Olika fast samma

Visst är detta konstigt:
.
Om jag går en promenad och stöter på en man, som står och onanerar intill gångvägen, så kan han åka dit på det när jag anmält honom. Mitt vittnesmål kan räcka för att väcka åtal. Detta anses alltså vara ett brott mot mig, en vuxen person, som inte egentligen blir särskilt skadad av händelsen -- åtminstone inte fysiskt. Jag är redan insatt i sexualitetens och kroppens funktioner.
.
När ett barn utsätts för sexuella övergrepp och berättar om dem, är deras vittnesmål sällan trovärdiga.
De är för små för att egentligen känna till sex eller hur könsdelarna hos en vuxen man fungerar. Borde åtminstone inte veta! Sexuella övergrepp -- även om inte någon rent fysisk skada åsamkats dem -- skrämmer, skadar och förstör så oändligt mycket mer för ett barn, än en onanerande blottares exponerade könsorgan skulle skada mig som är vuxen. Sexuella övergrepp ger barn men för livet.
.
Varför tycks det vara så, att det krävs mer bevis och starkare sådana, för att fälla en pappa, som begått övergrepp mot sina barn, än för att fälla en onanerande blottare?
.
Är inte detta konstigt...?

Hur är det möjligt..?

Hur är det möjligt, att ett litet barn kommer hem från sin pappa och berättar hårresande saker om sexuella saker han gjort, utan att han går att åtala?
.
Hur får det vara så, att ett litet barn berättar o visar vad pappan gör med dess kön, utan att det finns en lag, som säger ifrån? Och varför vill ingen -- soc, polis eller advokat -- lyssna till vad barnet har att berätta?
.
Samma barn visar med sin knutna hand framför nedre delen av magen, hur pappan gör med sin snopp -- det för handen fram och åter, fram och åter. Och ändå anser man att "brott kan ej styrkas".
HUR är det möjligt???
.
Mamman lämnar information till både soc och sin advokat. Ändå händer ingenting!! Ändå får pappan oskyddat umgänge med barnen.
.
Är det verkligen detta som är att agera "för barnens bästa"?
.
Varför i allsin dagar polisanmäler inte socialtjänsten pappan, då de har detta och mycket mer därtill att gå på?
.
När en pappa nekar -- innebär det per automatik att mamman och barnen ljuger?
Det är nämligen detta som är den glasklara signalen till alla oss mammor, som förtvivlat försöker skydda våra barn från fler sexuella övergrepp än de de redan genomlidit!
.
.
HUR -- jag bara frågar -- HUR ska vi mammor kunna skydda våra barn från ytterligare sexuella övergrepp, när varken soc eller rättsväsendet stödjer oss?
.
.
En liten avslutande reflektion...
-
Om det är nån som inbillar sig, att vi utsätter oss för den här skärselden för att hämnas på våra ex eller bara för att få enskild vårdnad, så säger jag bara:
- Think again!

Ingen sunt funtad mänska väljer att
  • bli skylld för att vara lögnare och även bli offentligt uthängd som sådan
  • (domar och förhandlingar är ju offentliga)

  • dra på sig skyhöga advokatkostnader, trots att chansen att vinna i domstol, statistiskt sett, är mikroskopisk

  • lägga all sin vakna tid på möten, utredningar, samtal, förhör etc. med soc, polis, advokat, BUP m.fl. 

  • bli ensammare än ensammast, för att de flesta vänner och bekanta flyr fältet, då de får veta vad som är i görningen

  • utsätta sig för folks spott o spe, oombedda synpunkter och åsikter, elaka kommentarer och snack bakom ryggen

  • riskera att bli av med vårdnaden helt och hållet -- det blir nämligen så om man försvårar umgänget
.
Skulle ni verkligen tycka att detta vore rimligt att utsätta sig för, bara för förmånen att få enskild vårdnad om era barn i en skilsmässa??
Nä, jag trodde väl inte det...
Vi mammor, som går genom detta stålbad, härdar ut för att vi MÅSTE!
För att det inte finns något annat val!!
Vi väljer att strida för våra barns rätt till trygghet, för att det är NÖDVÄNDIGT!
INTE för att, som det utmålas i media, vi är osams med våra ex och vill få enskild vårdnad om barnen.

Bloggens allra första dygn

Go'kväll...  
Innan jag loggar ur för dagen, vill jag dela med mig av dagens uppmuntrande statistik.
.
Hela 19 personer har varit in och läst här idag. 19 olika människor!!!
Bloggen har haft fantastiska 41 besök, vilket innebär att ni varit in ett par eller kanske flera gånger.
.
Tack, tack, TACK till alla er som tittat in här!
Varje gång ni klickar er hit, så blir det till stöd och uppmuntran för alla oss, som lever med och i den sexuella övergreppsmardrömmen.
Varje besök här visar att det veritabla helvete vi lever i, är värt att uppmärksammas och läsas om.
.
Återigen -- mitt varmaste TACK!!
.
.
Att se hur många som varit in här och läst, gör mig ofantligt glad och tacksam! Det ger värde och betydelse åt det jag försöker göra -- nämligen lyfta skäppan från detta dolda, tabubelagda ämne och ge det den klarsynta uppmärksamhet det förtjänar. Så ofantligt många har det som jag och mina barn... så ofantligt många är vi som lever år ut och år in med detta mörka moln på insidan. Och i dimman och smogen, som ligger kring det här ämnet, sker inte mycket till information, utveckling, utbildning, förändring eller förbättring. 
Det är dags att sätta en strålkastare på ämnet och dess problematik!
.

Jag ångrar mig!

Jag ångrar mig!

Jag ångrar, att jag som ensamstående, arbetslös mamma inte vägrade lyda domen i vårdnadstvisten för många år sedan.
Jag ångrar, att jag inte trotsade domstolen och vägrade lämna ifrån mig mina barn för umgänge med den far, som utsatt dem för sexuella övergrepp.
Jag ångrar, att jag lydde min kvinnliga advokats råd att vara tyst och följsam – att inte göra för mycket väsen, utan förhålla mig lugn.
Jag ångrar att jag litade på henne, hennes vilja och kompetens att skydda mina barn.
Jag ångrar, att jag lät mig tvingas till att låta mina barn åka till ett oskyddat umgänge.
Jag ångrar att jag underkastade mig domstolshotet om höga viten och förlorad vårdnad vid försvårande av det oskyddade umgänget.
Jag ångrar att jag inte vägrade blankt.
Jag ångrar att jag inte framhärdade, så att överlämnandet till pappan hade kommit att ligga helt och fullt på deras ansvar.   
Jag ångrar att jag lät mig skrämmas att underordna mig lagar och domar, trots att jag visste vad han gjort och skulle kunna göra igen.

.

Lagen och dess företrädare tvingade mina barn att få detta som sin normaliserade vardag. Och jag bär en del av skulden, för jag vågade inte vägra. År ut och år in tvingades de åka till ett umgänge med sin far – en man, som de borde ha sluppit ha i sina liv, annat än på avstånd och i tryggt skyddat umgänge. Mina barn tvingades tillbaka till en risktillvaro tillsammans med pappa, som tidigare utsatt dem för sexuella övergrepp. Totalt utlämnade och utan någon att få hjälp, stöd eller skydd av. De var modiga och berättade – och blev sedan ändå tvingade att återvända till pappan.
Samhället och systemet – och i deras småbarnsvärld även jag, eftersom jag tillät det – gav dem en glasklar signal: ”Detta är okej! Det er pappa gör ska ni acceptera, underkasta er och leva med!
Hur mår man under en sådan barndom och uppväxt? Hur mår man under den känsliga tonårstiden? Hur mår man senare som vuxen? Hur mår man som mamma? Orkar man leva med sig själv och resultatet?

.

Jag ångrar djupt att jag inte vägrade underkasta mig systemet och lagarna!
Jag ångrar djupt att jag inte hade modet och styrkan att gå emot domstolen och systemet.
Jag ångrar att jag inte löpte hela linan ut – oavsett de lagliga och ekonomiska konsekvenser de hotade mig med.
Jag borde ha varit orubblig och stått fast vid:
- Jag vägrar i sten att utsätta mina barn för detta!! Tvingar ni dem till detta, så är ansvaret ERT!

.

Jag ångrar att jag lät mig tvingas.

Euphorbia Milii

 


En ny blogg... i ett angeläget ämne!

Hej och välkommen in på Euphorbia Milii's blogg.
.
För att skydda mina nu vuxna barns identitet, har jag valt att kalla mig Euphorbia Milii -- en mycket passande pseudonym, tycker jag, eftersom det betyder Kristi törnekrona. En törnekrona är nämligen just vad mina, och många andras, barn tvingas bära.
För att få sig några minuters pervers sexuell njutning, tvingar förövare sina oskyldiga offer, att bära törnekronans smärta. Genom sitt agerande skapar de själsliga ärr och lidande för så oändligt många människor.
För den som utsätts för sexuella övergrepp blir tillvaron aldrig mer densamma... aldrig mer "vanlig" eller "normal" -- och det blir den inte heller för dennes/dennas anhöriga.
.
Mina tre vuxna barn, har alla varit utsatta av sin pappa. Det hände då de var små, men ibland tänker jag att det är som om ingen tid passerat... som om dåtiden på nåt sätt töjts ända in i nutiden.
Det var, har hela tiden varit och är fortfarande enormt smärtsamt, tungt och svårt.
Varenda dag finns det där, på något sätt och i olika grader av styrka -- ständigt där, ständigt närvarande... för både barnen och mig. Och det verkar aldrig ta slut. Det bara förändras. Smärtan och orsakerna till den kommer ur ständigt nya situationer och händelser -- alla med anknytning till pappan och övergreppen.
.
På den här bloggen kommer jag att skriva om mig själv, mina barn och andra som blivit utsatta -- men självklart alltid på ett sätt, som inte röjer personernas identitet.
Jag ska också skriva en del om lag- och systemproblem, samhällssyn, omvärldens reaktioner etc.
.
Har du något, som du vill att jag ska berätta om? Är det något särskilt du vill att jag ska skriva om? Har du frågor du vill ställa? Har du synpunkter?
Skriv då till mig på
.
euphorbia.milii@hotmail.se
.
Jag ska svara så gott jag förmår och skriva om det jag kan, orkar o klarar.
Kommentarer på den här bloggen kommer inte att publiceras förrän jag läst och okejat dem.
.
.
Tack för att du kikade in här och välkommen åter!

RSS 2.0