Media väljer bort att rapportera om lindrig dom

  
Jag brukar inte läsa sidor som Om sanningen ska fram
Idag gjorde jag emellertid det, eftersom jag sökte fakta om domen mot den unge Järfällamannen, som begått nätövergrepp mot närmare 100 barn mellan 5 och 14 år gamla. Jag råkade nämligen höra slutet på en mening i nyheterna och tänkte spontant att jag ju måtte ha hört fel.
 
Jag googlade och googlade, men inte en enda "vanlig" nyhetssida har rapporterat om detta. 
 
Eftersom Om sanningen ska fram, brukar vara snabba med att lägga ut domar, så sökte jag mig slutligen till deras sida. 
 
Det jag fann att läsa gjorde mig synnerligen upprörd. Jag hade hört rätt. 
Den 22-årige Christoffer Kalani från Järfälla fick bara tre års fängelse för de över 500 brott, som han döms för av Attunda tingsrätt.
Obegripligt, eller hur? 
 
Han har förstört livet för så ofantligt många barn, deras anhöriga och närstående. 
Han döms för
  • nätövergrepp på närmare 100 barn
  • försök till grovt sexuellt övergrepp mot barn
  • grovt utnyttjande av barn för sexuell posering
  • barnpornografibrott
Ändå får han bara 3 års fängelse. 
 
22-åringen har genom smicker och tjat lyckats förmå barnen att utföra sexuella handlingar på sig själva.
Dessa handlingar är, enligt åklagaren, jämförbara med samlag - alltså, som om gärningsmannen själv utfört dem. 
Så ser emellertid inte Attunda tingsrätt på saken. De menar att de har bedömt kränkningarnas allvar i de utförda handlingarna, och funnit att dessa inte är jämförbara med samlag. De anser att de faller under rubriken sexuella övergrepp. 
Advokat Charlotte Nordström är ett av flera målsägandebiträden i målet. Hon utgår ifrån att domen kommer att överklagas. 
 
 
Jag läser också Norrans nyhetstext från när de omfattande domstolsförhandlingarna inleddes i januari. 
Så här såg deras rubrik ut: 
 

Nätpedofilens offer:

 

 

flickor från Västerbotten hittades på Instagram

 
 
 
Så här skrev Dagens Nyheter / DN sin rubrik: 
 

96 barn kan ha fallit offer för nätpedofil

 
 
Det har varit jättestora rubriker inför rättegången, men hur jag än söker på nätet, så hittar jag inte en enda tidning eller nyhetssida som rapporterar om den löjligt lindriga domen.
 
Är inte detta både cyniskt och anmärkningsvärt, så säg? 
 
Varför väljer media att INTE skriva om hur hårresande låg dom en sådan här brottsling får? 
 
 
 

Cyniskt lindrig dom för pedofilläkaren

En läkare, som varit verksam i Falun, har dömts för sexuella övergrepp och grovt barnpornografibrott. 
 
Läkaren har utsatt massor av barn för sexuella övergrepp. Han har varit verksam både som läkare på en vårdcentral i Falun och på flera skolor i kommunen. 
 
De sexuella övergrepp, som han begått har skett dels på vårdcentralen, dels på skolorna. 
 
Hans övergrepp bedöms som så grova, att inget annat straff än fängelse kan komma ifråga. 
 
Han döms också för grovt barnpornografibrott. Han hade nämligen närmare en halv miljon bilder och över 8 000 videofilmer, som skildrar barn i pornografisk bild i sina privata datorer.
Över 33 000 av bilderna och över 3 000 av filmerna bedöms som grovt barnpornografiskt material.
 
 
Mannen har också gjort över 300 filer med bilder eller filmer tillgängliga för andra.
 
Rätten uppger att man i innehavet fått se ohyggliga bilder och filmer, som skildrar barn i de mest fruktansvärda sexuella övergrepp.
 
Så här beskrivs läkarens brott: 
 
omkring hundra fall av grovt sexuellt utnyttjande av barn för sexuell posering, grovt barnpornografibrott, kränkande fotografering eller sexuellt övergrepp mot barn 
 
Jag gjorde det för spänningens skull” berättar läkaren själv. 
 
För de brott mannen har gjort sig skyldig till, hade Falu tingsrätt kunnat döma mannen till 8 års fängelse. 
 
Men rätten väljer att bara ge honom 4 års fängelse.
Rätten menar att han eventuellt kommer att mista sin läkarlegitimation och ger honom därför ett lindrigare straff.  
Hårresande cyniskt resonemang, anser jag. Det vänder sig i magen, när jag läser om domen. 
 
4 år!!! Det är ju som (ursäkta uttrycket) piss i Atlanten!!
Var är barnperspektivet? Vem har ens funderat över om och hur man kan göra livet lindrigare för de utsatta barnen och deras familjer? Att detta ens lyfts eller beaktats nämns ingenstans.
 
För barnen och deras anhöriga är 4 år en lång räcka sekunder, timmar, dagar, veckor och månader av sorg, smärta, minnen, kommentarer, otrygghet, ovisshet och massor av andra saker i ett både inre och rent fysiskt lidande. 
För dem förstår jag att det måste vara hårresande att förövaren, som för sin egen perversa njutnings skull orsakat dem detta lidande, får blott 4 års fängelse. 
 
För förövaren tar straffet slut. Han kan gå vidare. Byta namn. Flytta. Starta på nytt. 
För barnen och deras familjer är situationen så oändligt mycket svårare. För dem tar det inte lika lättvindigt slut. 
 
Som sagt - Falu tingsrätt utdömde en cyniskt lindrig dom för så grova och omfattande brott. 
 
 
 
 

Monsters look normal

Jag har precis sett en video, där en mamma publicerar bilder på den man, som förgrep sig på hennes 15-åriga dotter från en tidigare relation. 
 
Mannen var hennes make. Hon hade känt honom i 20 år, men de hade bara dejtat i ett par år och varit gifta i ett år. 
 
Mamman visar bilderna i en video med Beatles Yesterday som enda ljud till de bilder och texter hon håller upp. Hon är helt tyst och låter orden tala helt för sig själva. 
 
Så här inleder hon sin informationsvideo: 
 
'My name is Catherine. I am 34. I live in Loveland, Colorado. My daughter Alyssa is almost 17.'
'Two years ago I started dating a guy I had known for 20 years - Aaron Tyrell Scott.'
 
Hon visar bilder av sin familj och berättar om sin makes bakgrund. Han var f.d. marinsoldat och polis, vilket gjorde att de flesta människor automatiskt såg honom som en pålitlig och god person. 
 
Hon berättar att mannen hade tre egna barn (en son och två döttrar). Hans dotter var bara ett år yngre än hennes egen dotter. 
 
Mannen var mycket omtyckt och populär bland sina vänner. Han hade en nära relation med sin mamma. Han älskade att åka på sin motorcykel. Han var intelligent, charmig och romantisk. 
Han verkade vara en riktig good guy. Ingen kunde tro att han skulle kunna göra en sån här sak. 
 
När mamman, genom ett telefonsamtal från polisen, fick vetskap om att han förgripit sig på hennes dotter, så kastade hon omedelbart ut honom ur huset. Därefter inleddes en lång polisutredning. Mannen nekade hela tiden till anklagelserna och hävdade att han var oskyldig. Han medgav inte övergreppet förrän DNA-testet visade att han var skyldig. 
 
Nu vill mamman, genom sin video, varna människor för att vara godtrogna och naiva. 
 
 
 
 
 
 
Här kan du se mammans video: 
 
 
 
Jepp, precis så här är det. "Monsters look normal". Det syns inte utanpå att en person är pedofil. 
 
Den här kvinnan, hennes dotter och son är hjältar, som offrar sitt privatliv för att informera andra. 
 
Mina barns pappa blev aldrig ordentligt utredd, för så gjorde man inte på den tiden.
Han är därför inte dömd. Annars hade vi kanske gjort en liknande varningsvideo. 

En kvinnas desperata sätt att skydda sitt barn

Jag läser om en pakistansk kvinna, som dödade sin make. Varför? Jo, hon hade upprepade gånger tvingats hindra honom från att våldta kvinnans unga tonårsdotter från ett tidigare äktenskap. 
 
Kvinnan drogade maken genom att lösa upp sömntabletter i hans te. Därefter ströp hon honom med ett rep.
 
Eftersom klimatet i Pakistan är mycket varmt, så var hon tvungen att snabbt göra något, för att hans kropp inte skulle börja lukta.
 
Hon fick hjälp av en ung släkting. Tillsammans delade de makens kropp i mindre bitar. Därefter kokade de makens delade kropp med krydor, för att lukten av dött ruttnande kött inte skulle avslöja dem. 
 
Emellertid upplevde grannar ändå någon slags obehaglig lukt från hennes bostad, så de klagade hos hyresvärden. Denne såg blodfläckar och kontaktade polisen, som arresterade kvinnan och hennes släkting. 
 
Efter 25 år som överlevande förälder till överlevande barn, som utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa, så känner jag förståelse för den här pakistanska kvinnan och det hon kände sig tvingad att göra. 
 
Jag är en svensk kvinna i Sverige, så det är egentligen inte alls jämförbart med den pakistanska kvinnans mardrömssituation i Pakistan, och ändå kan jag förstå hennes desperata agerande för att skydda sin dotter från makens egoistiska och perversa behov av sexuell tillfredsställelse.  
 
Min situation var, som sagt, inte jämförbar med den pakistanska kvinnans, men eftersom de hårresande detaljer som mina små barn berättade för BUP inte räckte som bevis för vår lilla stads svage åklagare, så tvingades jag lämna dem till sin pervopappa för umgänge... och i vanmakt och förtvivlan fantiserade jag ofta om olika sätt att ta honom av daga, så att han aldrig mer skulle kunna skada mina barn. 
 
Jag tycker att den här pakistanska mamman är en hjältinna.
Vad tycker du?
 
 

 

 Här nedan är några artiklar om den pakistanska kvinnan. 
 

Police have arrested a woman in Pakistan on suspicion of murdering her husband, chopping his body to pieces and boiling it in a bid to get rid of the evidence. 

Zainab Bibi, 42, allegedly told authorities she killed her husband Ahmad Abbas because he tried to sexually assault her 17-year-old daughter from another marriage. 
 

She told police she sedated her husband by mixing sleeping pills in his tea and strangled him with rope before dismembering him.  

 

Police say they discovered her plot after neighbours complained about a bad smell coming from her home.

 

Bibi's 22-year-old nephew, Zaheer Ahmed, has also been arrested in connection with dismembering Abbas's body.

 

Pakistan's ARY News spoke to Bibi from her cell at the Shah Faisal police station, where she said: 'I killed my husband before he dared to touch my daughter.'

 

The alarm was raised by Bibi's landlord, Behzad, who lives on the ground floor of the two-storey Green Town house.

 

He was so upset by the bad cooking smells coming from upstairs that he went up to complain. 

Police claim that Bibi's landlord found her at the stove, cooking a korma with flesh from her husband's arm and leg. Pictured, kitchenware from the scene is taken away for examination.
 

Police claim that he found Bibi at the stove, cooking a korma with flesh from her husband’s arm and leg - because she believed it was the only way to practically dispose of his body.

 

Pakistani paper The Express Tribune said Bibi had been living at the house with her 17-year-old daughter Sonia and Mr Abbas, who she married five years ago and who used to be Sonia's teacher when she was at school.

 
Zainab Bibi allegedly told police she sedated her husband by mixing sleeping pills in his tea and strangled him with rope before dismembering him. Above, a cleaver, large kitchen knife and chains found at the scene.
 

“It occurred to me that if I cooked the body in parts with spices and aromatic ingredients that would curb the stench.'

 

But she insisted she had no plans to eat the resulting dish, or to feed it to others, adding: 'I had a plan to do away with the cooked stuff by throwing it in a gutter. I would say to people that it had spoiled.'

 

Bibi claims she had stopped Mr Abbas from molesting her daughter on several occasions, admitting that he had never actually laid a hand on her but had said suggestive things about her when he was drunk.

 

The rest of Mr Abbas's body was found in an aluminium trunk on the premise.

 

 
 
 
Källa: http://www.dailymail.co.uk/news/article-2066277/Wife-killed-cut-cooked-husband-korma-stop-abusing-step-daughter.html#ixzz42m4MxWBY 

Källa: http://www.dailymail.co.uk/news/article-2066277/Wife-killed-cut-cooked-husband-korma-stop-abusing-step-daughter.html#ixzz42m41eTag 

Källa: http://www.dailymail.co.uk/news/article-2066277/Wife-killed-cut-cooked-husband-korma-stop-abusing-step-daughter.html#ixzz42m3l9Cgg 
 
Källa: http://www.dailymail.co.uk/news/article-2066277/Wife-killed-cut-cooked-husband-korma-stop-abusing-step-daughter.html#ixzz42m5mavhk 
 
 
 
 
 

Pakistani Woman, Zainab Bibi,

 

 

Accused of Killing and Cooking Her Husband

 
 
 
 

 
 

Pakistanska kvinnor ofta offer för övergrepp

 

56 pakistanska kvinnor har dödats i år

 

enbart för att de fött en flicka.

 

 

Det uppgav människorättsaktivisten I A Rehman

 

 

vid ett symposium i Lahore på måndagen, då en

 

 

internationell kampanj mot våld mot kvinnor inleddes. 

 

Utöver att 56 kvinnor i Pakistan dödats för att de mot makens vilja fött en flicka, har från januari till september i år 90 kvinnor utsatts för syraattacker, 72 för andra former av brännskador och det har förekommit 344 fall av gruppvåldtäkter, enligt den kände människorättsaktivisten I A Rehman.


– Ett land där mödrar dödades för att de föder flickor kan inte kallas ett etiskt samhälle, sade Rehman, skriver The Express Tribune.

 

De skrämmande uppgifterna om våldet mot kvinnor presenterades på Internationella dagen mot våld mot kvinnor, under ett arrangemang ordnat av ett pakistanskt kvinnoförbund. Dagen var starten för en av FN organiserad kampanj mot våld riktat mot kvinnor.

 

Statistik från Pakistan visar att tusentals kvinnor varje blir offer för någon form av våld. 8 539 kvinnor utsattes för olika former av övergrepp under 2011, uppgav en myndighetstjänsteman vid en presskonferens i Bahawalpur på lördagen. 


– Illegala arresteringar, tortyr i häktet, fysisk och mental tortyr, sexuella trakasserier, hedersmord, verbala övergrepp och tidiga äktenskap är olika former av övergrepp som kvinnor i Pakistan tvingas genomgå, sade distriktskoordinator Razia Malik, skriver The Express Tribune. 


Enligt Malik registrerades 6 745 fall av hedersmord under 2010 och 2011. Samtidigt är mörkertalet stort när det gäller våld mot kvinnor, sade hon. 


– Hundratals fall äger rum varje dag utan att rapporteras.

 

Ofta är hemmet den farligaste platsen för de pakistanska kvinnorna. Flera studier har visat att 70-90 procent av gifta pakistanska kvinnor utsätts för någon form av övergrepp inom äktenskapet. Över hela världen beräknas var tredje kvinna utsättas för våld och övergrepp.

 

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon uppmanade på måndagen till starkare handling mot detta våld. 


– Våld mot kvinnor och flickor påverkar individer direkt, men skadar hela vår gemensamma mänsklighet, sade Ban Ki-moon, enligt pakistanska nyhetsbyrån APP.

 

Phumzile Mlambo-Ngcuka, direktor för FN:s kvinnoorgan UN Women, förklarade samtidigt att ojämställdhet mellan könen är en grundorsak till våld och lyfte fram behovet av att skolor undervisar om mänskliga rättigheter och ömsesidig respekt.

 

Enligt FN:s utvecklingsprogram UNDP lever över 600 miljoner kvinnor i länder, där våld inom familjen inte betraktas som ett brott.

 

Källa: http://www.varldenidag.se/nyheter/pakistanska-kvinnor-ofta-offer-for-overgrepp/cbbmkB!NQA1hB4Rgr9DicUnUti9DQ/

 

 

Barnsexhärva skakar Pakistan 

 

En grupp män har begått sexuella övergrepp

 

 

mot hundratals barn, filmat dem och sålt

 

 

inspelningar.

 
Publicerad 10 augusti 2015
 
Förtvivlade familjer rasar mot myndigheterna i Pakistan sedan det uppdagats att en grupp män begått sexuella övergrepp mot hundratals barn, filmat dem, sålt inspelningar och i vissa fall utsatt barnen för utpressning. Bland offren finns barn så unga som sex år. 
 

I pakistanska medier beskrivs det inträffade som den största övergreppsskandalen mot barn i landets historia. Mer än 400 inspelningar som visar hur över 280 barn tvingas ha sex ska ha påträffats i provinsen Punjab. De flesta offren är under 14 år, rapporterar tidningen The Nation.

Uppgifterna förvånar inte Anders L Pettersson, generalsekreterare i barnrättsorganisationen Ecpat, som arbetar mot barnsexhandel.

-Pakistan och Indien är väl känt sedan tidigare. Pakistans svaga samhällsstruktur gör att grogrunden för olaglig verksamhet är stor samtidigt som det rättsliga skyddet för barn är extremt litet, säger han. -Det här angår oss i Sverige i högsta grad. Sverige är känt som ett stort efterfrågansland, där många betalar för att se grova övergrepp mot barn.

 

Stränga straff

Anklagelserna om övergrepp började florera i juli. I förra veckan samlades invånare i de berörda byarna i Punjab till en protest, där polis och lokala politiker anklagades för att skydda förövarna och ignorera anklagelserna, rapporterar bland andra The New York Times. Under helgen hölls även demonstrationer i provinshuvudstaden Lahore.

Pakistans premiärminister Nawaz Sharif, själv från Punjab, väntas inom kort frågas ut i parlamentet om det inträffade. I ett uttalande i helgen sade sig Sharif vara "extremt ledsen" över det inträffade och lovade strängast möjliga straff för gärningsmännen, enligt Reuters.

 

En grupp män

Förövarna beskrivs av nyhetsbyrån AFP som en grupp om 25 män som ägnat sig åt övergreppen i flera år. Ett skäl till att de kommit i ljuset nu ska vara en dispyt om mark, som berör en av de misstänkta. Sju av männen, i åldrarna 16 till 25 år, ska ha gripits, och delstatsmyndigheterna i Punjab har inlett en utredning. Flera medier har dock publicerat vittnesmål från barn och föräldrar i det drabbade distriktet Kasur som ilsket berättar om myndigheternas passivitet och organiserad utpressning av fattiga familjer. I vissa fall har barn tvingats stjäla för att betala gärningsmännen.

-De spelade in min son 2011 och vi har betalat utpressarna sedan dess. Jag har sett filmerna och de är avskyvärda, säger en mamma som vill vara anonym till nyhetsbyrån AFP.

 

Källa: http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2798048-barnsexharva-skakar-pakistan

 

 

En f.d. polis tårar ger mig tröst

 
På st.nu finns idag ett reportage om en f.d. polis, som bl.a. utredde ett svårt pedofilfall i Medelpad. Jag kopierar in texten här, så att du kan läsa den. 
 
 
Polisen: "Jag tänker fortfarande på pedofilfallet varje dag"
 
Foto: Eva-Lena Olsson
 

Under flera år förgrep sig pedofilen på sin dotter och tre av hennes kompisar.

 

Trots att det gått 15 år sedan Regno Hägglund utredde ärendet, tänker han fortfarande på det varje dag.

 

– Det kanske inte är mitt värsta fall, men det är det som berört mig mest, berättar han.

 

Den fruktansvärda sanningen avslöjades när socialtjänsten gjorde ett oanmält besök i mannens bostad i Medelpad. Huset såg ut som en svinstia, och misstankar uppstod om att flickan blivit utsatt för incest.

 

– Mannen hade vårdnaden om dottern, och det var flickans mamma som först slog larm efter att hon hittat ett foto på två små flickor på en badstrand hos exet, berättar Regno, som vid den tiden arbetade som kriminalpolis i Sundsvall.

 

Det beslutades om husrannsakan i pedofilens hus.

 

– Mannen hade slagit upp en vägg i hörnet av ett av rummen. När vi bröt bort den hittade vi ett stort antal filmer, berättar Regno.

 

Det visade sig att pedofilen dokumenterat sina övergrepp på film. Samtliga offer var under tio år gamla.

Regno var en av poliserna som utredde ärendet.

 

– Jag skötte en stor del av förhören med flickan, men satt också och granskade filmerna. En av filmerna visar hur mannen, under ett julbesök hos en släkting, förgriper sig på hennes dotter samtidigt som man i bakgrunden hör signaturmelodin till Kalle Anka. Jag kan fortfarande inte höra den melodin utan att få de här bilderna i huvudet, säger Regno.

 

Regno har arbetat som polis sedan 1966, och utrett flera barnärenden.

 

– Men just det här ärendet tog mig fruktansvärt hårt. Jag blev väldigt emotionell och kunde börja gråta. En dag var det en kollega som frågade: "Vad grinar du för?", i lite arrogant ton. Jag blev väldigt ledsen, minns Regno.

 

På den tiden fanns ingen handledning att få för de poliser som arbetade med sexbrott mot barn.

 

– I dag ser det annorlunda ut, men på den tiden fick man försöka bita ihop. Jag kommer ihåg att jag kände en sådan förtvivlan, ilska och hjälplöshet när jag såg vad de här flickorna blivit utsatta för, men jag höll det inom mig, berättar Regno.

 

Han fick svårt att sova på nätterna – han låg mest och grubblade.

 

Efter att ha arbetat med utredningen i ungefär ett halvår gick Regno in i väggen.

 

– Jag orkade helt enkelt inte gå till jobbet. Jag var helt slut. Jag var lättretlig och kunde börja gråta när som helst. Ingenting kändes kul, säger han.

 

Hustrun Marianne kommer tydligt ihåg hur det var.

 

– Regno var väldigt nedstämd när han arbetade med det här fallet, och det mesta höll han inom sig, berättar hon.

 

När Regno kom tillbaka efter en lång sjukskrivning, blev han uppringd av flickans mamma.

 

– Dottern hade tydligen fått förtroende för mig, och ville träffa mig. Hennes berättelse ledde till att vi förutom övergreppen dessutom kunde fälla mannen för grov misshandel, berättar Regno.

 

I samband med förhören gav han flickan en nalle.

 

– Flera år senare stötte jag ihop med flickan och hennes mamma på en buss till Stockholm, där vi skulle åka med en färja. När mamman frågade flickan om hon kände igen mig, svarade hon direkt: "Det var han jag fick nallen av."

 

När Regno och Marianne kom ner till hytten stod det en bukett rosor på bordet. På kortet stod: "Tack för allt du gjort."

 

– Det värmde oerhört. Jag stötte aldrig ihop med dem på färjan, och fick därför ingen möjlighet att tacka. Jag gör det nu i stället, säger Regno.

 

För snart två år sedan blev han farfar till Harry, och i dagarna väntar sonen och sonhustrun sitt andra barn.

 

– Det är fantastiskt kul att ha barnbarn. Nu väntar vi med spänd förväntan, säger Regno och Marianne.

 

Det har gått fyra år sedan Regno gick i pension.

 

– Men det här fallet har gett mig minnen jag aldrig glömmer, och bilder jag önskar att jag slapp se framför mig. Jag hoppas verkligen att flickan – som i dag är vuxen – fått hjälp att bearbeta det hon blivit utsatt för och att hon får ett lyckligt liv.

 

Irene Hedblom, ST
 
 
 
Jag förstår att det här kan låta väldigt märkligt, men den här polismannens ledsna historia är ofantligt trösterik och lägger sig som lindrande balsam över mina fortfarande oläkta själssår. 
 
Jag läser texten igen och igen. Kan liksom inte få nog. 
 
Hans tårar och nedstämdhet, och det faktum att han "gick in i väggen", ger på något konstigt sätt berättigande och verklighet åt min smärta. 
 
Han mådde ofantligt dåligt av att utreda sexuella övergrepp på barn - alltså, utreda! - inte drabbas av i den egna familjen. Det tog honom så hårt att han blev sjukskriven och han tänker fortfarande på det varenda dag. Hans liv är präglat av de sexuella övergreppen. De är ständigt närvarande. 
 
Den nu pensionerade polismannen mår alltså fortfarande dåligt av de incestfall han utredde under sitt yrkesaktiva liv. Och det tröstar och stärker mig. Det ger liksom dignitet och rätt åt det jag själv känner och hur jag själv fortfarande mår. 
 
Så många års "lägga locket på" och tvinga sig till att fungera. Så många års smärta som jag svalt och bemästrat för att orka genom vardagens måsten som ensamförälder. Såna mängder tårar och ångest, rädsla och uppgivenhet som jag tvingats gömma. 
 
Och det värsta är att det aldrig tar slut. Hur många år som än går, så bara fortsätter det ju, för han lever och andas. De minutrar av pervers njutning han tog, satte ärr och fick konsekvenser som gör våra liv omöjliga att leva på något vanligt sätt. Och det trots att barnen nu är vuxna och jag närmar mig 60. 
 
Jag läser artikeln ytterligare en gång och någon liten sorgedel inne i mig liksom lättar lite.
Det läker inte och det går inte över, men det ger mig nån märklig slags retroaktiv smärtlindring. 
 
Jag önskar och hoppas att det finns fler såna här poliser och att de vill visa och berätta om sitt mående i såna här fall.
 
Jag undrar om poliser vet och förstår hur deras ledsenhet och tårar kan ge ovärderligt själsligt stöd och rättfärdigande åt en drabbad människas sorg och smärta? 
 
 
 
 

Mormor

 
Varför?
Hur?
Kan bara inte förstå...
 
Varför väljer en ung mor att låta sin lilla dotter umgås med sin morfar, fastän denne utsatte mamman för sexuella övergrepp i barndomen?
 
Varför väljer hon att fortsätta umgås med sin pappa, trots att hon nu är vuxen och har ett fritt val?
 
Varför har barns juridiska skydd och trygghet inte blivit bättre sedan mina barn var små? 
 
 
Hur kan en ung kvinna blunda och välja så fel?
 
Hur kan människor fortsätta leva som om allt är okej?
 
Hur ska en mormor orka genomleva mardrömmen i repris?
 
 
Jag kommer aldrig nånsin att kunna förstå...

Grattis mamma på Fars dag!

 
- Grattis, mamma, på Fars dag! sa min dotter och gav mig en varm kram.
  Du är ju BÅDE mamma och pappa för mig! förklarade hon, när hon igår valde att fira Fars dag med mig. 
 
Ja, så har det ju faktiskt varit. Jag har varit den enda fungerande och ansvarstagande föräldern. 
Det är egentligen förfärligt och sorgligt, men hennes kommentar och ställningstagande värmde mitt hjärta. 
 
Den ger mig nämligen framtidstro och hopp.
 
Hon har valt att leva sitt liv med sin pappa på avstånd. Inte osams eller helt klippt kontakt, men utan någon regelbunden eller närmare kontakt.
 
Det ger henne läkningsmöjligheter, som hennes systrar inte har. 
 
Men jag väntar och hoppas tålmodigt, att de i sinom tid också ska förstå det psykologerna försökt säga dem: 
 
Så länge de lever sina liv i nära kontakt och relation med förövaren, så sker ingen själslig läkning - tvärtom!! 
 

Avstånd

Orkar inte kämpa
Orkar inte bli sårad
Orkar inte vara orolig
Orkar inte vara sorgsen
Orkar inte känna besvikelse

Väljer att inte ta kontakt
Väljer att dra mig undan

Avstånd är lättare än smärta

Ur syn ur sinne, heter det

Det fungerar bara stundvis, för sina barn bär man hela tiden i sitt hjärta.


Ansvar för egna gärningar

När barnen var små sa han till folk att jag ljög och hittade på hemska saker om honom.

När barnen växte och ändå höll fast vid samma sak, sa han att de ljög för att jag hade hjärntvättat, indoktrinerat och manipulerat dem.

När de nu är vuxna berättar de sin egen story och den är fortfarande densamma - alltså, att deras pappa utsatte dem för sexuella övergrepp, då de var små.

De nu vuxna barnen har samma minnen och berättar om samma detaljer. Ändå nekar han och fortsätter aktiva sin smutskastning av mig.

Han förstör fortfarande relationer genom sina lögner, och det han inte alls förstår är, att det är historien som nu kommer tillbaka och biter honom själv i rumpan.

De lögner han sprider sår ett gift i hans egna relationer och skadar hans barn och barnbarn. Och ändå förstår han inte varför barnen tar avstånd från honom.

... och i förödelsens spår går jag, nu precis som då, och plockar ihop bitarna av hans förstörelse... räddar och stöttar barnen, som lider och inte får ihop sina liv.

Önskar att han kunde tvingas att ta ansvar för sina egna gärningar, för själv vet jag inte hur länge till jag orkar.




Då, nu, sen

När barnen var små och jag stod mitt i stormens öga, var jag bara tvungen att orka. Det gick inte att känna efter. Jag hade ingen möjlighet att fundera över om jag skulle orka eller klara mig igenom stålbadet. Det var bara att ta sikte framåt och make it happen. Och vi överlevde. 
 
Åren gick och tonåringar innebär andra slags problem. I vårt fall alldeles extra mycket så, eftersom mina barn fått sina gränser kränkta som små och därmed inte hade förmågan till egen gränssättning. De kunde sålunda stå mitt i en risksituation, utan att förstå det. Det blev många jobbiga tonår, men vi överlevde. 
 
Mitt liv anpassades helt till min vardag som outbildad ensamstående mamma. Vår vardag var alltid ekonomiskt fattig, men rik i kärlek och samvaro. Det var svårt och jag "trollade med knäna", för jag ville inte att de skulle präglas av bristen på pengar och minnas sin barndom som fattig. 
 
Nu är de vuxna överlevare. De lever sina egna liv och jag har fått barnbarn. 
 
Tidigare har jag alltid tänkt, att när de blev stora, så skulle jag kunna skaffa mig en utbildning och en hobby. Jag skulle kunna få ett fast jobb och slippa jaga vikariat. 
Så blev det inte. Allt upprepas. Eländet rullar på. 
Överlever vi det här igen?
 
Vet inte om jag orkar. 
Vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska agera. 
 
Klarar bara inte 25 år till av detta.
Måste få själsro nån gång i livet. Måste få vila. 
Behöver få hämta andan.
Oron gnager. Pressen tär. 
 
Orkar inte leva som stålmamma igen. 
Vill inte att detta ska vara min morgondag och framtid igen. 
Vill inte att det här ska vara mina barns morgondag och framtid. 
 
Önskar att jag kunde vrida klockan tillbaka, för då skulle jag ha valt en helt annan pappa till mina barn!
 
 
 
 
 

Låt det ta slut

Snälla, låt det ta slut nån gång
Låt det vara över
Låt mitt trötta hjärta få vila
 
Orkar inte mer
Vill inte mer
Vill slippa
 
Klarar inte att gå igenom stålbadet ännu en gång
Min kropp och min själ har inte kraft till detta igen
 
En mamma kan försätta berg för att skydda sina barn
Då orkade och kunde jag
 
En överlevarmamma som blir mormor har ett batteri, som är lite bränt i bägge ändarna
Jag orkar många andra saker idag, men jag orkar inte igenom allt det där igen
 
Snälla, låt det ta slut
 
 
 
 
 

Sweetie hjälper polisen jaga pedofiler online

Det GÅR att stoppa nätpedofiler!! Det GÅR att hjälpa de mängder av barn, som varje dag tvingas till nätsex med hundratals pedofiler. 
 
Det som behövs, är att regeringar inser detta, och satsar resurser! 
 
Se den här videon. Den berättar hur organisationen Terre Des Hommes lyckats hitta rätt på 1000 nätpedofiler på bara 2 månader. Tänk så många man skulle kunna stoppa på 2 år, om man bara fick resurser till det!!! 
 
När du har sett videon, gissar jag att du, precis som jag, mer än gärna skriver på petitionen/uppropet
 
 
 
 
 

Såå mycket kunde ha varit såå annorlunda

 
Såå mycket hade varit såå annorlunda idag, om systemet bara hade trott på mina barn, då de var små...
 
Såå mångas liv hade idag varit annorlunda -- bättre!! -- om bara inte så himla mycket gått så himla snett och blivit så himla fel...
 
Såå mycket okunskap och inkompetens, och såå många människors rädslor och prestige, påverkade och styrde våra liv...
 
Själva ämnet sexuella övergrepp var nytt territorium och oplöjd mark för de allra flesta, och det har jag full respekt för, men den massiva oviljan att lära nytt och våga se och tro, har jag svårt att inte känna bitterhet över. Hade viljan bara funnits, så hade så mycket blivit mindre fel.
 
Här är ett axplock av exempel och tidsmässiga nedslag i våra kaotiska utredningsår:
 
Man lejde då in Eva Xxxxxxxx, en socialsekreterare från ett närliggande distrikt, eftersom ingen enda i det egna området, hade någon som helst erfarenhet eller kunskap i ämnet.
 
Denna Eva Xxxxxxxx hade liten, men dock, erfarenhet av sexuella övergrepp på barn. Jag var glad åt att vi skulle få hennes kunniga hjälp och stöd -- själv krisade jag av det chockerande, som uppdagats kring mina barn och deras pappa, och av naturliga skäl var jag ju komplett okunnig i detta nya och förfärande ämne. Jag trodde nu, att vi skulle få trygghet, råd och stöd av denna inlejda socialsekreterare.
 
Kontakten med Eva blev emellertid oerhört svår, för hon visade snart var hon stod i ämnet -- hon ansåg, att de sexuella övergreppen sannolikt var påhittade och endast en mammas försök att få enskild vårdnad om de gemensamma barnen.
Att det inte uppdagats eller anmälts av mig, var helt oviktigt för henne.
 
Dessa saker sa hon emellertid inte rent ut, då det fanns andra närvarande, men i telefonsamtal och på tumanhand uttryckte hon det lite mer rakt på sak. Hon sa t.ex:
 
- Han är ju såå trevlig och har ett sååå fint sätt med sina barn!  Det syns ju att de trivs jättebra med honom... de är inte det minsta rädda för honom, och de borde de ju vara, om det nu är så att han verkligen har utsatt dem för nåt, eller hur?
 
Hennes agerande visade också tydligt, att hon absolut inte såg något skyddsbehov för barnen.
 
Hon arrangerade t.ex. tillsammans med en släkting, en date med pappan -- det skedde bakom min rygg, utan att informera varken polis eller barnens kontakter på Bup, och det var mitt under pågående polisutredning och precis före förhör med barnen.
 
Mitt ena barn var nästan okontaktbart, då hon kom hem efter daten.
Inåtvänd, med döda ögon och självdestruktivt beteende -- och jag var den, som tvingades hantera och klara av konsekvenserna... som om allt inte redan var alldeles tillräckligt svårt.
 
Först förstod jag inte -- trodde att jag måste ha missförstått eller att hon bara följde regelverket. Det tog ett bra tag, innan jag fattade var hon stod och varför hon agerade så som hon gjorde.
Efter att den hemska insikten nått in i mig, avskydde och föraktade jag Eva vitglödgat -- jaa, mycket mer än jag avskydde och föraktade min f.d. make för de övergrepp han utsatt våra barn för. Hennes svek och falska agerande slog mig i knävecken, då jag var som allra svagast och som allra mest behövde hjälp och stöd. Det kommer jag aldrig att kunna förlåta!
 
Tingsrätten, där vi så småningom hamnade, trodde förvisso på barnen... MEN polisutredningen hade ju mynnat ut i "brott kan ej styrkas" och det var sålunda "bara" en förhandling om vårdnad och umgänge. Domaren i målet uttryckte sin slutsats och dom så här:
 
- Det står bortom varje rimligt tvivel klart, att något olämpligt av sexuell karaktär har skett mellan far och barn. Detta har dock sannolikt skett i oförstånd och okunskap -- han har inte vetat var gränserna gått.
Nu har emellertid tingsrätten tydliggjort dessa gränser för honom. Därmed finns inte längre något skyddsbehov för barnen i umgänget med sin far.
 
Jag protesterade, men för totalt döva öron, så jag överklagade domen.
 
I hovrätten var allt större i alla avseenden och bemärkelser, och liknade inte den lilla informella tingsrättsförhandlingen runt ett bord, på något enda sätt.
Detta var förvirrande, förfärligt och lamslående, och jag, som aldrig varit i närheten av en domstol tidigare, hade ett kaos av rädsla och uppskakade frågor inom mig.
 
Hovrättsförhandlingen var alltså en regelrätt domstolsförhandling i stor sal med domare, nämndemän, vittnen, vittnesbås etc., och det tog hela långa dagen, ända till sent på kvällen.
 
Jag var helt slut och förstod inte mycket av det märkliga "spel", som försiggick i rättssalen -- och då menar jag inte enbart domstolsspråket och "ritualerna". Nej, min advokat sa konstiga saker och underlät att ta upp saker, som varit viktiga för domstolen att känna till. När det var min tur att prata, styrde hon mig med frågor, som jag inte fick besvara på ett rätt och riktigt sätt. Hon undvek vissa viktiga saker och lät mig inte berätta om detaljer, som varit viktiga för rätten att känna till.
 
Nämndemännen sov vid varsitt tillfälle under dagen. Den ena nickade till redan efter lunch, och den andra slumrade av och till under de sena eftermiddagstimmarna. Bl.a. sov nämndemannen, då ena barnets psykolog vittnade och berättade om vad hon beskrev som "den allra tydligaste och mest graverande signal om sexuella övergrepp, som hon någonsin, under hela sin långa yrkeskarriär, fått från ett barn".
 
Hon satt där och berättade om det allra värsta, som hänt mig och mina barn, och om hur ett av mina barn på ett för barn ovanligt tydligt sätt, vädjat till henne om hjälp och skydd -- och under detta oerhört viktiga och ångestladdade vittnesmål, satt en av dessa viktiga människor -- nämndemannen -- och sov.
Jag ville påkalla rättens uppmärksamhet, be dem avbryta och ta en paus, men min advokat vägrade;
- Shhh!! Reta inte rätten! viskade hon i mitt öra, då jag diskret pekade på den sovande nämnemannen och viskande bad henne göra nåt åt det.
 
Flera viktiga personer hade inte fått bli kallade som vittnen -- även om det de hade kunnat berätta varit viktigt, så var det viktigare, att inte göra förhandlingen för långdragen, sa min advokat.
 
Efteråt var jag frustrerad, besviken och förvirrad... så många saker, som kändes fel och som inte fått komma fram eller berättas om! Jag kunde bara inte förstå hur eller varför, men jag tänkte att hon ju var erfaren och därmed visste precis hur man skulle "spela" det här domstolsspelet -- det som för okunniga mig verkade vara hur galet som helst, hade säkert nån mycket yrkesskicklig orsak och förklaring.
 
 
 
(Obs! Genom de 20 år som gått, har jag varit stöd åt flera kvinnor i samma sits, och de har, alla visat sig ha haft just denna kvinnliga advokat -- det är nämligen hon som rekommenderas av t.ex Kvinnogemenskap.
 
 Vi har samtliga haft samma negativa upplevelser av henne och även nått samma sorgliga resultat i domstolarna. En olycklig slump? Nejdå!
 
Advokaten hade, då hon för ca 20 år sedan företrädde mig och barnen, precis svängt in på en ny juridisk linje, vilken innebar att man skulle försöka tvinga parter att komma överens.
 
Hon drev och lobbade starkt för framtagandet av den nya lag, som kom 1 augusti 2011 -- d.v.s. "medling vid vissa privaträttsliga tvister" (t.ex. vårdnadstvister) -- en metod, som man ville kunna applicera på alla typer av tvister.
 
Detta med den nya lagen, visste jag förstås inte då -- det har jag fått veta först på senare år.
 
När jag i flera fall, som stöd för andra mammor, kunnat följa denna advokat och iaktta henne "från åskådarplats", istället för som krisande part i ett svårt mål, så har jag kommit att avsky och förakta henne lika mycket, som jag avskydde och föraktade socialsekreterare Eva Xxxxxxxx.
Dessas yrkesmässiga och professionella svek är så mycket värre och får så mycket större spinoff-effekt, än de som utförs av förövarna, för det de gör i sin profession, får återverkningar på hela systemet och hur det behandlar kommande fall.)
 
 
Domen från Hovrätten var ett dråpslag, som helt slog undan fötterna för oss alla i familjen.
Den gav omgående fritt umgänge med övernattningar, utan upptrappning eller möjlighet att vänja barnen vid detta. Till sak hör, att de knappt träffat sin pappa under de år som gått, eftersom han i långa perioder valt att avstå. Det yngsta barnet kände honom knappt och hade bara träffat honom några timmar i taget -- då hade det alltid varit andra välbekanta människor med som stöd och skydd.
 
I domen stod att jag, för den skull jag förhindrade detta oskyddade umgänge, skulle drabbas av ett vite på 6000 kr per 24-timmar och barn. Domen gick dessutom inte att överklaga.
 
Jag var förkrossad, skräckslagen och som förlamad. Det tycktes inte finnas någonting jag kunde göra. Jag kunde helt enkelt inte skydda mina barn längre.
 
I ett sista förtvivlat försök, skickade jag i alla fall alltihop vidare till RÅ (riksåklagaren) i Högsta Domstolen. Såå många saker hade ju skötts fel, gjorts fel och handlagts fel, och såå många viktiga fakta och händelser hade undanhållits rätten.
 
Kvällen före julafton kl. 21.15 år 1994 ringde vår telefon.
- Hejsan, ursäkta att jag ringer så sent och stör så här dan-före-dan. Jag heter Xxxxxxx Xxxxxxx och jag är Riksåklagare.
 
Jag trodde förstås först inte att han var den han sa sig vara -- det måste ju vara nåt practial joke, trodde jag, men nejdå, han var faktiskt den han sa -- alltså RÅ.
Matt och förbluffad satte jag mig ner och lyssnade till denne främling i luren.
 
Han berättade att han just denna kväll höll på att städa ur sitt skrivbord, för att gå i pension.
Han ringde mig för att han, innan sin pensionering, personligen ville få framföra hur ledsen han var, över att den lokale åklagare, som skött vårt fall, varit så svag och feg. Åtal borde absolut ha väckts, ansåg han, för det fanns tillräckliga bevis för detta.
Denne fege/svage lokale åklagare hade emellertid inte begått något tjänstefel, och därmed kunde fallet inte tas upp i Högsta domstolen.
 
Mina barn tvingades sålunda iväg till en far, som utsatt dem för sexuella övergrepp, och jag tvingades helt enkelt försöka hantera situationen så gott det gick.
 
Socialsekreterare Eva Xxxxxxxx:s ständigt hotfulla mantra, stod som i evig och hånfull eldskrift för mig:
 
- Det är du, som är vårdnadshavare och då är det upp till dig att skydda dina barn. Om du inte kan det, så är det upp till oss att gå in och omhänderta dem.
 
Detta sa hon ofta, ofta, ofta, då jag förtvivlat gråtande vädjade till henne om hjälp att skydda mina barn.
 
För barn, som utsatts för sexuella övergrepp av sin far, fanns inget skydd att få -- varken från systemet, dess representanter eller sin mor -- och ingen i ansvarsposition tycktes tro på eller ta det de berättade på allvar.
 
Idag är mina barn vuxna och berättar om minnena av sin fars sexuella övergrepp, så att detta verkligen hänt råder det inga som helst tvivel om, men i flera avseenden -- de viktigaste!! -- är det tyvärr ändå för sent, för skadan är ju redan skedd.
 
Barnen mår efter alla dessa år fortfarande urdåligt -- de medicinerar och har diagnoser som t.ex. PTSD och depression. 
Samtliga i vår familj och närmaste släkt och vänkrets, har lidit och burit denna tunga börda under sååå många år. Det han utsatte barnen för, har splittrat och trasat sönder släkt- och vänskapsband, familjerelationer, och ödelagt sååå många personers hälsa, privatliv, självkänsla och rykte.
 
Sååå mycket kunde ha varit annorlunda idag, om han hade blivit åtalad för sin perversa böjelse, istället för att få fritt umgänge med sina offer.
 
Ja, sååå mycket kunde ha varit annorlunda för oss idag -- och sannolikt också för sååå många andra i samma sits, för som ni vet utgör ett domslut grund för domar i andra senare fall...
 
Ska systemet nånsin ändras..? Ska det nånsin bli bättre..?
 
 

Varför tillämpas gammal lag, då det finns en ny?

 
 
I SvD kan vi läsa om en mycket kritiserad dom. Man undrar hur i allsin dar vi ska få nån som helst rätsida på vårt rättsväsende, då juridiken och dess företrädare vrångtolkar den som de gör.
 
Här är essensen i storyn. (Klicka på texten, för att komma till Svd:s reportage.)

En ung flicka var, tillsammans med två tjejkompisar, på fest hos en kille, som hon känner. Med på festen var ett gäng killar, som hon aldrig träffat förut. Dessa 6 unga män (15-16 år gamla) låste in sig med henne i ett rum, tog hennes jacka och mobiltelefon, tog av henne kläderna, trots att hon bad dem sluta och sen våldtog de henne. Ändå frias de av hovrätten.
 
 
Hur är detta möjligt? Så här har rätten resonerat i sin dom. (Svd:s artikel)
 
"Hovrätten anser att det saknas tillräckliga belägg för att flickan ska ha haft anledning att känna sig rädd för att råka illa ut om hon gjorde motstånd. Enligt domstolen har det vid tillfället inte förekommit något våld eller hot om våld."
 
"Sammantaget är deras bedömning att flickan inte varit så rädd att hon befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd, vilket är vad som krävdes enligt den lag som gällde fram till 1 juli i år."
 
 
Ja, då kommer ju osökt frågan:
Vad innebär egentligen ”hjälplöst tillstånd”?
 

Så här skriver Svd:
 

"Med hjälplöst tillstånd att en person har varit handlingsförlamad på grund av exempelvis medvetslöshet, kraftig berusning, kroppsskada, psykiskt tillstånd eller liknande.

 

Den 1 juli 2013 lades ”allvarlig rädsla” till listan och begreppet hjälplöst tillstånd ersattes med det mer inkluderande ”särskilt utsatt situation”. Syftet med ändringen var att även situationer där offret möter övergreppet med passivitet ska kunna vara våldtäkt.

 

Det råder dock delade meningar om även det tidigare begreppet har kunnat tolkas så."

 

 

Längst ned i Svd:s utmärkta text, finns följande fråga och svar:

"Hade det blivit en fällande dom med den nya lagen?

 

Hovrätten skriver i sin dom att flickan inte befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd, men väl en ”mycket utsatt situation”. Även om hovrätten inte använder sig av det juridiska begreppet ”särskilt utsatt situation” tolkar åklagare Jenny Clemedtson det som att det hade blivit en fällande dom om rätten dömt med den nya lagen.

 

Domare Sven Jönson har sagt att han tycker det är omöjligt att svara på eftersom parterna anpassar sig till den lagstiftning som är gäller vid tillfället."

 

 

Ja, frågan är om det hade blivit en fällande dom, ifall de använt sig av den nya lagen?

Och det är en mycket viktig fråga!!

Men min följdfråga fråga är minst lika viktig:

 

Varför använder de sig av en gammal lag, då det finns en ny att tillämpa?

 

Hur i allsin dar tänker de? Har vi en ny skärpt lag, så har vi!!!

 

När brottet begicks gällde den gamla undermåliga lagen.

Nu när brottet prövas finns en ny och förbättrad lag att tillämpa.

Då ska de väl också göra det, eller...?!!!

 

Är inte tanken att våra nya och skärpta lagar, ska tillämpas?

Eller tänker domstolarna använda den gamla lagen också vid sexuella övergrepp och incestmål??

 

Nej, nu får de nog ta och tänka om!

 

 


 

 

 

euphorbiamilii.se

Adressen hit till bloggen är, som ni vet, "euphorbiamilii.blogg.se".

Men nu har jag mutat in en egen domän, så bloggadressen blir därmed fr.o.m. idag:

euphorbiamilii.se

Man dirigeras emellertid automatiskt om till den nya adressen, så det funkar förvisso utmärkt med den gamla adressen också. :D
 
 
För er bloggbesökare syns egentligen inte nån skillnad...
Bloggen ser ju ut precis som den har gjort tidigare.
Det är bara själva adressen, som blir ny... man slipper liksom skriva "blogg" mitt i adressen.  :D

Genom att muta in en egen domän, får man även PRO-varianten av blogg.se, vilket innebär att man slipper den enerverande reklamen, som dyker upp mellan var och varannat publicerat blogginlägg.


Förhoppningsvis tycker ni, liksom jag, att denna lilla förändring är till det bättre.  :D


 

Om

Min profilbild

Euphorbia Milii

Mamma till barn, som utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa.

RSS 2.0