Varje dag ett aktivt val

Ni säger, att jag är stark -- jag tänker, att det ju är vad jag tvingats vara under hela mina barns uppväxt, och vad jag fortfarande tvingas vara varenda vareviga dag, för konsekvenserna av övergreppen går ju faktiskt aldrig över.
Det här är inte som ett blåmärke eller en fraktur, som med tiden läker och smärtan sakta klingar av. Nej, det är som en omfattande 3-e gradens brännskada, vars ärrvävnad och flortunna hud aldrig riktigt läker, utan ständigt rivs upp, spricker och infekteras.

Ni säger, att jag är en så glad och positiv person -- jag tänker, att det är ett aktivt val jag tvingats göra varenda vareviga dag de senaste 26 åren -- annars skulle jag inte ha orkat vara den enda fungerande föräldern -- och de sista 20 åren också helt enkelt, för att överleva övergreppens destruktiva efterdyningar. Jag kan inte, får inte, bryta samman, för vem axlar då mitt ok?

Ni säger, att jag inte "släpper in" -- jag tänker, att det är så man blir, då man blivit så grundlurad, så sviken, så nedbruten och så själsförstörd av det faktum, att ens make utsätter de gemensamma små barnen för sexuella övergrepp... och sen nekar och ljuger OCH kommer undan med det, TROTS alla fasansfulla detaljer de små döttrarna visste att berätta om sin pappas sexualdrift och sexuella förehavanden.
 
Ni säger, att jag ju måste våga chansa och ge mig in i ett nytt förhållande -- jag tänker, att ni är totalt clueless... att ni inte har en aning om vilka förfärliga hemskheter, som kan komma ur att man chansar. Som ung chansade jag på en relation med barnens pappa och se vad som kom ur det! Ett livslångt lidande med sååå många inblandade. För mig och barnen plågsamma minnen, psykiska efterverkningar, fysiska besvär och komplikationer, sexuella hinder och hämningar, socialt smärtsamma upplevelser, folks åsikter och skitsnack, förstå-sig-påares "goda råd" och "gör så här med ditt liv-tips". Nej, jag tycker nog att jag har fullt fog för min försiktighet.

Ni säger så mycket, ni tycker så mycket och ni tror så mycket.
Tänk om ni skulle ta er en funderare på hur ni själva skulle överleva tjugo år av ifrågasättanden, anklagelser, utredningar, domstolsförhandlingar, misstroende, förnekande, lögner, misskreditering, förtal, brutna relationer och vända ryggar.
Hur skulle ni själva orka, tror ni?
Och vilken typ av person skulle ni själva utvecklas till??
Skulle ni orka göra och välja, det jag gör???
Skulle ni klara att leva mitt liv????

Jag vet bara, att jag varenda vareviga dag får tvinga mig själv att välja
  • att leva
  • att vara glad
  • att se positivt på saker
  • att orka
  • att uthärda
  • att våga

De dagar jag inte lyckas så särskilt bra... de dagar jag trampar igenom och är "låg" eller bara inte orkar upprätthålla det glada, starka, toleranta jag ni vanligtvis ser -- snälla, minns då att varenda vareviga dag i mitt liv drivs av ett aktivt val.

Innan ni kritiserar och dömer -- walk a mile in my shoes!


RSS 2.0