Ett modigt barn

Ett barn samlar mod -- länge!! -- och berättar sedan... berättar skälvande av rädsla om saker, som pappa gör. Vädjar om hjälp -- hjälp att slippa. Att någon ska se till att pappa slutar göra så.
.
.
Mamman lyssnar och tror... hon förstår så väl att det barnet säger är sant... känner igen en del av det barnet berättar -- hon har ju själv varit utsatt för precis samma sak.
Kanske var det då han gav sig på barnet, som mamman slapp undan?
Skulden sliter i hjärtat.
.
.
Barnet ser att mamman nu ofta är ledsen och pratar mycket i telefon... förstår att det har att göra med det som berättats.
Barnet får träffa tanter och farbröder som det ska prata med, men det ställs konstiga frågor och ingen vill egentligen höra eller veta vad barnet har att berätta.
Barnet förstår att vuxna tycker att det är jobbigt att lyssna. 
.
.
Vuxenvärlden väljer att inte ta in det barnet berättar... det blir mindre hotfullt för vuxna om de får kalla det lögn och manipulation. Men för barnet, som ju bara berättat sanningen, blir tillvaron svår.
Barnet blir tvingat att åter åka till pappa... pappa, som gjorde det där läskiga... det där som kändes fel och som gjorde ont.
Barnet förstår inte varför.... när det varit modigt och berättat.
Barnet inser att det inte är någon mening att vara modig... att vuxna inte vill hjälpa.
Barnet resignerar och tystnar.
.
.
Varför vill ingen mer än mamma tro och skydda?
Kan det vara för jobbigt för vuxna?
Trackback
RSS 2.0