Olika fast samma
Hur är det möjligt..?
- bli skylld för att vara lögnare och även bli offentligt uthängd som sådan
- (domar och förhandlingar är ju offentliga)
- dra på sig skyhöga advokatkostnader, trots att chansen att vinna i domstol, statistiskt sett, är mikroskopisk
- lägga all sin vakna tid på möten, utredningar, samtal, förhör etc. med soc, polis, advokat, BUP m.fl.
- bli ensammare än ensammast, för att de flesta vänner och bekanta flyr fältet, då de får veta vad som är i görningen
- utsätta sig för folks spott o spe, oombedda synpunkter och åsikter, elaka kommentarer och snack bakom ryggen
- riskera att bli av med vårdnaden helt och hållet -- det blir nämligen så om man försvårar umgänget
Bloggens allra första dygn
Innan jag loggar ur för dagen, vill jag dela med mig av dagens uppmuntrande statistik.
Det är dags att sätta en strålkastare på ämnet och dess problematik!
Jag ångrar mig!
Jag ångrar mig!
Jag ångrar, att jag som ensamstående, arbetslös mamma inte vägrade lyda domen i vårdnadstvisten för många år sedan.
Jag ångrar, att jag inte trotsade domstolen och vägrade lämna ifrån mig mina barn för umgänge med den far, som utsatt dem för sexuella övergrepp.
Jag ångrar, att jag lydde min kvinnliga advokats råd att vara tyst och följsam – att inte göra för mycket väsen, utan förhålla mig lugn.
Jag ångrar att jag litade på henne, hennes vilja och kompetens att skydda mina barn.
Jag ångrar, att jag lät mig tvingas till att låta mina barn åka till ett oskyddat umgänge.
Jag ångrar att jag underkastade mig domstolshotet om höga viten och förlorad vårdnad vid försvårande av det oskyddade umgänget.
Jag ångrar att jag inte vägrade blankt.
Jag ångrar att jag inte framhärdade, så att överlämnandet till pappan hade kommit att ligga helt och fullt på deras ansvar.
Jag ångrar att jag lät mig skrämmas att underordna mig lagar och domar, trots att jag visste vad han gjort och skulle kunna göra igen.
.
Lagen och dess företrädare tvingade mina barn att få detta som sin normaliserade vardag. Och jag bär en del av skulden, för jag vågade inte vägra. År ut och år in tvingades de åka till ett umgänge med sin far – en man, som de borde ha sluppit ha i sina liv, annat än på avstånd och i tryggt skyddat umgänge. Mina barn tvingades tillbaka till en risktillvaro tillsammans med pappa, som tidigare utsatt dem för sexuella övergrepp. Totalt utlämnade och utan någon att få hjälp, stöd eller skydd av. De var modiga och berättade – och blev sedan ändå tvingade att återvända till pappan.
Samhället och systemet – och i deras småbarnsvärld även jag, eftersom jag tillät det – gav dem en glasklar signal: ”Detta är okej! Det er pappa gör ska ni acceptera, underkasta er och leva med!”
Hur mår man under en sådan barndom och uppväxt? Hur mår man under den känsliga tonårstiden? Hur mår man senare som vuxen? Hur mår man som mamma? Orkar man leva med sig själv och resultatet?
.
Jag ångrar djupt att jag inte vägrade underkasta mig systemet och lagarna!
Jag ångrar djupt att jag inte hade modet och styrkan att gå emot domstolen och systemet.
Jag ångrar att jag inte löpte hela linan ut – oavsett de lagliga och ekonomiska konsekvenser de hotade mig med.
Jag borde ha varit orubblig och stått fast vid:
- Jag vägrar i sten att utsätta mina barn för detta!! Tvingar ni dem till detta, så är ansvaret ERT!
.
Jag ångrar att jag lät mig tvingas.
Euphorbia Milii
En ny blogg... i ett angeläget ämne!
För att få sig några minuters pervers sexuell njutning, tvingar förövare sina oskyldiga offer, att bära törnekronans smärta. Genom sitt agerande skapar de själsliga ärr och lidande för så oändligt många människor.
För den som utsätts för sexuella övergrepp blir tillvaron aldrig mer densamma... aldrig mer "vanlig" eller "normal" -- och det blir den inte heller för dennes/dennas anhöriga.
