Årets allra viktigaste

Årets viktigaste att lyssna på, sprida och informera om är detta sommarprat av/med Sofie Sarenbrant
 
 
Hon är en av Sveriges mest lästa författare. Hon skriver deckare / kriminalromaner -- alltså fiktiva böcker -- om kriminalinspektör Emma Sköld. Hennes böcker har sålts i närmare tre miljoner exemplar i 15 länder. 
 
 
 
Nu har hon valt att berätta om något oerhört personligt ur sitt eget liv -- nämligen de sexuella övergrepp hon utsattes för som liten flicka. 
 
Har du ännu inte lyssnat till hennes sommarprat, så ska du göra det snarast. 
 
💕 Sprid!
💕 Dela!
💕 Infomera!
💕 Låt detta bli ett samtalsämne som många pratar om! 
💕 Låt oss hjälpas åt att bryta tystnaden och tabut! 
 
 
 
"Vill skänka hopp"
.

 – Det här är en berättelse om en åttaårig flicka från Gusum i Östergötland. En flicka som bevarade en hemlighet alldeles ensam i femton år. Till slut fanns det bara två alternativ: Berätta eller dö.

.

 – Nu ansöker jag om rätten till min barndom. Och om den upprättelse jag aldrig fick av rättssystemet, säger Sofie Sarenbrant i programmet.

.

Sedan berättar hon om dagen då hon bestämde sig för att säga sanningen till sina föräldrar. Ett ödesmättat beslut, som var starten på något nytt – och oåterkalleligt.

.

– I slutändan hoppas jag att min historia skänker hopp. För efter att jag gick igenom den värsta krisen började en ny fas i mitt liv, ett liv som mamma och författare. Och allt det som har hänt efteråt hade jag aldrig velat vara utan."

  

 

Sofie fick aldrig upprättelse. Förövaren valde att neka och ljuga. Hon tvingas leva vidare med minnena av övergreppen och hans förnekande.

Varför? För att preskriptionstiden löpt ut. 

Men har inte Sverige "slopat preskriptionstiden för sexualbrott mot barn"? 
Nja, svaret är både ja och nej... 

Den lagändring man genomförde 1 maj 2020 omfattar inte den sorts sexualbrott som Sofie utsattes för.

Detsamma gäller för mina barn. De kan aldrig få upprättelse. De kan aldrig få rätt. De är för evigt låsta i den maktlösa roll de hade när övergreppen begicks. 

Samhället väljer återigen att INTE se detta ur barnperspektivet och INTE ge barn rätt. 


Jag hoppas de själva får uppleva det

Mitt hjärta gråter och värker för den lilla flickan, som utsatts för övergrepp av sin pappa och misshandel av sin mamma
 
Vad är det för slags människor som gör sånt här? Hur BLIR man sån? 
Hur kan de leva med vad de gjort? Hur står de ut med sig själva? 
 
Ofattbart. Obegripligt.
Outhärdligt att tänka på och veta att det faktiskt hänt. 
 
Jag önskar sällan människor ont, för jag tror inte egentligen på att straff i sig har någon positiv effekt. Men de här bägge önskar jag att de utsätts för våld och övergrepp i fängelset. Om inte annat för att bibringa dem egen erfarenhet och upplevelse av vad de utsatt sitt barn för. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Fjärilseffekt

 
 

"fjärilseffekt

 

(the butterfly effect) – i kaosteori: fenomenet att en obe­tyd­lig händelse kan utlösa en stor förändring. Den klas­siska formu­le­ringen är att en fjäril som fladdrar med vingarna i Amazonas kan orsaka en virvel­storm i Texas. Resonemanget är att fjärilen inleder en kedjereaktion som till sist orsakar virvel­stormen. Fjä­rils­effekten beskrevs först av Edward Lorenz. – Ob­ser­vera att poängen är att det i praktiken ofta är omöjligt att fast­ställa den exakta orsaken till en stor händelse – inte att man kan orsaka virvel­stormar genom att trixa med en fjäril."

 
 
Tänk att ett så pyttelitet fel-val i livet kan ha så gigantisk påverkan på både ens eget och andras liv... 
 
Fjärilseffekten... jag var ung och hade aldrig hört talas om den. 
Hade jag gjort det, så hade jag kanske valt och agerat annorlunda. Eller kanske inte, för så är det ofta när man är ung och naiv. Man tycker att man är vuxen och klarar sig själv. Man har nyss flyttat hemifrån och står på egna starka ben. Man slår sig fri från föräldrainflytande och föräldrakontroll. 
 
Med backspegeln i hand tänker jag:
"Åh, om jag bara hade känt efter och lyssnat till magkänslan!
Åh om jag ändå hade rådfrågat mina föräldrar och lyssnat till dem!"
 
Då hade livet blivit såååå mycket annorlunda för såååå många människor. 
 
Men jag jobbar varje dag med att förlåta mig själv för det felval jag gjorde då - den helt olämpliga person jag valde att dela mitt liv med. 
 
Varje dag är en kamp och en plåga. Kroppen värker, musklerna krampar, lederna smärtar. Fibromyalgi, UMS och PTSD är en svår och smärtsam kombo att leva med. 
Vardagen blir omöjlig att planera. Symptomen är oberäkneliga och oförutsägbara. 
Energinivån och förmågorna varierar så mycket att det är omöjligt att tacka ja till något eller planera något i förväg. 
 
Ibland tänker jag: "What's the fucking point med nånting?"
... men sen tänker  jag att så länge jag lever och är här, så får jag göra så gott jag kan. 
 
Om jag bara hade tryggheten och vetskapen att räkningarna kommer att kunna betalas - d.v.s. att FK inte utförsäkrar mig - så kanske kanske kanske jag skulle kunna hitta fokus och energi att skriva färdigt och skicka in mina texter till ett förlag... En bok ur mammaperspektiv fattas nämligen fortfarande, trots att trettio år passerat sedan jag så förtvivlat väl hade behövt en sån. 
 

Är förlåtelse möjlig?

Jag råkade se Erik Rodenborgs blogginlägg om den här boken...
 
 
Erik skriver: 
"Som sagt - dottern bröt aldrig med fadern. Och flera gånger vände hon sig till honom för att få honom att själv erkänna vad han gjort.

Det gick inte med en gång. Det kom medgivanden som sedan togs tillbaka Men till sist kom en bekräftelse som knappast går att avvisa.

Dels i form av långa bandade intervjuer med fadern. Och dels i journalanteckningar från samtal med läkare som både fader och dotter deltog i.

I båda fallen börjar fadern med rutinmässiga förnekanden,  men efter ett tag tar hans önskan att berätta om det överhanden. Det är bokens höjdpunkt. Läs gärna dessa avsnitt med omsorg. Bevisvärdet är starkt - och det förklarar nog varför det blivit så tyst om boken."
 
 
 
Jag tänker att Erik har helt rätt. Bevisvärdet i boken är starkt och det är förklaringen till att ingen pratar om den här boken, för de flesta människor väljer sorligt nog skandaljournalistik före fakta. 
 
 
Erik fortsätter: 
"Det som är populärt idag är ju att ta upp påstått falska anklagelser. Av anledningar somt de själva bäst känner till, föredrar producenter och redaktörer att välja sådana artiklar och program . Om man på djupet funderar över varför väcker det nästan outhärdliga frågor."
 
Exakt! Erik har helt rätt! Som jag har funderat på djupet! De outhärdliga frågorna har tärt och slitit i mig... värkt som en varböld inne i mig. Vad är det som får människor att göra sådana här val? Vad är det som gör att de hellre förringar och förnekar, än ser, bekräftar och skyddar? Är det rädsla? Okunskap? Eller vad..? 
 
 
Här är texten om boken från Bokus hemsida: 
 
"Det här är en bok som handlar om att förstå att sorg inte är skadligt, sorg är sorgligt. Jag har genom åren valt att lyssna och försöka svara på mina barns frågor, ta dem på allvar. I början hade jag nästan inga svar när de blev nyfikna på min uppväxt. Vår familj var fylld av hemligheter. Min pappa byggde mig ett dockskåp, han förhörde mig på mina läxor, såg till att jag fick körkort. Min mamma sa att han var snäll. Jag stal som barn pengar ur hans bruna skinnbörs och köpte godis för pengarna.

En dag kontaktade jag min pappa i telefon. Konfronterade honom med de sexuella övergrepp han utsatt mig för när jag var barn. Hans svar "FÖRLÅT, jag ville inte göra dig illa" var oväntat och jag blev tvungen att börja granska mig själv. Efter långa terapier och svår panikångest, väljer jag nu att lämna över till läsaren. Går det att förlåta en förövare efter sexuella övergrepp som sagt förlåt?
Är försoning möjlig?"
 
 
Både den som skrivit texten på Bokus och Erik Rodenborg undrar:
"Går det att förlåta en förövare efter sexuella övergrepp som sagt förlåt? Är försoning möjlig?"
 
Mitt svar lyder: 
- Jaa, det går att förlåta förövaren, men absolut inte själva gärningen.
Förlåter gör man för sig själv - för att själv kunna få möjlighet till frid och läkning... för att kunna överleva och gå vidare.
Att man förlåter betyder ingalunda att man är okej med det förövaren utsatte en för. Nej, det betyder bara att man inte låter hat tära och förstöra ens liv och hälsa. Det betyder att man inte tillåter förövarens sjuka agerande att ruinera ens möjligheter till liv och framtid.
Man förlåter och vänder helt sonika ryggen åt förövaren - låter honom inte längre få ta plats i ens tankar eller liv... inte heller beröva en ens energi eller själsfrid.  
 
 Jag har än inte läst boken, men jag ska se om jag hittar den på biblioteket. 
 
 
 

Våldtagna och kränkta

 
 
Hur är man funtad, när man som vuxen människa skadar barn på det här sättet?  
Den frågan har jag ställt mig såååååå många gånger. Något svar får jag förstås aldrig. 
Det är sjukt och stört. Det skadar och raserar liv, förtroende, tillit och självkänsla. Ingenting blir nånsin som förut efter ett övergrepp... i synnerhet inte när det begås av personer som ska ge en trygghet och kärlek.  
 
Jag kommer aldrig aldrig ALDRIG att kunna förstå hur eller varför. 
Mitt hjärta värker och gråter för de drabbade barnen.  
 
 
 

"Gift par i Skaraborg åtalas för

 

sexövergrepp på flera barn

 
PUBLICERAD 2 JUNI 2020
 
Under flera års tid har barnen, enligt åtalet, utsatts för sexuella övergrepp av mannen och kvinnan. Det handlar bland annat om närstående barn som både våldtagits och kränkts.
 

Redan när ett av barnen var mycket ung tonåring misstänks mannen ha bjudit på alkohol innan övergreppet påbörjades. Den grova våldtäkten ska även ha dokumenterats.

 

 

Förnekar brott

 

Åklagaren skriver i åtalet att flera av övergreppen skett i en miljö där barnen ska kunna känna trygghet. Mannen åtalas även för två andra våldtäkter mot samma barn. Mannen medger vissa omständigheter och gärningar vad gäller de två våldtäkterna, men förnekar brott. Han förnekar helt den grova våldtäkten.

 

– Uppgifterna som framkommer är i vissa delar anmärkningsvärda och allvarliga. Målsäganden har befunnit sig i en jobbig och utsatt situation, säger Anna Johansson, åklagare.

 

Enligt åtalet har mannen begått flest övergrepp, men även kvinnan ska ha varit en del av brotten. Hon nekar till dessa. Enligt åklagaren är offren alla under 18 år, och i vissa fall även under 15 år. Totalt misstänks fyra barn ha varit utsatta.

 

I klippet hör du åklagaren beskriva situationen för de målsägande.

 

Filmer med barnporr

 

Bland de tekniska bevisen finns telefoner och datorer som tagits i beslag. I dessa har polisen hittat en stor mängd barnpornografi, bestående av hundratals bilder och filmer.

 

– Enligt min mening har vi ett gott bevisläge. Dels har vi målsägandeuppgifter och stödbevisning i form av filmer och foton i stora delar och dels har vi vittnesuppgifter, säger Anna Johansson.

 

De misstänkta har suttit häktade sedan i mitten av februari och under utredningens gång har fler och fler misstankar riktats mot dem. Brotten rör i de flesta fall olika sexualbrott mot barn. Merparten av brotten ska ha skett i parets gemensamma bostad.

 

– Jag kommer varken nu eller senare ge några kommentarer, säger advokat Charlotte Jonsson som är mannens försvarare."

 

Frida Björk SVT


Status i bilder

Nuvarande sjukskrivningsperioden närmar sig sitt slut. Bara ett par dagar kvar. 
 
Affektiva skulle ha kallat mig i god tid före för ett läkarbesök och förlängd sjukskrivning. Dessvärre blev det inte så... Istället har jag fått en tid som ligger efter sjukskrivningens slut, så om Försäkringskassan skulle välja att avslå fortsatt sjukskrivning, så är jag inte anmäld på AF och förlorar sålunda pengar för dessa dagar. Det kanske inte verkar så allvarligt eller hemskt, men om man bara har dryga 10 000 kr/månad och 8000 kr går direkt till löpande utgifter/räkningar, så är varenda hundralapp oerhört värdefull. 
 
Hotet från FK är ständigt överskuggande och utmattande. Det dränerar mig på energi och ökar på mina diagnosers symptom rejält. 
 
UMS (utmattningssyndrom) 
 
Text från Stressmottagningens hemsida:
 
"Många reagerar på livssvårigheter genom att anstränga sig ännu hårdare, och en del undertrycker egna behov och känslor och knogar på, trots att tecknen på att orken tagit slut är ganska uppenbara. För en del är den yttre situationen så pass hotfull och orubblig, att ingen förändring känns möjlig trots övermänskliga ansträngningar. Vad som då kan inträffa är att organismen inte längre klarar av att kompensera för de extraordinära ansträngningarna och då kan ett mer eller mindre allvarligt sjukdomstillstånd uppkomma. För att beskriva detta läge använder vi uttryck som ”stresskollaps”, att ”gå in i väggen” eller, som man uttrycker det i IT-företag, att ”gå in i taket”. En del människor använder ordet utbrändhet för att beskriva detta fenomen."
 
... och det är ju just exakt det som drabbar oss mammor till utsatta barn. Vi får ingen hjälp, ingen trygghet och inget stöd från "systemet". Vårt s.k. skyddsnät är inte utrustat för sådant. Ändå är sexuella övergrepp så vanligt förekommande. Skrämmande att man inte kommit längre... 
 
 
 
 
 
 Fibromyalgi är en obotlig osynlig sjukdom som skapar väldiga problem och smärtor för den som drabbats. 
Mig drabbade den tidigt i livet, men då visste jag inte vad det var och ingen läkare la ihop två och två. Man visste väl heller inte så mycket på den tiden, och efter fruktlösa dyra behandlingar och utredningar gav jag upp och slutade söka hjälp. Jag bara bet ihop och uthärdade så gott jag förmådde. Det var först 2019 någon ställde diagnosen och då var den tydligen väldigt självklar. Jag kände mig lurad på ett helt vuxet liv som jag levt med värk och smärtor... 
 
Klipp från fibromyalgi.se om hur man får det:
 

"Hur börjar fibromyalgi?

Varför vissa personer utvecklar fibromyalgi vet man ännu inte men det finns ett antal faktorer som man tror kan bidra till att utlösa sjukdomen.

Långvarig lokal smärta

Långvarig, lokal smärta utgör den största riskfaktorn att utveckla sjukdomen. Smärtan kvarstår trots att skadan är läkt och blir generaliserad av någon anledning.
 

Övriga faktorer

Fibromyalgi som orsakas av lokal smärta eller psykisk kris har oftast ett långsamt och utdraget tidsförlopp. Fibromyalgi som utvecklas i samband med en infektion eller ett trauma kommer ofta plötsligt."
 
 
... för mig kom fibromyalgin smygande... steg för steg och långsamt, obevekligt och obarmhärtigt... 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kristallsjukan  - en ofarlig, men ack så plågsam och svårhanterlig åkomma att leva med. Den är oberäknelig och kommer med oregelbundna mellanrum, tar olika lång tid att gå över och drabbar olika hårt varje gång. Alltså, ett jäkla elände att leva med. 
 
 
 
Många av symptomen hos UMS och fibromyalgi är desamma. Bl.a. hjärndimman, hjärntröttheten, oförmågan att samla tankarna och fokusera... att inte kunna tänka klart, lägga ihop två och två, lära nytt eller komma ihåg saker. 
 
 
 
 
 
 
Min kvalificerade gissning är att vi är enormt många mammor, som lider av PTSD.
Jag gör det i alla fall... 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Utåt håller jag masken, precis som jag genom åren som mamma till överlevare lärt mig att göra. 
 
Men så fort jag är ensam så rasar jag ihop i en hög. Oförmögen att ta tag i saker eller ens hålla mig vaken. 
Jag skulle behöva precis en sån här skruvnyckel i ryggen, för själv förmår jag inte samla ihop mig eller mina små orkeslattar. 
 
Om jag bara hade orken och tryggheten - alltså, den ekonomiska, så att jag slipper skräcken, mardrömmarna etc - så skulle jag fajtas med det skrivna ordet. Då skulle jag skriva den där boken ur ett mammaperspektiv som jag saknade då och fortfarande inte har sett att den finns. 
 
 

"Skyddet måste man få genom socialtjänsten"

Ja, så säger ATSUBs ordförande Birgitta Holmberg, och i den bästa av världar skulle detta vara sant. Men nu lever vi inte i den bästa av världar, och det är Birgitta medveten om. Därför borde hon försöka ge stöd åt mammor, som inte kan något annat än att fly för att skydda sina barn från fortsatt våld och/eller sexuella övergrepp. Inte hugga dem i knävecken genom sådana här uttalanden. Hon vet ju att mammor faktiskt inte får något stöd och att barns rättsskydd är minimalt - i synnerhet i fall med sexuella övergrepp där förövaren är pappan. 
 
 
 
 
Jag säger inte att Birgitta eller ATSUB har fel när det gäller just den här mamman. Det är jag självklart inte tillräckligt insatt i fallet för att göra, även om jag från åskådarplats tycker att det finns väldigt mycket som talar för att det är så. Jag har dessutom det största förtroende för Monica Dahlström Lannes, men som sagt -- jag är inte insatt i fallet. 
Det jag säger och menar är att Birgitta, som ordförande för en organisation som ATSUB, borde strida, verka och kämpa för en förändring av de regelverk och lagar som är tänkta att skydda barn och barns rätt till skydd. 
 
Birgitta Holmberg vet ju att varken myndigheterna eller socialtjänsten skyddar barnen. Det är förälderns ansvar att göra det och det upplyser socialtjänsten föräldern om. Om föräldern inte kan det, så har socialtjänsten bara ett enda alternativ - nämligen att omhänderta barnet/barnen. 
 
Att som krisande mamma sitta hos socialtjänsten och vädja om hjälp att skydda sina barn, och få detta besked bygger inget förtroende för myndigheterna. Det får en tvärtom att inse hur förtvivlat ensam man är i detta, och att det enda man faktiskt kan göra är att fly. 
I bästa fall lyckas man få kontakt med och stöd ifrån någon organisation - t.ex. BRY. och genom denna får man hjälp, information etc., men man är fortfarande ensam om ansvaret. 
För BRY jobbar bl.a. den mycket välrenommérade och utbildade polisen Monica Dahlström Lannes.
 
Monica var min räddande ängel och hjältinna då jag för 30 år sedan gick igenom mardrömmen att först separera och därefter få veta vad barnen utsatts för av sin pappa. Chocken och krisen var ofantlig och stödet från "systemet" var obefintlig - man var nämligen varken insatta, erfarna eller utbildade i ämnet. Jag var ensam, utsatt och i panik, eftersom socialtjänsten ständigt påpekade att det var mitt ansvar att skydda barnen. Jag vädjade om stöd och skydd för mina barn - att de skulle ordna ett umgängesskydd så att mina barn kunde få träffa sin pappa på ett tryggt och skyddat sätt. BUP och Monica hade ju sagt att jag under inga omständigheter fick lämna dem ensam med honom. Genom att jag vägrade låta honom hämta dem, så hotades jag av att han skulle få enskild vård om barnen. Jag var helt bakbunden med systemet emot mig. Jag bodde ett tag gömd på hemlig adress i vår stad, för att kunna hämta andan och slippa rädslan för att han när som helst skulle stå på bron, ute på gräsmattan eller helt enkelt bara stanna med bilen och plocka med sig barnen, när de var ute och lekte på gården. Jag förstår den flyende "Anna" sååååå innerligt väl. 
 
 
Konsekvenserna av systemets oförmåga och ovilja att skydda barnen blir många, långtgående och svåra. Länkar bryts och går inte att laga. Relationer trasas sönder. Självkänslan och förmågan till tillit likaså - både hos de utsatta barnen och hos mammorna.  
 
 
 
 
Att laga trasiga vuxna är svårt. Därför har jag gjort allt i min makt för att bygga så starka barn jag kunnat. Det har sannerligen inte varit lätt och jag har knäat såååå många gånger, men jag har vägrat ge upp. Kärleken till mina barn och tron på kärlekens läkande kraft har gjort att jag orkat vidare. Jag har vägrat tro annat än att även brutna rosor som vi kan leva och blomma vackert.
Som ständig påminnelse till både mig själv och andra har jag sedan 20 år tillbaka just en vacker bruten ros tatuerad på ena benet. 

"Dokumentären" som offrade "Elias"

Jag såg den tredje och sammanfattande delen av dokumentären "Att rädda ett barn" på tv och blev så upprörd att jag knappt kunde andas. Fokus i programmet låg helt på att förringa det "Elias" berättat om sin pappa och de bevis som dokunenterats av läkare m.fl. Man visade dessutom "Elias" pappa i bild, vilket gör att kamrater lätt kan känna igen honom. Man väljer alltså att offenligt offra "Elias" på mediealtaret för tittarsiffrors och snöd vinnings skull. SÅ osmakligt och lågt! Och detta har dessutom  bekostats av våra skattepengar! FY sjutton! Jag har alltså genom min inbetalda skatt TVINGATS att vara passivt delaktig i skapandet av denna dokumentär. Vämjelsen och indignationen krumbuktar och vältrar sig som en stor svart orm i magen på mig. 
 
För "Elias" innebär det här att han ju har berättat om detta hemska och svåra helt i onödan... att han bär skulden för allt kaos som skapades i och med att han berättade, och att han lärt sig att inte lita på vuxenvärlden eller vända sig till vuxna för stöd, skydd eller hjälp. Så fruktansvärt! Mitt hjärta värker och gråter för honom. 
 
 
På sociala medier kommenteras dokumentären livligt. Men kommentarerna handlar inte ett dugg om det barnet utsatts för. Man väljer att bortse från pudelns kärna - alltså, att BARNET berättat om våld och övergrepp och att det har skador som dokumenterats av bl.a. läkare.
När ett barn berättar om våld och övergrepp så MÅSTE det bli lyssnat till och trott. Det behöver skydd från förövaren. Något som svensk lag inte förmår att ge och folk i gemen varken vill se eller förstå. Och detta säger jag utifrån egen sorglig erfarenhet som mamma till tre nu vuxna överlevare.

Monica Dahlström Lannes var ett ofantligt och ovärderligt stöd och källa till info om lagar etc för mig när jag stod där i kaoset som ensamstående nyskild mamma med tre döttrar och BUP-kliniken som polisanmälde mitt ex. Hon är och var en oerhört påläst och kunnig person i ämnet.
 
 
TILL ER SOM FOKUSERAR MER PÅ ATT SKULDBELÄGGA MAMMAN, ÄN PÅ ATT VÄRNA OM BARNET vill jag säga:
LÄS följande konkluderande text om dokumentären på BRYs hemsida av Agneta Bravélius. Läs och begrunda! 
 
.
.
Till Dig som har tittat på Bo-Göran Bodins dokumentär ”Att rädda ett barn”

När traditionell media äntligen granskar utsatta barns rättsskydd så används skattepengar från public service för att göra en dokumentär i tre delar där man väljer att ta den vuxnes perspektiv. Detta partiska ställningstagande riskerar att påverka den kommande rättsliga processen. Genom att visa pappan i bild utsätts barnet återigen, viktimiseras och offras på bästa sändningstid.

Under många år har BRY försökt få media att granska barns utsatthet när det gäller ett omfattande och allvarligt samhällsproblem – barn som utsätts för misshandel och/eller sexuella övergrepp inom familjen. Jag har fått samma svar varje gång:
– Det finns ingen fällande dom och ord står mot ord.
Problemet är att dessa brott ytterst sällan ens leder vidare till åtal, än mindre fällande dom. Barnets berättelser – om de ens får komma till tals – smulas sönder och skador bortförklaras in absurdum.

Jag blev därför glad när Bo-Göran Bodin kontaktade mig, en prisbelönt grävande journalist på SVT. Han uppgav att han ville granska socialtjänst och polisutredningar, som han även gjort 15 år tidigare för SR. Bo-Göran intresserade sig för fallet ”Anna & Elias”, ett fall som jag använt för att exemplifiera utsatta barns situation och myndigheternas bristande förmåga att skydda dem. Jag var transparent och visade honom fakta som gjort att jag och f.d. sexualbrottsutredaren Monica Dahlström-Lannes tagit ställning. Vi har båda pekat på myndigheternas oförmåga att göra riskbedömningar. I min rapportering utåt har jag och BRY varit måna om att inte avslöja identiteten på någon av de inblandade. Jag gav därför mor och son pseudonymen ”Anna & Elias”.

Bo-Göran fick tillgång till ”Annas” inspelade samtal med myndigheterna. Dessa gav bevis på att involverade socialsekreterares okunskap var slående, dock inte överraskande. Jag hör ofta att andra föräldrar bemöts på liknande sätt. Vi har sällan sett ett sådant väldokumenterat fall. I materialet finns närmare tjugo dokument från bland annat läkare och barnläkare som träffat ”Elias”. De har hört honom berätta vad pappa gjort och/eller dokumenterat skador på ”Elias” kropp. Jag har också lyssnat på bandinspelning av ”Elias” när han efter en tid på flykt med mamman började berätta vad han hade han varit med om.

De brister vi sett i fallet ”Elias” är bland andra:
Att socialtjänsten “förhör” barnet i närvaro av den misstänkte.
Att polisen inte fick hålla första förhören.
Att barnet inte skyddades under utredningstiden.
Att viktiga personer i omgivningen inte polisförhördes innan åklagare la ned förundersökningen.
Att den misstänkte inte förhördes.
Att husrannsakan inte gjordes.
Att socialtjänsten polisanmälde mamman när hon anmälde oro och visade foton på barnets skador.
Att socialtjänsten inte gjort den riskbedömning som ska genomföras.
Att barnet berövades sin mamma som han haft primär anknytningen till i hela sitt liv.

Samma brister ser jag även löpa som en röd tråd i andra ärenden med andra barn. Kunskap för att korrekt bedöma dessa fall inom socialtjänst, åklagarmyndigheten och i domstolar saknas. Det är därför BRY arbetar hårt för att det ska inrättas en särskild barndomstol i Sverige med specialutbildad personal.

Över ett år har gått sedan min första intervju med Bo-Göran. BRY ställde upp på intervjuer med överenskommelsen att peka på myndigheternas brister. För en månad sedan blev vi dock varse att han hade helt andra avsikter än vad som avtalats. Granskningen har i själva verket handlat om hur jag, BRY och mina kollegor valt att uppmärksamma fallet ”Anna & Elias”. Vid efterforskningar framkommer ytterligare anmärkningsvärda detaljer runt SVT’s dokumentär. STV’s agenda för dokumentären sattes de facto redan i mitten av januari 2019, elva dagar innan jag tillfrågades.

2019-01-19 informerade en känd programledare polisen. Programledaren är vän med ”Elias” pappa och arbetar på SVT. Det finns även fler vänskapsband mellan respektive släktingar. Hen beskrev mamman som gränslös och uppgav att hon var rädd för att hon skulle skada pojken. Tilläggas kan att hen endast träffat ”Anna” vid 2-3 tillfällen ca 15 år tidigare, långt innan ”Elias” var född.
2019-01-29 kontaktade Bo-Göran mig första gången.
2019-02-11 kontaktade programledaren återigen polisen. Hen begär att hens namn inte ska vara offentligt.
2019-02-15 intervjuade Bo-Göran mig för första gången.
2020-05-20 visas del 1 av 3 av ”Att rädda ett barn” på SVT.

Jag har stor oro över att Bo-Görans och SVT’s dokumentär ska försämra utsatta barns situation ytterligare.

Statistiken talar sitt tydliga språk.
Vart femte barn i Sverige utsätts för sexuella övergrepp innan de fyller 18.
Mörkertalet är stort.
När traditionell media äntligen belyser utsatta barns avsaknad av rättsskydd så sätts återigen den vuxnes behov i fokus.
Och barnet, vem BRYr sig om barnet?
Har vi inte kommit längre år 2020?
Vad händer nu med barn som berättar?
Vem vågar vara barns budbärare?

BRY och jag vidhåller vår kritik mot myndigheternas handläggning av fallet ”Elias”.
Mycket tacksam om du också väljer att ta ställning för barnen i Sverige genom att dela detta inlägg.

//Agneta Bravélius
Grundare & Generalsekreterare
Författare till boken “När blodsbanden brister"

En kortfattad sammanfattning av fallet finner du här:
https://www.agnetabravelius.se/sammanfattning-av-annas-kamp/
 

Jag ångrar mig

Denhär texten skrev och publicerade jag 2011.

Sedan dess har jag flera gånger blivit ombedd att publicera den igen. 

Så... här är den. Lika aktuell idag som då. 

 

Jag ångrar mig!

Jag ångrar, att jag som ensamstående, arbetslös mamma inte vägrade lyda domen i vårdnadstvisten för många år sedan.
Jag ångrar, att jag inte trotsade domstolen och vägrade lämna ifrån mig mina barn för umgänge med den far, som utsatt dem för sexuella övergrepp. 
Jag ångrar, att jag lydde min kvinnliga advokats råd att vara tyst och följsam – att inte göra för mycket väsen, utan förhålla mig lugn. 
Jag ångrar att jag litade på henne, hennes vilja och kompetens att skydda mina barn. 
Jag ångrar, att jag lät mig tvingas till att låta mina barn åka till ett oskyddat umgänge. 
Jag ångrar att jag underkastade mig domstolshotet om höga viten och förlorad vårdnad vid försvårande av det oskyddade umgänget. 
Jag ångrar att jag inte vägrade blankt. 
Jag ångrar att jag inte framhärdade, så att överlämnandet till pappan hade kommit att ligga helt och fullt på deras ansvar.   
Jag ångrar att jag lät mig skrämmas att underordna mig lagar och domar, trots att jag visste vad han gjort och skulle kunna göra igen.

.

Lagen och dess företrädare tvingade mina barn att få detta som sin normaliserade vardag. Och jag bär en del av skulden, för jag vågade inte vägra. År ut och år in tvingades de åka till ett umgänge med sin far – en man, som de borde ha sluppit ha i sina liv, annat än på avstånd och i tryggt skyddat umgänge. Mina barn tvingades tillbaka till en risktillvaro tillsammans med pappa, som tidigare utsatt dem för sexuella övergrepp. Totalt utlämnade och utan någon att få hjälp, stöd eller skydd av. De var modiga och berättade – och blev sedan ändå tvingade att återvända till pappan. 
Samhället och systemet – och i deras småbarnsvärld även jag, eftersom jag tillät det – gav dem en glasklar signal: ”Detta är okej! Det er pappa gör ska ni acceptera, underkasta er och leva med!
Hur mår man under en sådan barndom och uppväxt? Hur mår man under den känsliga tonårstiden? Hur mår man senare som vuxen? Hur mår man som mamma? Orkar man leva med sig själv och resultatet?

.

Jag ångrar djupt att jag inte vägrade underkasta mig systemet och lagarna! 
Jag ångrar djupt att jag inte hade modet och styrkan att gå emot domstolen och systemet. 
Jag ångrar att jag inte löpte hela linan ut – oavsett de lagliga och ekonomiska konsekvenser de hotade mig med. 
Jag borde ha varit orubblig och stått fast vid: 
- Jag vägrar i sten att utsätta mina barn för detta!! Tvingar ni dem till detta, så är ansvaret ERT!

.

Jag ångrar att jag lät mig tvingas. 

Euphorbia Milii


Det är tungt nu...

Ja, det är väldigt tungt nu... 
Jag försöker fokusera och hålla näsan ovanför vattenytan, men det är svårt... 
Spelar uppbygglig tröstemusik och försöker att inte sova hela dygnet... 
 
Sjukskriven p.g.a. utmattningssyndrom och stresskollaps. 
Inte alls arbetsrelaterad så som de flesta andras, utan orsakad av trauma och obehandlad PTSD. 
Arbete och aktivitet är ju det som genom åren har gett mig ork och hållit mig på benen. 
På jobbet måste jag ju fokusera för att kunna leverera med kvalitet. Där går det inte att känna. 
Det som sänkt mig är negativa, destruktiva händelser och arbetslöshet som gav tid och möjlighet för känslor och sorg att komma till ytan. 
 
Just nu bara sjunker jag... fritt fall... inget skyddsnät... 
Allt bara rasar... relationer, ekonomi, förutsättningar, fysisk och psykisk hälsa, möjligheter... 
Försöker fokusera på nåt som håller... men det är såååååååååååå svårt... 
 
... så svårt att inte bara ge upp... 
 
 

Media väljer bort att rapportera om lindrig dom

  
Jag brukar inte läsa sidor som Om sanningen ska fram
Idag gjorde jag emellertid det, eftersom jag sökte fakta om domen mot den unge Järfällamannen, som begått nätövergrepp mot närmare 100 barn mellan 5 och 14 år gamla. Jag råkade nämligen höra slutet på en mening i nyheterna och tänkte spontant att jag ju måtte ha hört fel.
 
Jag googlade och googlade, men inte en enda "vanlig" nyhetssida har rapporterat om detta. 
 
Eftersom Om sanningen ska fram, brukar vara snabba med att lägga ut domar, så sökte jag mig slutligen till deras sida. 
 
Det jag fann att läsa gjorde mig synnerligen upprörd. Jag hade hört rätt. 
Den 22-årige Christoffer Kalani från Järfälla fick bara tre års fängelse för de över 500 brott, som han döms för av Attunda tingsrätt.
Obegripligt, eller hur? 
 
Han har förstört livet för så ofantligt många barn, deras anhöriga och närstående. 
Han döms för
  • nätövergrepp på närmare 100 barn
  • försök till grovt sexuellt övergrepp mot barn
  • grovt utnyttjande av barn för sexuell posering
  • barnpornografibrott
Ändå får han bara 3 års fängelse. 
 
22-åringen har genom smicker och tjat lyckats förmå barnen att utföra sexuella handlingar på sig själva.
Dessa handlingar är, enligt åklagaren, jämförbara med samlag - alltså, som om gärningsmannen själv utfört dem. 
Så ser emellertid inte Attunda tingsrätt på saken. De menar att de har bedömt kränkningarnas allvar i de utförda handlingarna, och funnit att dessa inte är jämförbara med samlag. De anser att de faller under rubriken sexuella övergrepp. 
Advokat Charlotte Nordström är ett av flera målsägandebiträden i målet. Hon utgår ifrån att domen kommer att överklagas. 
 
 
Jag läser också Norrans nyhetstext från när de omfattande domstolsförhandlingarna inleddes i januari. 
Så här såg deras rubrik ut: 
 

Nätpedofilens offer:

 

 

flickor från Västerbotten hittades på Instagram

 
 
 
Så här skrev Dagens Nyheter / DN sin rubrik: 
 

96 barn kan ha fallit offer för nätpedofil

 
 
Det har varit jättestora rubriker inför rättegången, men hur jag än söker på nätet, så hittar jag inte en enda tidning eller nyhetssida som rapporterar om den löjligt lindriga domen.
 
Är inte detta både cyniskt och anmärkningsvärt, så säg? 
 
Varför väljer media att INTE skriva om hur hårresande låg dom en sådan här brottsling får? 
 
 
 

Cyniskt lindrig dom för pedofilläkaren

En läkare, som varit verksam i Falun, har dömts för sexuella övergrepp och grovt barnpornografibrott. 
 
Läkaren har utsatt massor av barn för sexuella övergrepp. Han har varit verksam både som läkare på en vårdcentral i Falun och på flera skolor i kommunen. 
 
De sexuella övergrepp, som han begått har skett dels på vårdcentralen, dels på skolorna. 
 
Hans övergrepp bedöms som så grova, att inget annat straff än fängelse kan komma ifråga. 
 
Han döms också för grovt barnpornografibrott. Han hade nämligen närmare en halv miljon bilder och över 8 000 videofilmer, som skildrar barn i pornografisk bild i sina privata datorer.
Över 33 000 av bilderna och över 3 000 av filmerna bedöms som grovt barnpornografiskt material.
 
 
Mannen har också gjort över 300 filer med bilder eller filmer tillgängliga för andra.
 
Rätten uppger att man i innehavet fått se ohyggliga bilder och filmer, som skildrar barn i de mest fruktansvärda sexuella övergrepp.
 
Så här beskrivs läkarens brott: 
 
omkring hundra fall av grovt sexuellt utnyttjande av barn för sexuell posering, grovt barnpornografibrott, kränkande fotografering eller sexuellt övergrepp mot barn 
 
Jag gjorde det för spänningens skull” berättar läkaren själv. 
 
För de brott mannen har gjort sig skyldig till, hade Falu tingsrätt kunnat döma mannen till 8 års fängelse. 
 
Men rätten väljer att bara ge honom 4 års fängelse.
Rätten menar att han eventuellt kommer att mista sin läkarlegitimation och ger honom därför ett lindrigare straff.  
Hårresande cyniskt resonemang, anser jag. Det vänder sig i magen, när jag läser om domen. 
 
4 år!!! Det är ju som (ursäkta uttrycket) piss i Atlanten!!
Var är barnperspektivet? Vem har ens funderat över om och hur man kan göra livet lindrigare för de utsatta barnen och deras familjer? Att detta ens lyfts eller beaktats nämns ingenstans.
 
För barnen och deras anhöriga är 4 år en lång räcka sekunder, timmar, dagar, veckor och månader av sorg, smärta, minnen, kommentarer, otrygghet, ovisshet och massor av andra saker i ett både inre och rent fysiskt lidande. 
För dem förstår jag att det måste vara hårresande att förövaren, som för sin egen perversa njutnings skull orsakat dem detta lidande, får blott 4 års fängelse. 
 
För förövaren tar straffet slut. Han kan gå vidare. Byta namn. Flytta. Starta på nytt. 
För barnen och deras familjer är situationen så oändligt mycket svårare. För dem tar det inte lika lättvindigt slut. 
 
Som sagt - Falu tingsrätt utdömde en cyniskt lindrig dom för så grova och omfattande brott. 
 
 
 
 

Monsters look normal

Jag har precis sett en video, där en mamma publicerar bilder på den man, som förgrep sig på hennes 15-åriga dotter från en tidigare relation. 
 
Mannen var hennes make. Hon hade känt honom i 20 år, men de hade bara dejtat i ett par år och varit gifta i ett år. 
 
Mamman visar bilderna i en video med Beatles Yesterday som enda ljud till de bilder och texter hon håller upp. Hon är helt tyst och låter orden tala helt för sig själva. 
 
Så här inleder hon sin informationsvideo: 
 
'My name is Catherine. I am 34. I live in Loveland, Colorado. My daughter Alyssa is almost 17.'
'Two years ago I started dating a guy I had known for 20 years - Aaron Tyrell Scott.'
 
Hon visar bilder av sin familj och berättar om sin makes bakgrund. Han var f.d. marinsoldat och polis, vilket gjorde att de flesta människor automatiskt såg honom som en pålitlig och god person. 
 
Hon berättar att mannen hade tre egna barn (en son och två döttrar). Hans dotter var bara ett år yngre än hennes egen dotter. 
 
Mannen var mycket omtyckt och populär bland sina vänner. Han hade en nära relation med sin mamma. Han älskade att åka på sin motorcykel. Han var intelligent, charmig och romantisk. 
Han verkade vara en riktig good guy. Ingen kunde tro att han skulle kunna göra en sån här sak. 
 
När mamman, genom ett telefonsamtal från polisen, fick vetskap om att han förgripit sig på hennes dotter, så kastade hon omedelbart ut honom ur huset. Därefter inleddes en lång polisutredning. Mannen nekade hela tiden till anklagelserna och hävdade att han var oskyldig. Han medgav inte övergreppet förrän DNA-testet visade att han var skyldig. 
 
Nu vill mamman, genom sin video, varna människor för att vara godtrogna och naiva. 
 
 
 
 
 
 
Här kan du se mammans video: 
 
 
 
Jepp, precis så här är det. "Monsters look normal". Det syns inte utanpå att en person är pedofil. 
 
Den här kvinnan, hennes dotter och son är hjältar, som offrar sitt privatliv för att informera andra. 
 
Mina barns pappa blev aldrig ordentligt utredd, för så gjorde man inte på den tiden.
Han är därför inte dömd. Annars hade vi kanske gjort en liknande varningsvideo. 

En kvinnas desperata sätt att skydda sitt barn

Jag läser om en pakistansk kvinna, som dödade sin make. Varför? Jo, hon hade upprepade gånger tvingats hindra honom från att våldta kvinnans unga tonårsdotter från ett tidigare äktenskap. 
 
Kvinnan drogade maken genom att lösa upp sömntabletter i hans te. Därefter ströp hon honom med ett rep.
 
Eftersom klimatet i Pakistan är mycket varmt, så var hon tvungen att snabbt göra något, för att hans kropp inte skulle börja lukta.
 
Hon fick hjälp av en ung släkting. Tillsammans delade de makens kropp i mindre bitar. Därefter kokade de makens delade kropp med krydor, för att lukten av dött ruttnande kött inte skulle avslöja dem. 
 
Emellertid upplevde grannar ändå någon slags obehaglig lukt från hennes bostad, så de klagade hos hyresvärden. Denne såg blodfläckar och kontaktade polisen, som arresterade kvinnan och hennes släkting. 
 
Efter 25 år som överlevande förälder till överlevande barn, som utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa, så känner jag förståelse för den här pakistanska kvinnan och det hon kände sig tvingad att göra. 
 
Jag är en svensk kvinna i Sverige, så det är egentligen inte alls jämförbart med den pakistanska kvinnans mardrömssituation i Pakistan, och ändå kan jag förstå hennes desperata agerande för att skydda sin dotter från makens egoistiska och perversa behov av sexuell tillfredsställelse.  
 
Min situation var, som sagt, inte jämförbar med den pakistanska kvinnans, men eftersom de hårresande detaljer som mina små barn berättade för BUP inte räckte som bevis för vår lilla stads svage åklagare, så tvingades jag lämna dem till sin pervopappa för umgänge... och i vanmakt och förtvivlan fantiserade jag ofta om olika sätt att ta honom av daga, så att han aldrig mer skulle kunna skada mina barn. 
 
Jag tycker att den här pakistanska mamman är en hjältinna.
Vad tycker du?
 
 

 

 Här nedan är några artiklar om den pakistanska kvinnan. 
 

Police have arrested a woman in Pakistan on suspicion of murdering her husband, chopping his body to pieces and boiling it in a bid to get rid of the evidence. 

Zainab Bibi, 42, allegedly told authorities she killed her husband Ahmad Abbas because he tried to sexually assault her 17-year-old daughter from another marriage. 
 

She told police she sedated her husband by mixing sleeping pills in his tea and strangled him with rope before dismembering him.  

 

Police say they discovered her plot after neighbours complained about a bad smell coming from her home.

 

Bibi's 22-year-old nephew, Zaheer Ahmed, has also been arrested in connection with dismembering Abbas's body.

 

Pakistan's ARY News spoke to Bibi from her cell at the Shah Faisal police station, where she said: 'I killed my husband before he dared to touch my daughter.'

 

The alarm was raised by Bibi's landlord, Behzad, who lives on the ground floor of the two-storey Green Town house.

 

He was so upset by the bad cooking smells coming from upstairs that he went up to complain. 

Police claim that Bibi's landlord found her at the stove, cooking a korma with flesh from her husband's arm and leg. Pictured, kitchenware from the scene is taken away for examination.
 

Police claim that he found Bibi at the stove, cooking a korma with flesh from her husband’s arm and leg - because she believed it was the only way to practically dispose of his body.

 

Pakistani paper The Express Tribune said Bibi had been living at the house with her 17-year-old daughter Sonia and Mr Abbas, who she married five years ago and who used to be Sonia's teacher when she was at school.

 
Zainab Bibi allegedly told police she sedated her husband by mixing sleeping pills in his tea and strangled him with rope before dismembering him. Above, a cleaver, large kitchen knife and chains found at the scene.
 

“It occurred to me that if I cooked the body in parts with spices and aromatic ingredients that would curb the stench.'

 

But she insisted she had no plans to eat the resulting dish, or to feed it to others, adding: 'I had a plan to do away with the cooked stuff by throwing it in a gutter. I would say to people that it had spoiled.'

 

Bibi claims she had stopped Mr Abbas from molesting her daughter on several occasions, admitting that he had never actually laid a hand on her but had said suggestive things about her when he was drunk.

 

The rest of Mr Abbas's body was found in an aluminium trunk on the premise.

 

 
 
 
Källa: http://www.dailymail.co.uk/news/article-2066277/Wife-killed-cut-cooked-husband-korma-stop-abusing-step-daughter.html#ixzz42m4MxWBY 

Källa: http://www.dailymail.co.uk/news/article-2066277/Wife-killed-cut-cooked-husband-korma-stop-abusing-step-daughter.html#ixzz42m41eTag 

Källa: http://www.dailymail.co.uk/news/article-2066277/Wife-killed-cut-cooked-husband-korma-stop-abusing-step-daughter.html#ixzz42m3l9Cgg 
 
Källa: http://www.dailymail.co.uk/news/article-2066277/Wife-killed-cut-cooked-husband-korma-stop-abusing-step-daughter.html#ixzz42m5mavhk 
 
 
 
 
 

Pakistani Woman, Zainab Bibi,

 

 

Accused of Killing and Cooking Her Husband

 
 
 
 

 
 

Pakistanska kvinnor ofta offer för övergrepp

 

56 pakistanska kvinnor har dödats i år

 

enbart för att de fött en flicka.

 

 

Det uppgav människorättsaktivisten I A Rehman

 

 

vid ett symposium i Lahore på måndagen, då en

 

 

internationell kampanj mot våld mot kvinnor inleddes. 

 

Utöver att 56 kvinnor i Pakistan dödats för att de mot makens vilja fött en flicka, har från januari till september i år 90 kvinnor utsatts för syraattacker, 72 för andra former av brännskador och det har förekommit 344 fall av gruppvåldtäkter, enligt den kände människorättsaktivisten I A Rehman.


– Ett land där mödrar dödades för att de föder flickor kan inte kallas ett etiskt samhälle, sade Rehman, skriver The Express Tribune.

 

De skrämmande uppgifterna om våldet mot kvinnor presenterades på Internationella dagen mot våld mot kvinnor, under ett arrangemang ordnat av ett pakistanskt kvinnoförbund. Dagen var starten för en av FN organiserad kampanj mot våld riktat mot kvinnor.

 

Statistik från Pakistan visar att tusentals kvinnor varje blir offer för någon form av våld. 8 539 kvinnor utsattes för olika former av övergrepp under 2011, uppgav en myndighetstjänsteman vid en presskonferens i Bahawalpur på lördagen. 


– Illegala arresteringar, tortyr i häktet, fysisk och mental tortyr, sexuella trakasserier, hedersmord, verbala övergrepp och tidiga äktenskap är olika former av övergrepp som kvinnor i Pakistan tvingas genomgå, sade distriktskoordinator Razia Malik, skriver The Express Tribune. 


Enligt Malik registrerades 6 745 fall av hedersmord under 2010 och 2011. Samtidigt är mörkertalet stort när det gäller våld mot kvinnor, sade hon. 


– Hundratals fall äger rum varje dag utan att rapporteras.

 

Ofta är hemmet den farligaste platsen för de pakistanska kvinnorna. Flera studier har visat att 70-90 procent av gifta pakistanska kvinnor utsätts för någon form av övergrepp inom äktenskapet. Över hela världen beräknas var tredje kvinna utsättas för våld och övergrepp.

 

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon uppmanade på måndagen till starkare handling mot detta våld. 


– Våld mot kvinnor och flickor påverkar individer direkt, men skadar hela vår gemensamma mänsklighet, sade Ban Ki-moon, enligt pakistanska nyhetsbyrån APP.

 

Phumzile Mlambo-Ngcuka, direktor för FN:s kvinnoorgan UN Women, förklarade samtidigt att ojämställdhet mellan könen är en grundorsak till våld och lyfte fram behovet av att skolor undervisar om mänskliga rättigheter och ömsesidig respekt.

 

Enligt FN:s utvecklingsprogram UNDP lever över 600 miljoner kvinnor i länder, där våld inom familjen inte betraktas som ett brott.

 

Källa: http://www.varldenidag.se/nyheter/pakistanska-kvinnor-ofta-offer-for-overgrepp/cbbmkB!NQA1hB4Rgr9DicUnUti9DQ/

 

 

Barnsexhärva skakar Pakistan 

 

En grupp män har begått sexuella övergrepp

 

 

mot hundratals barn, filmat dem och sålt

 

 

inspelningar.

 
Publicerad 10 augusti 2015
 
Förtvivlade familjer rasar mot myndigheterna i Pakistan sedan det uppdagats att en grupp män begått sexuella övergrepp mot hundratals barn, filmat dem, sålt inspelningar och i vissa fall utsatt barnen för utpressning. Bland offren finns barn så unga som sex år. 
 

I pakistanska medier beskrivs det inträffade som den största övergreppsskandalen mot barn i landets historia. Mer än 400 inspelningar som visar hur över 280 barn tvingas ha sex ska ha påträffats i provinsen Punjab. De flesta offren är under 14 år, rapporterar tidningen The Nation.

Uppgifterna förvånar inte Anders L Pettersson, generalsekreterare i barnrättsorganisationen Ecpat, som arbetar mot barnsexhandel.

-Pakistan och Indien är väl känt sedan tidigare. Pakistans svaga samhällsstruktur gör att grogrunden för olaglig verksamhet är stor samtidigt som det rättsliga skyddet för barn är extremt litet, säger han. -Det här angår oss i Sverige i högsta grad. Sverige är känt som ett stort efterfrågansland, där många betalar för att se grova övergrepp mot barn.

 

Stränga straff

Anklagelserna om övergrepp började florera i juli. I förra veckan samlades invånare i de berörda byarna i Punjab till en protest, där polis och lokala politiker anklagades för att skydda förövarna och ignorera anklagelserna, rapporterar bland andra The New York Times. Under helgen hölls även demonstrationer i provinshuvudstaden Lahore.

Pakistans premiärminister Nawaz Sharif, själv från Punjab, väntas inom kort frågas ut i parlamentet om det inträffade. I ett uttalande i helgen sade sig Sharif vara "extremt ledsen" över det inträffade och lovade strängast möjliga straff för gärningsmännen, enligt Reuters.

 

En grupp män

Förövarna beskrivs av nyhetsbyrån AFP som en grupp om 25 män som ägnat sig åt övergreppen i flera år. Ett skäl till att de kommit i ljuset nu ska vara en dispyt om mark, som berör en av de misstänkta. Sju av männen, i åldrarna 16 till 25 år, ska ha gripits, och delstatsmyndigheterna i Punjab har inlett en utredning. Flera medier har dock publicerat vittnesmål från barn och föräldrar i det drabbade distriktet Kasur som ilsket berättar om myndigheternas passivitet och organiserad utpressning av fattiga familjer. I vissa fall har barn tvingats stjäla för att betala gärningsmännen.

-De spelade in min son 2011 och vi har betalat utpressarna sedan dess. Jag har sett filmerna och de är avskyvärda, säger en mamma som vill vara anonym till nyhetsbyrån AFP.

 

Källa: http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2798048-barnsexharva-skakar-pakistan

 

 

En f.d. polis tårar ger mig tröst

 
På st.nu finns idag ett reportage om en f.d. polis, som bl.a. utredde ett svårt pedofilfall i Medelpad. Jag kopierar in texten här, så att du kan läsa den. 
 
 
Polisen: "Jag tänker fortfarande på pedofilfallet varje dag"
 
Foto: Eva-Lena Olsson
 

Under flera år förgrep sig pedofilen på sin dotter och tre av hennes kompisar.

 

Trots att det gått 15 år sedan Regno Hägglund utredde ärendet, tänker han fortfarande på det varje dag.

 

– Det kanske inte är mitt värsta fall, men det är det som berört mig mest, berättar han.

 

Den fruktansvärda sanningen avslöjades när socialtjänsten gjorde ett oanmält besök i mannens bostad i Medelpad. Huset såg ut som en svinstia, och misstankar uppstod om att flickan blivit utsatt för incest.

 

– Mannen hade vårdnaden om dottern, och det var flickans mamma som först slog larm efter att hon hittat ett foto på två små flickor på en badstrand hos exet, berättar Regno, som vid den tiden arbetade som kriminalpolis i Sundsvall.

 

Det beslutades om husrannsakan i pedofilens hus.

 

– Mannen hade slagit upp en vägg i hörnet av ett av rummen. När vi bröt bort den hittade vi ett stort antal filmer, berättar Regno.

 

Det visade sig att pedofilen dokumenterat sina övergrepp på film. Samtliga offer var under tio år gamla.

Regno var en av poliserna som utredde ärendet.

 

– Jag skötte en stor del av förhören med flickan, men satt också och granskade filmerna. En av filmerna visar hur mannen, under ett julbesök hos en släkting, förgriper sig på hennes dotter samtidigt som man i bakgrunden hör signaturmelodin till Kalle Anka. Jag kan fortfarande inte höra den melodin utan att få de här bilderna i huvudet, säger Regno.

 

Regno har arbetat som polis sedan 1966, och utrett flera barnärenden.

 

– Men just det här ärendet tog mig fruktansvärt hårt. Jag blev väldigt emotionell och kunde börja gråta. En dag var det en kollega som frågade: "Vad grinar du för?", i lite arrogant ton. Jag blev väldigt ledsen, minns Regno.

 

På den tiden fanns ingen handledning att få för de poliser som arbetade med sexbrott mot barn.

 

– I dag ser det annorlunda ut, men på den tiden fick man försöka bita ihop. Jag kommer ihåg att jag kände en sådan förtvivlan, ilska och hjälplöshet när jag såg vad de här flickorna blivit utsatta för, men jag höll det inom mig, berättar Regno.

 

Han fick svårt att sova på nätterna – han låg mest och grubblade.

 

Efter att ha arbetat med utredningen i ungefär ett halvår gick Regno in i väggen.

 

– Jag orkade helt enkelt inte gå till jobbet. Jag var helt slut. Jag var lättretlig och kunde börja gråta när som helst. Ingenting kändes kul, säger han.

 

Hustrun Marianne kommer tydligt ihåg hur det var.

 

– Regno var väldigt nedstämd när han arbetade med det här fallet, och det mesta höll han inom sig, berättar hon.

 

När Regno kom tillbaka efter en lång sjukskrivning, blev han uppringd av flickans mamma.

 

– Dottern hade tydligen fått förtroende för mig, och ville träffa mig. Hennes berättelse ledde till att vi förutom övergreppen dessutom kunde fälla mannen för grov misshandel, berättar Regno.

 

I samband med förhören gav han flickan en nalle.

 

– Flera år senare stötte jag ihop med flickan och hennes mamma på en buss till Stockholm, där vi skulle åka med en färja. När mamman frågade flickan om hon kände igen mig, svarade hon direkt: "Det var han jag fick nallen av."

 

När Regno och Marianne kom ner till hytten stod det en bukett rosor på bordet. På kortet stod: "Tack för allt du gjort."

 

– Det värmde oerhört. Jag stötte aldrig ihop med dem på färjan, och fick därför ingen möjlighet att tacka. Jag gör det nu i stället, säger Regno.

 

För snart två år sedan blev han farfar till Harry, och i dagarna väntar sonen och sonhustrun sitt andra barn.

 

– Det är fantastiskt kul att ha barnbarn. Nu väntar vi med spänd förväntan, säger Regno och Marianne.

 

Det har gått fyra år sedan Regno gick i pension.

 

– Men det här fallet har gett mig minnen jag aldrig glömmer, och bilder jag önskar att jag slapp se framför mig. Jag hoppas verkligen att flickan – som i dag är vuxen – fått hjälp att bearbeta det hon blivit utsatt för och att hon får ett lyckligt liv.

 

Irene Hedblom, ST
 
 
 
Jag förstår att det här kan låta väldigt märkligt, men den här polismannens ledsna historia är ofantligt trösterik och lägger sig som lindrande balsam över mina fortfarande oläkta själssår. 
 
Jag läser texten igen och igen. Kan liksom inte få nog. 
 
Hans tårar och nedstämdhet, och det faktum att han "gick in i väggen", ger på något konstigt sätt berättigande och verklighet åt min smärta. 
 
Han mådde ofantligt dåligt av att utreda sexuella övergrepp på barn - alltså, utreda! - inte drabbas av i den egna familjen. Det tog honom så hårt att han blev sjukskriven och han tänker fortfarande på det varenda dag. Hans liv är präglat av de sexuella övergreppen. De är ständigt närvarande. 
 
Den nu pensionerade polismannen mår alltså fortfarande dåligt av de incestfall han utredde under sitt yrkesaktiva liv. Och det tröstar och stärker mig. Det ger liksom dignitet och rätt åt det jag själv känner och hur jag själv fortfarande mår. 
 
Så många års "lägga locket på" och tvinga sig till att fungera. Så många års smärta som jag svalt och bemästrat för att orka genom vardagens måsten som ensamförälder. Såna mängder tårar och ångest, rädsla och uppgivenhet som jag tvingats gömma. 
 
Och det värsta är att det aldrig tar slut. Hur många år som än går, så bara fortsätter det ju, för han lever och andas. De minutrar av pervers njutning han tog, satte ärr och fick konsekvenser som gör våra liv omöjliga att leva på något vanligt sätt. Och det trots att barnen nu är vuxna och jag närmar mig 60. 
 
Jag läser artikeln ytterligare en gång och någon liten sorgedel inne i mig liksom lättar lite.
Det läker inte och det går inte över, men det ger mig nån märklig slags retroaktiv smärtlindring. 
 
Jag önskar och hoppas att det finns fler såna här poliser och att de vill visa och berätta om sitt mående i såna här fall.
 
Jag undrar om poliser vet och förstår hur deras ledsenhet och tårar kan ge ovärderligt själsligt stöd och rättfärdigande åt en drabbad människas sorg och smärta? 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Euphorbia Milii

Mamma till flickor, som utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa.

RSS 2.0