga" föräldrar o barn, samt skilsmässoföräldrar o deras barn. Alltså föräldrar och barn utan några egentliga komplikationer.
Men det finns en grupp föräldrar, som lever i ständig ångest och rädsla, för vilka sådant här orsakar en smärta, som är bortom sunt förnuft och som inte går att beskriva:
Det är föräldrar till barn som utsatts för övergrepp (sexuella, psykiska, fysiska).
 
Rädsla, skuld och vanmakt är nämligen GIGANTISKA smärt-boostare, så när dessa föräldrars barn gör det, som i princip alla barn gör -- d.v.s. tar ut sin egen rädsla, ångest och smärta på föräldern -- så blir föräldrasmärtan liksom i kubik! Man blir som förlamad av den alltuppslukande svarta smärtan och går nästan sönder invärtes!
 
Dessa skräckslagna föräldrar är, av systemet och lagen tvingade, att samarbeta och underlätta umgänge mellan barn och den andre föräldern, trots att allt sunt förnuft säger, att barnen borde förskonas från denna föräldrakontakt eller åtminstone inte skickas dit utan en annan vuxens övervakande närvaro.
 
Försök föreställa dig vad som händer i denna förälders hjärta, själ och kropp, då barnet säger och gör det förmodligen alla barn gör -- alltså, det ovan nämnda...
Det går inte, för det går bortom alla ord och bortom allt förnufts lagar.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0