Barockt och cyniskt

Lagen är sträng mot barn, som modigt berättar vad de utsatts för -- åtminstone om det är sexuella övergrepp de berättar om.

 

Är det andra saker, som t ex psykisk misshandel, inlåsning, bli lämnade hemma utan vuxen tillsyn o. dyl., så sätter man stor tilltro till barnets berättelse, men inte då de berättar om sexuella övergrepp.

 

Fast faktiskt finns även där en betydande och upprörande gradskillnad:

Om ett barn berättar att det utsatts av en okänd man på en offentlig plats, som t ex ett i bastun på ett badhus eller omklädningsrummet på en badplats, så blir det trott.

Men om barnet berättar, att det utsätts av pappa i hemmet, så sjunker helt plötsligt trovärdigheten.

Mycket anmärkningsvärt, eller hur?

 

Lagen är verkligen både barock och cynisk!!

En mamma får enskild vårdnad om parets gemensamma barn. Dessa är rädda för sin pappa och oroas mycket kring umgänget med honom – detta gäller i synnerhet det mindre barnet.

.

Flera myndighetspersoner/kommunanställda tjänstemän har rekommenderat att barnen inte lämnas ensamma med pappan, då de anser att de inte kan garanteras vara trygga där.

.

Mamman åläggs att lämna ut barnen för umgänge med pappan, som hon vet har utsatt barnen för sexuella övergrepp och våldsam, obalanserad behandling.

.
Hon vägrar och tar hellre vitet om 5000 kr per barn och dygn, än utsätter sina rädda barn för risken för nya övergrepp.

.

Mamman skyddar sina barn, vilket får ses som en fullt naturlig reaktion.

.

Lagen föreskriver dock att vårdnaden efter visst många vägrade umgängestillfällen, kan överföras till den andre föräldern.
Alltså, till den pappa, som av involverade utredare inte ansågs lämplig för ett oskyddat umgänge.

.

Lagens företrädare kan inte göra annat än följa lagen och rekommenderar, med följande ord, mamman att trots allt lämna ut barnen för umgänge:

.

-      Du ska tänka på att det är värre för barnen att bli av med sin mamma än…

 

(Meningen lämnades oavslutad, men man behöver ju inte vara någon Einstein för att förstå vad som avses.)

 

Jag bara undrar: Vad är det för cyniska lagar och barockt samhälle vi har skapat??

 

 

Umgänge med våldtäktsman

.

Wikipedia har alltid lättfattliga definitioner,

vilka i regel också är mycket korrekta –

jag lånar därför följande förklarande texter därifrån:

.
.

Våldtäkt

.

”Definitionen av våldtäkt omfattar både män och kvinnor. Det behöver inte heller röra sig om ett samlag, utan det räcker med "en jämförbar sexuell handling”, till exempel exempelvis penetrering med främmande föremål. Det är heller inte nödvändigt att offret gör motstånd för att det skall räknas som våldtäkt.”

 

”Upprepade våldtäkter mot närstående kan medföra förhöjt straff, genom tillämpning av reglerna för grov kvinnofridskränkning.”

 

”Om någon haft samlag med barn under 15 år bedöms det som våldtäkt, även om något våld eller hot om våld inte förekommit. Det spelar ingen roll om det är gärningsmannen eller barnet som tagit initiativ till handlingen. Vid utredning om våldtäkt mot barn är hemlig rumsavlyssning (buggning) tillåten.”

 

Samlag

.

”Samlag innebär att två eller flera människor har sexuellt umgänge genom att vagina eller analöppning penetreras av exempelvis penis, fingrar eller tunga, så kallade vaginala eller anala samlag, eller att penis eller klitoris stimuleras av tunga och läppar, så kallade orala samlag.”

.

.

Ovan nämnda definitioner gäller för vuxna personer och vuxnas sexualitet.

… och vad vill jag säga med det här? Jo!

När en vuxen person utsätts för en våldtäkt, skulle ingen någonsin komma på tanken att tvinga personen till ett umgänge med gärningsmannen. All möjlig lagstiftning finns för både straff och skydd mot förnyade våldtäkter.

 

Ett barn, som utsätts för samma sak får långt ifrån samma hänsyn, förståelse och stöd.

Nej, det tvingas istället iväg till ett regelmässigt umgänge med den person som våldtagit dem. För våldtäkt är det, även om det istället benämns sexuella övergrepp, när det gäller barn.

Borde det inte bedömas lika för vuxna och barn?

.

Upprepade våldtäkter mot närstående -- och barn är väl ändå att betrakta som närstående? -- kan medföra förhöjt straff enligt reglerna för grov kvinnofridskränkning. Varför gäller detta inte när barn berättar om de våldtäkter de utsatts för?

.

Det spelar ju ingen roll om man oralt, vaginalt eller analt penetrerat eller stimulerat ett barn, eller om man stimulerat dess klitoris eller penis -- det är likafullt att betrakta som samlag.

Och ett samlag eller en jämförbar sexuell handling med barn är ju olagligt -- det är ett brott!!

.

Gör man det mot vuxna, behövs inga ögonvittnen eller teknisk bevisning -- det är inte alls ovanligt att man döms mot sitt nekande. Läs t ex http://www.dagensjuridik.se/2011/05/man-doms-valdtakt-mot-sovande-kvinna

 

Gör man det mot barn, krävs det mycket mer för att bli fälld mot sitt nekande -- man kräver t ex teknisk bevisning och/eller ögonvittnen. Barn ses inte som trovärdiga.

 

En vuxen kan, med sin tidigare sexuella erfarenhet som grund, ljuga om en händelse.

Ett litet barn ska inte ha någon sådan erfarenhet och kan därmed inte hitta på en sådan händelse.

ÄNDÅ anses inte barn som trovärdiga, utan tvingas tillbaka till våldtäktsmännen för umgänge!

 

Var sjutton ligger logiken i det här???


Hanns Boris, läs innan du yttrar dig, tack!

.

Hanns Boris, en ensamstående pappa, har skrivit en artikel, som replik på

en tidigare artikel av Monica Dahlström-Lannes, författare och f.d. poliskommissarie.

Jag vill av flera skäl kommentera Hanns Boris replik/artikel. Han skriver nämligen en hel del dumheter, felaktigheter och missuppfattningar och dessa kan bara inte få stå oemotsagda.

.

Hanns skriver... och jag kommenterar bit för bit:

.

·         ”I en debattartikelgör Monica Dahlström-Lannes ett försök att framställa barn som offer när deras mamma begått ett lagbrott.”

- Vad menar du, Hanns, med "försöker framställa barn som offer"??? Barnen är ju offer!!! De har inte själva valt den hemska situation de befinner sig i – det är det vuxna som gjort, så de är verkligen offer.

·         För att ytterligare spetsa till det hela vinklar Dahlström-Lannes det som att mamman är tvungen att begå detta lagbrott eftersom en domstol tilldömt pappan ensam vårdnad.”

- Nej, Hanns, se där har du fel. Det hon säger är, att pappan tilldömts ett fritt och oskyddat umgänge med sina barn och att socialtjänsten inte agerat för att skydda barnen. 
Mamman har suttit i en rävsax, där hon varken kunnat skydda eller lämna ut sina barn – ingendera har varit möjligt – och därför tvingats ta till denna drastiska åtgärd.
Vårdnaden om barnen har han dock möjlighet att både söka och få, efter att mamman vägrat lämna ut dem till ett oskyddat umgänge.

 

·         Dahlström-Lannes debattartikel bygger på en generell tes om att alla mammor som gömmer sina barn gör det för att de är missnöjda med ett domslut som gett pappan ensam vårdnad om barnen. ”

- Mig veteligen, Hanns, finns ingen sådan tes. Däremot finns en allmänt vedertagen missuppfattning, vilken du genom din artikel underblåser, att mammor väljer att anklaga sina barns fäder för sexuella övergrepp, för att de därigenom skulle kunna tillskansa sig den enskilda vårdnaden om de gemensamma barnen.
Jag skulle vilja vända på steken och påstå, att det inte finns något säkrare sätt för en mamma att bli av med vårdnaden, än att anklaga sina barns pappa för sexuella övergrepp.
När man (vilket är fallet för oändligt många mammor) får resultatet ”brott kan ej styrkas”, enskild vårdnad och pappan tilldöms fritt oskyddat umgänge (många gånger efter att under lång tid ha haft ett skyddat sådant), så har man inte mycket att välja på. Det är som att välja mellan pest eller kolera. Följa domen och lämna ut barnen till en pappa, som man vet skadar barnen, går ju bara inte. Att vägra följa domen innebär ett skyhögt vite per barn och umgängestillfälle. Det är detta som gör att mammor tvingas ta till drastiska åtgärder som att fly landet, gömma sig etc. Pappan har då, enligt lag, möjlighet att få vårdnaden överförd till sig, eftersom mamman inte medverkar till att det tilldömda umgänget blir av.

·         Det kan finnas flera skäl till detta, men det gemensamma för alla skälen är att mamman vill försvåra relationen mellan barnen och deras pappa.”

-  Nej, Hanns, deras mål är definitivt inte att försvåra relationen mellan barnen och deras pappa, utan att skydda sina barn – oftast utifrån vad barnen berättat för dagispersonal, mammor, syskon, vänner, släktingar, lärare eller andra. Mammornas strävan att skydda är inte baserad på någonting de själva hittat på, utan på sina barns vädjan om skydd och hjälp att slippa fler gånger av våld och/eller sexuella övergrepp.

·         Utredningarna om dessa påstådda övergrepp läggs oftast ned eftersom det saknas bevis och ord står mot ord. ”

- Delvis rätt, delvis fel, Hanns.
Utredningarna slutar oftast i ”brott kan ej styrkas”, vilket ingalunda betyder att bevis saknas – nej, det betyder att de bevis, som faktiskt finns, tyvärr inte bedöms räcka till för en fällande dom och då väljer åklagaren att inte väcka åtal. Resultatet blir sålunda: ”Brott kan ej styrkas”.

·         ”Trots nedlagda utredningar och att pappan inte blivit dömd för något brott tilldöms mamman ensam vårdnad.”

- Jaa, Hanns, mamman får ofta den enskilda vårdnaden, för att det faktiskt finns bevis – om än otillräckliga  för ett åtal – för att pappan betett sig olämpligt och felaktigt.

·         ”Därför arbetar jag för att gemensam vårdnad automatiskt tilldelas båda föräldrarna så fort föräldraskapet är fastställt - om inte särskilda skäl talar emot detta.”

- En automatiskt tilldelad gemensam vårdnad vore både oklokt och opraktiskt. I synnerhet i dagens samhälle, där de två personer, som avlat barnet, långt ifrån alltid sammanlever, då barnet fötts. Men detta kanske är ett av de ”särskilda skäl” du avser, vad vet jag?
Jag anser dock, att nuvarande form är mer smidig och praktisk – alltså, att paret självt väljer gemensam eller enskild vårdnad, och för den skull man inte väljer något eller kanske inte har någon partner, så får man automatiskt enskild vårdnad om sitt nyfödda barn.
Faktum är att man genom nuvarande system inte fastställer faderskap genom blodprov, utan helt enkelt genom att föräldrarna själva fyller i sina namn på en blankett. Detta gör ju att det blir tämligen ogörligt att tillämpa någon automatik i föräldraskapet.  
Se http://www.vardguiden.se/Tema/Gravid/Efter-forlossningen/Foraldraskap-och-faderskap/
Eller tänker du dig, att vi ska ändra formerna för detta,? Vill du kanske att vi ska ta blodprov, för att ett exakt faderskap ska fastställas och därmed med automatik ge en gemensam vårdnad? 
Betänk i så fall, vilken effekt detta skulle ha på parrelationerna -- både före och efter förlossningen! Detta vore dessutom en mycket dyrbar väg att gå för redan ansträngda landstingsbörsar. 

.

·         ”För att ytterligare stärka rättssäkerheten ser jag det som nödvändigt att den förälder som kommer med falska anklagelser mot den andra föräldern också döms för det.”

- Att ha fått resultatet ”brott kan ej styrkas”, innebär inte per automatik att anklagelsen är falsk. Det innebär bara, vilket jag förklarade i punkt fem, att de bevis man har, inte bedöms tillräckliga för en fällande dom och därmed väcks inte åtal.
Vi får enligt lag inte utsätta andra för förtal eller ärekränkning – för detta får man böter och/eller frihetsberövande straff i upp till två år. Se Wikipedias lättfattliga förklaring/definition: http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rtal
De mammor du vill ha lagsökta, blir sålunda inte det, eftersom de inte kommit med några falska anklagelser.

·         ”Dessutom är det viktigt att den föräldern som försvårar umgänget mellan barnen och den andra föräldern döms för detta, exempelvis genom ett vite.”

- Det finns redan en lag kring detta, Hanns. Den tillämpas flitigt på mammor, vars barn inte blir trodda och därmed inte heller får något annat skydd, än det, som mamman kan erbjuda genom att gömma dem eller fly med dem. 
Läs gärna på http://www.kvinnojouren.se/fakta/lagochratt/verkstallighet-av-umgange

.
.
.
Men Hanns, hur känner du när du läser följande?
 
"Mamma det är så äckligt o svårt, då jag inte hinner svälja."
"Jag ber pappa snälla sluuuta, men han slutar inte och det gör så ont."
"När jag drar i pappas snopp, kommer det som ur en näsa."
Om dina barn, Hanns Boris, berättade sånt för dig -- skulle du då inte tro på dem?
Skulle du verkligen inte göra allt för att skydda dem från att återigen tvingas uppleva detta hemska?
.
.
Jag skulle vilja träffa dig, Hanns -- sitta ner och prata över en kopp kaffe, så att jag kan få berätta för dig, hur det äratt vara mamma till små barn, som berättar såna där hemska saker. Det tror jag nämligen inte att du vet! Faktum är att jag vågar påstå, att du aldrig haft en mamma, som mig, mittemot dig och lyssnat till hur det är att tvingas leva i en mardröm som denna. Min har dessutom pågått i tjugo långa år!
Läs gärna vidare här på min blogg... det kan ge dig en liten hum om hur det är...
.
.
Du kan idag inte påstå att jag manipulerar mina barn till att säga det de säger -- de är ju vuxna och säger vad de vill. Och vet du vad -- de säger samma sak idag, som då de var små!! Jag har sålunda idag vuxna vittnen på att det jag hävdade då, faktiskt var sant.
.
För tjugo år sedan påstod man, att min förväntan och manipulation förmodligen styrt mina barn att säga det de sa --- och jag hade inga andra bevis för att så inte var fallet, än det mina små barn berättade och de symptom/beteenden de uppvisade.
Pappan fick fritt oskyddat umgänge med sina barn, trots alla symptom och alla hemskheter de visste att berätta om sin pappas sexualitet.
.
Idag är alltså mina barn stora och har sina egna minnen av hur det var att ha en pappa, som utsatte en för sexuella saker!! Och de berättar exakt samma saker nu som då!!
.
Sånt skulle jag vilja sitta ner och berätta för dig, Hanns Boris!
Sånt skulle jag vilja att du vet, har insikt i och kunskap om! Då kanske du skulle kunna vara liiiite mindre kategorisk och liiiiite mer nyanserad i ditt resonemang!! Det ÄR nämligen inte så att alla mammor ljuger! Förfärande många mammor gör faktiskt INTE det och det skulle du behöva börja ta in!!
.
Jag har under åren varit, och är fortfarande, stöd för mammor som råkat i samma situation som jag, så jag VET att du har fel och vi är många många många, som far förfärligt illa av artiklar och åsikter som dina. Du har ingen aning om vilken skada du gör mot både oss mammor och våra barn, som redan farit illa nog!! Om du bara visste hur dina ord lägger sten på börda och bidrar till den snedvridna allmänna opinionen!
.
Vill du veta, Hanns? Är du modig nog att lyssna och ändra dig? Hör då av dig till mig på euphorbiamilii@hotmail.se!
Jag ska mer än gärna ge dig både tid och information!

Korkat

 
- Pappans reaktion var sååå äkta, när han fick veta anklagelserna, så han kan bara inte ha gjort det! Och så är han ju så treeevlig!!!
.
Detta är en lite väl korkad kommentar, eller hur?
Hela grejen med sexuella övergrepp är ju att de sker i det fördolda -- han vet ju att det han gör är fel och gör därför allt för att dölja o hemlighålla det.
.
Hur tror gemene man att en pedofil ser ut? Tror de att det syns utanpå? Eller lever man i villfarelsen att man kan förstå det av hur personen beter sig? Think again, säger jag bara!
.
Om jag nu säger att kommentaren ovan kommer från en person inom rättsväsendet, blir detta genast korkat i kubik!! Nog borde en utbildad person veta bättre?
Man kan inte låta bli att undra hur förhöret gått till... Har de suttit med en kopp kaffe på varsin sida om ett bord och språkat, eller...? Vadå "han var ju så trevlig"?? Vad i allsindar hade man förväntat sig? En ickesocial, stingslig orakad o ovårdad karl med den håriga magen synlig genom brynjan, som hänger löst utanpå de säckiga byxorna med oknäppt gylf???
.
.
Nu börjar ni kanske fatta vad det är för krafter vi mammor har att strida mot.
.
Det är verkligen inte lätt att skydda sina barn... faktum är att jag skulle vilja säga, att det är näst intill omöjligt, då systemet inte alls står på barnens sida.
 
 
 

Varför är det så...?

När ett barn berättar att det utsatts för sexuella övergrepp, reagerar mamman med att till varje pris försöka skydda sitt barn. Det är väl sunt, eller hur? Det får väl anses normalt att vilja skydda sitt barn mot fler övergrepp, eller hur? Hur kan det då komma sig, att mammor, som strider för sina barns rätt till skydd, alltid anklagas för att reagera "fel"? Varför skyller man dem för att vara lögnare och för att ha manipulerat barnen att säga det de säger?
Hur vill man att de ska reagera? Vad förväntar man sig? En passiv mamma, som lugnt lämnar över sitt barn till den pappa, som barnet nyss berättat förfärliga saker om??
.
När en pappa nekar, så innebär det per automatik att mamman ljuger. Varför? Vad i allsindar väntar man sig? Hur har man tänkt sig att han ska reagera? Tror man att han ska erkänna bara så där...? Och bli hatad, bespottad och avskydd? När det är mycket enklare att neka? Och bli trodd!!
.
När ett barn berättar, blir det inte trott. Det anses inte tillförlitligt eller trovärdigt som vittne. Varför i allsindar då, undrar jag?? Hur kan ett barn tala osanning, då det berättar om saker det inte alls borde känna till? Det kan inte hitta på detaljer, som helt överensstämmer med verkligheten. När små barn känner till detaljer ur vuxnas sexuella beteenden, så måste de ha fått det från vuxenvärlden -- sånt kan de inte hitta på. Istället för att lyssna på och tro på barnen, lyssnar vi och tror på pappor som ljuger sig fria.
.
Polisen har fullt av barnpornografiska bilder från nätet och tillslag. Exakt vilka barn tror ni det är på bilderna? Några "andra barn"? Inte de barn, som vågat berätta och som figurerar i rättegångar?
Om man ska tro statistiken så ljuger barn om sina pappor -- de hittar på saker, som ligger helt i linje med vad vi vuxna vet tillhör vuxnas sexliv. De ljuger tydligen och far med osanning -- ofta styrda och manipulerade av sina mammor.
Men vilka är då barnen på alla de barnpornografiska bilderna..?? Några andra barn än de som berättar?? Barnen på bilderna -- har alla de tigit? Eller tror ni, att alla dessa barn är föräldralösa gatubarn från fattiga länder?
.
Näe, allvarligt.... Är det inte dags att börja se sanningen i vitögat snart..? Är det inte dags att börja orka och våga se sanningen för vad den är?? Bör vi inte börja tro på och skydda våra barn snart? Bör vi inte börja ge barnen en tro på en vuxenvärld, som både vågar och orkar lyssna, tro och skydda?? Är det inte dags, att vi börjar bry oss om våra barn?
Utsatta icke-trodda barn växer upp och blir trasiga vuxna. Är det då vi ska börja bry oss?
Är det inte märkligt att vi hellre lägger resurser på att "laga" en trasig vuxen, än att ta ett barns berättelse och upplevelse på allvar?

Ett modigt barn

Ett barn samlar mod -- länge!! -- och berättar sedan... berättar skälvande av rädsla om saker, som pappa gör. Vädjar om hjälp -- hjälp att slippa. Att någon ska se till att pappa slutar göra så.
.
.
Mamman lyssnar och tror... hon förstår så väl att det barnet säger är sant... känner igen en del av det barnet berättar -- hon har ju själv varit utsatt för precis samma sak.
Kanske var det då han gav sig på barnet, som mamman slapp undan?
Skulden sliter i hjärtat.
.
.
Barnet ser att mamman nu ofta är ledsen och pratar mycket i telefon... förstår att det har att göra med det som berättats.
Barnet får träffa tanter och farbröder som det ska prata med, men det ställs konstiga frågor och ingen vill egentligen höra eller veta vad barnet har att berätta.
Barnet förstår att vuxna tycker att det är jobbigt att lyssna. 
.
.
Vuxenvärlden väljer att inte ta in det barnet berättar... det blir mindre hotfullt för vuxna om de får kalla det lögn och manipulation. Men för barnet, som ju bara berättat sanningen, blir tillvaron svår.
Barnet blir tvingat att åter åka till pappa... pappa, som gjorde det där läskiga... det där som kändes fel och som gjorde ont.
Barnet förstår inte varför.... när det varit modigt och berättat.
Barnet inser att det inte är någon mening att vara modig... att vuxna inte vill hjälpa.
Barnet resignerar och tystnar.
.
.
Varför vill ingen mer än mamma tro och skydda?
Kan det vara för jobbigt för vuxna?

The Most Important Book Of The Year

.
Den här talande och djupt upprörande bilden togs av Monica Dahlström-Lannes i Gambia, då hon var på semester.
Det är en dansk och en engelsman. Dansken lyckades hon få tag i innan han klev på flygbussen hem.
Även pojkarna pratade hon med.
Hur samtalen gick eller vad som sades vet jag i skrivande stund inte.
.
Den här EPCAT-boken, som har Monicas foto som omslagsbild, sprids nu över hela världen.
.
Du kan beställa den via www.jure.se. Den kostar 182 kr exkl. moms.
Klicka här för att komma till deras hemsida!
Scrolla nedåt på sidan, så finner du boken.
.
Texten nedan är Jure förlags presentation av boken:
.
.
"The Commercial Sexual Exploitation of Children

ECPAT Sverige och Jure förlag lanserade boken 'The Commercial Sexual Exploitation of Children' under ett seminarium i Europaparlamentet tisdagen den 24 maj. Europaparlamentarikern Alf Svensson var värd för seminariet och huvudtalare var EU-kommissionären Cecilia Malmström.

Talade gjorde även Helena Karlén och Joanna Lundquist, generalsekreterare resp jurist vid ECPAT Sverige. 

En global sexhandel pågår just nu där barns kroppar säljs som vilken annan vara som helst. Miljontals barn är offer runt om i världen. Efterfrågan på sex med barn är motorn till denna globala handel, en industri som är oerhört cynisk och lukrativ och som inte har några gränser. ”Varan” skickas till förövaren (trafficking) eller så reser förövaren till en plats där offren tillhandahålls billigt och riskfritt (barnsexturism). Övergreppen dokumenteras och saluförs (barnpornografi).

Kunskap är grunden till förändring. ECPAT hoppas att boken ska bidra till att alla personer som arbetar med barn och för barns rättigheter i ökad utsträckning ska uppmärksamma och motverka kommersiell sexuell exploatering av barn.

Boken utgavs först i Sverige 2009 under titeln Barnsexhandel – kommersiell sexuell exploatering av barn (Jure Förlag, 2009). Den engelska utgåvan är skriven från ett svenskt perspektiv men sätter kommersiell sexuell exploatering av barn i en global kontext. Boken tillägnas alla de barn som utnyttjas som varor, förnedras och kränks för vuxnas nöjes skull och girighet."

Varför tror man inte på barnen?

Varför är det så att systemet inte ser barn som tillförlitliga eller trovärdiga vittnen?
Hur kan det vara så att en vuxen människas ord är mer trovärdiga än ett barns? Barn kan ju knappast ljuga om saker de inte borde känna till, eller hur?
Om Patrik Sjöberg hade berättat om sin tränares övergrepp, då de pågick -- hade man trott honom då?
Monica Dahlström-Lannes har skrivit en mycket bra artikel.
Läs den i sin helhet genom att klicka på rubriken nedan!
.
.

Sjöberg hade kanske 
.
inte blivit trodd som barn

.
.
Det har ännu inte hörts någon kritisk röst i debatten om Patrik Sjöbergs avslöjanden. Ingen har påstått att han fantiserat, ljugit eller blivit påverkad att berätta. Detta är unikt i debatten. Hittills har få barn blivit trodda. Istället har de mötts av ett massivt motstånd och aggressiva advokater som gjort allt för att misskreditera barnen eller deras talesmän. Det skriver före detta kriminalinspektören Monica Dahlström-Lannes.

PAS riskerar att fria skyldiga pedofiler

Jag läser i Göteborgspostenen en debattartikel av Stefan Widell, leg psykolog och psykoterapeut, tidigare tf socialchef, institutionschef samt öppenvårdschef.
Han skriver bl.a.
.
"Det finns fall där svenska domstolar låter sig påverkas av falsk vetenskap.
Föreställ dig en rättegång där det brottsutsatta barnets berättelse ignoreras och i stället kommer att handla om vem som är mest trovärdig – mamma eller pappa.
Detta är en verklighet för alltför många svenska barn år 2011."
.
.
För alla, som inte vet vad PAS står för, har jag saxat följande "fakta" från sidan www.pappaliv.se:
"Parental Alienation Syndromet PAS, är otillbörlig påverkan av barn i syfte att få barnet att ta avstånd rån den andra föräldern. 
PAS är allmänt förekommande vid konfliktfyllda separationer och utförs oftast av boföräldern.
Alienering underlättas av att barnet står i stark beroendeställning till boföräldern.
När en boförälder har haft framgång med PAS så har domstolar ofta "belönat" alieneringen med att ge boföräldern enskild vårdnad och/eller "straffat" barnet med att minska eller slopa dess rätt till umgänge med sin andra förälder. I ämnet kunniga psykologer anser att PAS är psykisk misshandel av barn"
.
Stefan Widell är oerhört kunnig, insatt och påläst -- jag imponeras av hans kunskap och önskar att han hade funnits vid vårt sjukhus, då utredningarna gjordes kring mina barn. Kanske hade då utgången kunnat bli en annan...
.
Om Richard A. Gardner, den psykiatriker, som uppfann begreppet PAS (Parental Alienation Syndrome) berättar han bl.a. följande:

"Richard A. Gardner blev känd för att han:

-- propagerade för ökad förståelse och acceptans för incest och pedofili, vilket han såg som naturliga företeelser.


-- studerade barns sexualitet – han hävdade bland annat att det snarare är barn som förför vuxna än tvärtom.


-- anlitades flitigt som försvarsvittne i brottmål gällande övergrepp mot barn, där han kategoriskt hävdade PAS."

 

Stefan Widell berättar också följande i sin debattartikel:

 

"En dom med tydliga PAS-influenser avkunnades i Varbergs tingsrätt så sent som den 7 juni. Rätten friar en Kungsbackapappa från misstankar om sexuella övergrepp mot sin då 4-åriga dotter och konstaterar:

Det finns å andra sidan ett betydande utrymme för att [mamman] medvetet eller omedvetet påverkat [flickan], inte minst det förhållandet att [mamman] uppgivit att hon använder ordet mus/musen när hon och [flickan] talar om [flickans] könsorgan.


Det som hävdas i domen är alltså att mamman försökt sätta dit pappan för sexuella övergrepp han inte begått, och utnyttjat sitt eget barn för detta syfte.

Trots dessa allvarliga anklagelser har det inte varit tal om att lagföra mamman för detta.

Den psykolog, som anmälde de sexuella övergreppen till sociala myndigheter i Kungsbacka och till polismyndigheten i Halland, kallades aldrig som vittne i rättegången."

.

.

Jag undrar hur man resonerat, då man ansett att ordet "mus" på något sätt skulle visa att mamman påverkat flickans berättelse om de sexuella övergrepp hon utsatts för?

Jag undrar också varför inte mamman fått någon påföljd, om de nu är så övertygade om att hon "försökt sätta dit pappan" för övergrepp han inte begått?

Och varför i allsindar har man inte låtit psykologen vittna?

Nej, det här står inte rätt till! Men det är ju mer regel än undantag i mål om sexuella övergrepp och vårdnad.

Jag undrar om och när det nånsin ska bli nån förändring..?

.

.

Läs Stefan Widells utmärkta artikel i sin helhet på GP:s hemsida genom att klicka på länken nedan:

.


Monica Dahlström-Lannes och Göran Lindberg

Monica Dahlström-Lannes var ett ovärderligt stöd för mig, då jag för tjugo år sedan, chockad och lamslagen stod där med med tre små barn, vilka utsatts för övergrepp av sin far.

Då fanns nästan ingen information att få och ingen verkade veta nånting -- i synnerhet inte jag. Av naturliga skäl hade jag ju ingen erfarenhet eller kunskap i ämnet och inte visste jag var jag skulle vända mig. Internet var en rätt ny företeelse och det var långt ifrån i alla hem det fanns en dator.
Genom en av mina körmedlemmar, som jobbade på Kvinnojouren här i stan, fick jag veta om Monica och hennes bok "Mot dessa våra minsta", som kommit ut bara något år tidigare. I panik och tidsnöd p.g.a. utredning och oskyddat umgänge, samt ett gigantiskt behov av att förstå och få insikt, ringde jag upp Monica. Hon tog sig tid, lyssnade och hjälpte mig med information om Eskilstunamodellen, lagtexter, tillvägagångssätt, fallgropar, risker och systemfel.
.
Jag hade kontakt med Monica ett antal gånger genom de dryga tre år som utredningar och förhandlingar tog. Utan henne hade jag stått mig fullständigt slätt. Med hennes hjälp, råd och stöd kunde jag verka för att få skydd för mina barn. Hennes kunskap och erfarenhet var ovärderlig och jag hade aldrig klarat det jag klarade utan henne!
Nu gick det som det gick -- systemet, samhället och lagen hade inte kommit längre då -- pappan tilldömdes, trots alla bevis, symptom och utredningsresultat, oskyddat umgänge med sina barn. (Hur det gick och hur jag klarade det, är en annan story, som jag berättar en annan gång.)
.
.
Idag är jag stöd för en ung mamma, vars barn blivit utsatta av sin far. Och historien tycks återupprepas... pappan tilldöms oskyddat umgänge med sina barn! Och det trots allt som barnen berättar, alla de symptom de uppvisar och allt som människor rapporterat in till myndigheterna.
Jag kan knappt tro att det är sant! Har systemet inte hunnit längre? Har det inte hänt något alls på tjugo år?
.
Frustrerad och i stort behov av kompetenta råd, vände jag mig därför häromdagen åter till Monica Dahlström-Lannes.
Återigen fick jag de kunniga råd och den ovärderliga kunskap jag behövde för att ta mig vidare. Med dessa råd och den information hon gav, kunde det nu sättas press på polis och soc. Saker och ting tog plötsligt en ny och mer positiv vändning.
.
För att uppmuntra och hjälpa andra drabbade, ville jag berätta om Monica här på bloggen. Jag googlade på hennes namn, för att se lite vad mer hon kunde tänkas ha gjort under de senaste två decennierna.
Döm om min bestörtning och stora förvåning, då jag på Wikipedia läste att hon blivit av med sin tjänst på Polishögskolan.
Denna oerhört kompetenta, varmhjärtade, engagerade och duktiga polis, som fått utmärkelser som Årets yrkeskvinna, Solstickepriset, Allmänna barnhusets stora pris och Årets kvinnogärning.
Hon, som var upprinnelsen till den s.k. Eskilstunamodellen och under många år undervisat på Polishögskolan, varit rådgivare åt Socialstyrelsen och vice ordförande i föreningen ECPAT.
Hur i allsindar var detta möjligt?
.
Jag sökte vidare och gissa vad jag fann!!! Gissa vem som såg till att hon inte längre fick undervisa poliser i ämnen som hade med sexuella övergrepp och sexuellt våld att göra!!
Tro det eller ej, men det var GÖRAN LINDBERG!!!
.
Vidare kommentarer från min sida är, som jag ser det, helt överflödiga, för ni kan alla själva lägga ihop två och två, men läs gärna Monicas egna ord på

RSS 2.0