Monica Dahlström Lannes får mycket välförtjänt pris

Monica Dahlström Lannes, som bokstavligt talat räddade mitt liv, då jag som nyskild småbarnsförälder fick beskedet att BUP avsåg att polisanmäla mina barns far för sexuella övergrepp.
 
Med sitt kloka o varma lugn, sitt kunnande o vetande, sina psykologiska och pedagogiska råd, genom att ge av sig själv o sin tid och bara finnas där med ett lyssnande förstående öra, gjorde hon att jag överlevde mitt livs allra värsta trauma och därmed också var bättre rustad för det stålbad, som väntade. Det låg dessutom tyngd och styrka i hennes namn -- bara jag nämnde det, så ändrades bemötanden och attityder till det bättre.
 
För mig (och jag gissar att ett stort antal barn och föräldrar känner precis som jag) har Monica varit det, som Astrid Lindgren varit för såå många världen över.
Tröst, visdom, trygghet, sakkunnighet, förståelse, de utsattas förklarare, försvarare och hjälte -- allt inbäddat i en o samma person.
 
Jag publicerade tidigare ett inlägg om hur Monica blev avskedad av sin chef -- Göran Lindberg! -- och det vet vi ju med facit på hand, vad han gjorde sig känd för. *ryyys*
(Se inlägget här!)
 
Nu har Monica äääntligen fått ett välförtjänt pris i form av ett stipendium från Stenbäckstiftelsen, som delar ut stipendier till personer, som jobbar för barn inom tre kategorier:
- mot våld mot barn
- mot mobbning
- respekten för barns egna röst.
 
Monica blev utvald på ett mycket speciellt och hedervärt sätt:
Stiftelsen samlade barn, som fick rösta på den kandidat till stipendiet de tyckte var mest värd det.  :D
 
Lyssna gärna på Monica i radioinslaget nedan!
 
Lyssna: Monica Dahlström Lannes om sitt arbete för utsatta barn

Liten blir stor

Barn, som utsätts för sexuella övergrepp, får livslånga men och smärtsamma själsärr.
 
Barnet agerar ut ångest och smärta på barns sätt. Jobbigt och slitsamt för både barnet och dess omgivning, men det går att uthärda och klara sig igenom.
Blir barnet trott och får hjälp, ser framtiden hoppfullt ljus ut.
 
En vuxen överlevare, som inte blivit trodd som liten, kan bli oerhört självdestruktiv...
få depressioner, självskadebeteende, ätstörningar... ofta också självmordstankar och dödslängtan.
Som förälder till myndiga överlevandebarn står man smärtsamt maktlös och utan möjlighet att ingripa eller hjälpa.
 
Det är outhärdligt!!! Mammahjärtat brister inifrån av vanmäktig smärta!!

Bara mänska

Jag är bara mänska!
 
Inga övernaturliga superkrafter.
 
Jag varken orkar eller klarar allt,
även om min tappra "fasad" antyder att så är fallet
 
Denna fasad är, och har i många många år varit, mitt och mina barns skydd och räddning.

Bakom fasaden har jag gråtit, förtvivlat och kämpat i nattsvart rädsla, ångest och smärta,
men utåt har jag varit stark, duglig, trygg och kompetent.
 
Nu är fasaden gammal och börjar så sakteliga rämna,
den håller inte längre så som förr.
 
Jag kryper ihop bakom dess ruiner och skyddar mig så gott jag förmår.
 
Jag är bara mänska och orkar inte mer.
 

Smärta bortom allt förnuft

Alla barn gör det nog förr eller senare och i högre eller lägre grad -- d.v.s. spelar ut föräldrarna mot varandra.
Så sker inom relationer och äktenskap, och så sker bland separerade/skilda föräldrar.
Skilsmässobarn kan t ex säga "Det är roligare hos X än hos dig!" eller
"X är mycket snällare än du!", utan att egentligen mena det, men OJ så det sårar och OJ så ont det gör.
 
Barn häver ju också ur sig elakheter, för att bli kvitt sin egen ångest, oro och känslostorm. Och det VET "vanliga" föräldrar så väl. Självklart vet också vi skilsmässoföräldrar det, men UJ-UJ-UJ så mycket ondare det gör för oss att höra det.
 
Föräldrar i gemen VET ju, att barnen inte hatar, trots att de ligger på golvet och skriker att de gör det eller vräker ur sig det, medan de går ut genom dörren, som de drämmer igen efter sig. ÄNDÅ gör det jätteont i föräldrahjärtat.
När såna här saker sägs av skilsmässobarn, ökar föräldrasmärtan rejält, för då tas den emot av ett oroligt, osäkert och ofta sårat föräldrahjärta!
 
Och detta gäller då helt "vanliga" föräldrar o barn, samt skilsmässoföräldrar o deras barn. Alltså föräldrar och barn utan några egentliga komplikationer.
Men det finns en grupp föräldrar, som lever i ständig ångest och rädsla, för vilka sådant här orsakar en smärta, som är bortom sunt förnuft och som inte går att beskriva:
Det är föräldrar till barn som utsatts för övergrepp (sexuella, psykiska, fysiska).
 
Rädsla, skuld och vanmakt är nämligen GIGANTISKA smärt-boostare, så när dessa föräldrars barn gör det, som i princip alla barn gör -- d.v.s. tar ut sin egen rädsla, ångest och smärta på föräldern -- så blir föräldrasmärtan liksom i kubik! Man blir som förlamad av den alltuppslukande svarta smärtan och går nästan sönder invärtes!
 
Dessa skräckslagna föräldrar är, av systemet och lagen tvingade, att samarbeta och underlätta umgänge mellan barn och den andre föräldern, trots att allt sunt förnuft säger, att barnen borde förskonas från denna föräldrakontakt eller åtminstone inte skickas dit utan en annan vuxens övervakande närvaro.
 
Försök föreställa dig vad som händer i denna förälders hjärta, själ och kropp, då barnet säger och gör det förmodligen alla barn gör -- alltså, det ovan nämnda...
Det går inte, för det går bortom alla ord och bortom allt förnufts lagar.
 
 

RSS 2.0