Dags för Super Max Prison i Sverige

 
Jag är fullt medveten om att jag nu sticker ut hakan rejält och riskerar att framstå som hatisk, men jag försäkrar att så inte är fallet. Jag har inte hatat min make en enda dag för det han gjorde mot våra barn. Jag har föraktat honom, gråtit, rasat, skrikit och förtvivlat, men aldrig hatat. 
 
Han är inte värd att hata, för hat förstör och förgör den som bär det, och det skulle jag aldrig unna honom. Han har förstört tillräckligt i mitt, mina barns, min familjs, mina anhörigas, min släkts och våra vänners liv -- dessutom lika mycket i sin egen familjs, släkts och vänkrets, så nej, han är inte värd mer tid, kraft, förmåga, hälsa eller annat från min sida. 
 
Däremot hatar jag det han gjorde - de övergrepp han utsatte både mig och barnen för. 
De var inte våldsamma, så skadorna var inte fysiska. Men de var ändå övergrepp eftersom barn inte ska utsättas för sexuella handlingar, och jag som vuxen kvinna samtyckte inte till sex. Sålunda var de övergrepp och att betrakta som våldtäkter och sex under tvång.  
 
Jag har i många år förfasats över Sveriges sätt att se på och hantera pedofiler och män som utsätter kvinnor för sexuellt tvång och våld. Det är på tok för milt. Det är naivt och oansvarigt. 
Vårt system går ut på att behandla, rehabilitera och återinföra dessa sexuellt störda män till samhället. Man släpper ut dem och de återfaller i brott -- samma typ av brott! D.v.s. om de åtalas och döms, vilket inte är fallet i särskilt många fall. Faktum är att dessa är försvinnande få. De allra flesta fall når inte ens åtal - de läggs ner med formuleringen "brott kan ej styrkas", vilket betyder att bevis finns, men dessa är inte tillräckliga för att åklagaren ska bedöma att hen kan vinna i domstol, och därför väcks inte åtal. 
 
Man vet och har i decennier varit medvetna om att vissa typer av brottslingar inte går att rehabilitera så att de går att lita på. T.ex. pedofiler, lustmördare m.fl. Så varför fortsätter Sverige på inslagen bana? Varför fortsätter man att utsätta samhället och invånarna för dessa experiment? Ja, det är ju på experimentbasis man släpper ut dylika brottslingar och förövare. Och när de återfallit i brott och återigen förstört människors liv, så beklagar man och säger att det är olyckligt och att man inte hade kunnat förutse detta. 
Bullshit! säger jag. Fullständig och total bullshit! 
Man vet och ändrar ändå inte lagar och system. Jag har suttit nämndeman i förvaltningsrätt, så jag vet... Jag har sett och förfasats över permissioner och frigång - vi har ju rättspsykiatrisk anstalt här i stan. Jag klarade inte att fortsätta fungera som nämndeman - att se och veta utan att kunna göra något, så jag hoppade av. 
 
Man tillåter genom denna godtyckliga experimentvård människors hela liv att bli ödelagda. Och det är ju inte "bara" offrens liv vi talar om. Nej, brott ger oerhörda ringar på vattnet. Det är som att stå vid en stilla blank sjö och kasta i en gigantisk stenbumling. Så blir konsekvenserna av brott -- i synnerhet när brottet är av sexuell och våldsam karaktär. 
 
 
Min fundering är och har därför i åratal varit följande: 
Varför har vi inte sådana fängelser som man har i t.ex. olika stater i USA? Alltså, s.k. Super Max Prisons? 
Vi har fullt tillräckligt med obebyggd ödemark att bygga dylika fängelser på. Norrland är fullt av sådan mark. Det skulle f.ö. ge välbehövliga, stadigvarande och långsiktiga arbetstillfällen här uppe.
 
Har du aldrig sett ett Super Max Prison? Låt mig då förklara i korthet, så kan du sedan titta på nåt eller alla av Youtube-klippen här nedan. 
Ett Super Max Prison är ett fängelse som endast och allena är en förvaring. De som kommer dit ska aldrig någonsin släppas ut igen. Hur de mår är oviktigt. Att samhället och dess invånare hålls trygga från dessa individer är det enda viktiga. I dessa fängelser låser man alltså in de allra värsta brottslingarna och de som inte går att "bota" från återfall. Med andra ord terrorister, pedofiler, lustmördare etc. 
Det är alltså såna fängelser som jag menar att vi måste börja bygga här i Sverige. 
 
Här nedan kan du se mer om dem och bilda dig en uppfattning. 
Enligt min åsikt är det nu hög tid att bygga denna typ av fängelser i Sverige. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Sexuella övergrepp händer överallt

Sexuella övergrepp händer överallt. 
 
Det sker i storstäder, mindre städer, samhällen och byar. I höginkomstfamiljer, familjer med låg eller ingen inkomst. Bland rika, fattiga, medel-Svenssons, äldre, medelålders och unga. 
När det sexuella behovet och begäret sätter in hos vissa störda individer, så spelar inte ålder, utbildningsgrad, etnisk härkomst eller bostadsort någon roll. 
 
Skrämmande -- jaa, verkligen, men så är det. De allra flesta vill inte tro att det är så, och jag kan förstå att de har ett behov av att få tro det. Att våga inse att detta händer vem som helst och överallt, kräver mod -- ett mod som ofantligt många saknar. De behöver få leva i sin lilla bubbla av trygghet i tron att "det där händer bara andra - inte mig"
 
Men sanningen och verkligheten är att vissa mäns sexuella behov - ja, jag skriver MÄNS, för det är övervägande män som gör sånt här - och oförmåga till självdisciplin när det sexuella behovet pockar, är skrämmande befriat från hänsyn, empati och självinsikt. 
 
 
Just nu utreds en 35-årig man från pyttelilla Sörberge, utanför Timrå, för sexuella övergrepp mot barn och olaga frihetsberövande. Han har nämligen lockat med sig en liten flicka och utsatt henne för ett sexuellt övergrepp. 
Lokaltidningen ST berättade i måndags 10/8 2020 att mannen gripits av polis och sitter frihetsberövad. 
 
 
 
Man greps av polis – misstänks ha
 
lockat med sig och utsatt barn
 
för sexualbrott
 

"Just nu utreder polisen en händelse i Sörberge, Timrå kommun, där en man ska ha lockat med sig och sedan utnyttjat en liten flicka.

Mannen sitter nu frihetsberövad misstänkt för sexuellt övergrepp mot barn och olaga frihetsberövande.

 

Händelsen ska ha inträffat vid 19-tiden på söndagskvällen utomhus i Sörberge, Timrå kommun.

 

– Mannen ska lockat med sig ett barn och sedan tagit på flickans kropp, säger Stefan Sundberg, jourhavande förundersökningsledare vid polisen.

 

Enligt åklagare Karin Everitt handlar det om ett barn som är under 10 år gammalt. Barnet och mannen ska inte vara bekanta med varandra sedan tidigare.

 

– Det är för tidigt att säga vad som har hänt innan vi har hållit förhör med alla inblandade. Vi har en person gripen och anhållen för de här misstankarna. Nu försöker vi bilda oss en uppfattning om vad som har hänt, säger vice chefsåklagare Karin Everitt.

 

Den misstänkte mannen, som är i 35-årsåldern, greps i området.

– Polisen har blivit uppmärksammad på händelsen av andra barn, säger Karin Everitt.

Enligt åklagaren har den anhållne mannen initialt ha förnekat brott, men kommer att höras mer.Just nu i det inledande skedet är han misstänkt för sexuellt övergrepp mot barn och olaga frihetsberövande, men enligt åklagaren kan rubriceringarna komma att ändras.

– Vi tittar även på om det finns fler som är drabbade, säger Karin Everitt.

Patricia Joneström

060-197264

 

 

 

Och IDAG, torsdag 13/8 2020, berättar ST att mannen nu misstänks för FLER sexualbrott. Som om det inte räckte med att en liten flickas liv blivit förstört. 

 

 

Den man som tidigare i veckan greps misstänkt för att ha lockat med sig och utnyttjat en flicka sexuellt har nu begärts häktad – och utredningen växer.
– Det finns tre målsäganden, säger åklagare Karin Everitt.

 

Polisen kallades till Sörberge i söndags kväll efter larm från barn i området.

En man skulle enligt uppgifter där ha lockat med sig en liten flicka utomhus och utnyttjat henne sexuellt. Mannen, som är i 35-årsåldern, greps på platsen och har sedan dess suttit frihetsberövad.

Nu har åklagaren begärt mannen häktad.

Vad är det mer som har framkommit?

– Det kan jag inte säga. Vi har hållit förhör med ett antal personer och även den misstänkte mannen och han har förnekat brott, säger vice chefsåklagare Karin Everitt.

Åklagaren har begärt mannen häktad på sannolika skäl för försök till sexuellt övergrepp mot barn och olaga frihetsberövande mot en flicka som är under 10 år gammal. Mannen är alltså inte längre misstänkt för att ha utnyttjat barnet, men däremot för att ha försökt göra det.

Förutom det begärs han häktad misstänkt för brott mot ytterligare två personer som båda är vuxna. Den ena personen ska mannen ha utsatt för olaga frihetsberövande och sexuellt ofredande samma dag som barnet.

Åklagaren vill inte gå in närmare på vad som ska ha hänt.

Den andra personen ska under våren ha blivit utsatt för sexuellt ofredande av mannen. Samtliga brott ska ha skett i Sörberge och Timrå.

Enligt åklagaren finns det risk att mannen skulle kunna fortsätta begå brott eller förstöra utredningen om han vore på fri fot. Åklagaren anser även att det finns risk att mannen skulle kunna avvika eller hålla sig undan från att bli lagförd och att han därför bör vara häktad.

Åklagaren räknar med att häktningsförhandlingen kommer att hållas under torsdagen.

Patricia Joneström

060-197264

 

 

 


Comfort zone issues

 
Hur vågar man nånsin tro igen? På nån? På nånting? 
När man blivit så rejält grundlurad - hur ska det då gå till att våga tro igen? 
 
Bristen på tillit och den ständigt vakna radarn gör mig otrygg och utmattad.
Det är som ett fängelse. 
Min kropp och min hjärna fjättrar mig. Tillåter mig inte att sänka garden. 
 
 
Hela tiden scannar min radar av min omgivning. Men jag visar det inte. 
Bakom min mask uppfattar och registrerar jag allt. 
 
Ljud, lukter, människor, platser. Allt behöver sökas av med min radar. 
Ingenting lämnas åt slumpen. 
Måste veta. Måste känna trygghet. 
 
Min mask är min trygghet. Mitt hem är min borg. 
Tystnaden i min lägenhet är själsbalsam, trots att tinnitusen då värker värre än annars. 
 
 
Jag vet ju att jag måste ut ur min comfort zone. 
Jag vet ju att det är det som krävs, för att komma vidare. 
Men hur ska det gå till? 
Det går bara inte. 
 
Min comfort zone, min trygghet, har blivit mitt fängelse.
 
 
Hela jag - både kropp och själ - är som en Rör mig ej. Alltså, den här plantan. 
 
Önskar att jag mina trauman hade gjort mig till en kaktus istället. Det hade kanske varit lättare att hantera. 
 

TRO på barn som berättar!

Barn ljuger inte om sexuella övergrepp. De har inte tillräcklig kunskap på området för att ljuga eller hitta på. 
 
Det är oerhört viktigt att TRO på ett barn, som vågar berätta. Att lyssna och ställa försiktiga frågor. 
 
På sidan dagsattprataom.se finns väldigt bra information och vägledning. 
Här är några skärmdumpar och text därifrån. 
 
 
 
"Barn berättar att det är viktigt hur föräldrar och andra vuxna är i vardagen. Det är där förtroende byggs upp. Barn har saker som de vill berätta för vuxna hela tiden. Har de vuxna tid att lyssna så fortsätter de att berätta.
 
 

Barn berättar att de gärna vill ha frågor som hjälper dem vidare, och att de inte vill att vuxna ska vara helt tysta. Men de vill inte att de vuxna ska ta över och prata för mycket själva.

 

Barn beskriver också att det är jobbigt om vuxna blir för arga eller för upprörda när de berättar något. Då vågar de inte säga något alls nästa gång. Lugna vuxna är viktigt för att kunna känna förtroende nog att berätta. Men dessutom är det viktigt för barn att känna sig trodda och tagna på allvar."

 

 
 
 
 
Socialtjänst, myndigheter och juridiskt utbildade människor i gemen behöver bibringas den här viktiga informationen, för de saknar skrämmande ofta kunskap. 
 
Det är bedrövligt att man inte kommit längre under de trettio år som gått sedan vi drabbades av både övergreppen och samhällets bristande förmåga, kunskap och vilja att lära och beskydda. 

Oh, om det ändå vore tyst

 
En av de värsta sakerna med fibromyalgi är inte, så som man kan tro, led/muskelvärken och nervsmärtan. Inte för mig i alla fall. För mig är det tinnitusen och trycket i öronen. 
 
Det är ett högt smärtsamt tjutande. Ett sånt där högfrekvent skärande ljud, som en tv eller datorskärm som kan ge ifrån sig. Samtidigt trycker det i öronen. Hårt och smärtsamt. Ungefär som om någon körde en ispigg in i vardera örat. Det är stundom outhärdligt. Och tydligen finns det ingenting att göra så att det slutar. 
 
Värst är när det är tyst omkring mig. Och tystnad är ju det jag allra mest behöver, för att min överbelastade överansträngda PTSD-UMS-hjärna ska ha en chans att läka och återhämta sig. 
 
Hur jag ska orka igenom en PTSD-behandling med samtidig UMS, fibromyalgi och tinnitus är mer än jag fattar, men det är något jag måste, för att hålla Försäkringskassan borta ifrån mig. Jag har nån slags respit under tiden jag genomgår den här behandlingen. Annars hade man tvingat ut mig i arbete, arbetsprövning, eller en aktivitetsförmågeutredning och därefter ut i arbete, för enligt Försäkringskassan: kan man andas, så har man arbetsförmåga
 
 
 
 
 
 

Konsekvenserna

Livet som mamma till utsatta barn är en ständig uppförsbacke-kamp.
Orken räcker bara inte till för allt som krävs och behövs.
Det är omänskligt och omöjligt.
Vanmakten inuti är total.
Paniken ständigt i bakhasorna.
Radarn igång 24-7. 
 
 
När det händer -- alltså, när man plötsligt får veta DET -- är man inte ett enda litet dugg förberedd på att en tornado plötsligt ska gå rakt igenom ens vanliga vardagliga hemma-mamma-liv.
 
 
Plötsligt är ingenting normalt längre. Allt - precis allt! - är förändrat. 
Ingenting är längre normalt. 
Ingenting går längre att lita på eller tro på. Inte ens sina egna uppfattningar, upplevelser, sinnen, tankar eller kunskaper. 
Det otänkbara är plötsligt verkligt. 
 
 
... och inte bara för mig som mamma... det har såklart drabbat även barnen. 
Inte heller deras verklighet är längre sann.
Men det har den inte varit på länge för dem. Jag har bara inte vetat om det. 
Jag är den enda i familjen som hållits utanför. 
Barnen har på något sätt förstått eller förmåtts att tiga. Inte berätta för mig. 
 
 
Chocken är katastrofal och ödeläggande. 
Hela min värld har ramlat omkull.
Min världsuppfattning är söndertrasad. 
 
Allt är förvrängt.
Förstört.
Raserat. 
 
 
Från det ögonblicket, den stunden, den dagen, tvingades jag och barnen bära omkring på den oerhörda bördan av en osynlig elefant. 
Inte berätta. Inte prata om det. 
"Barn berättar bara en gång, så spara det till polisförhören!", var instruktionerna. 
Lev vidare som vanligt. 
Och jag lydde. 
Vi lydde. 
 
 
 
Men ett liv som är bakbundet och munkavlat tär på krafterna.
Att aldrig få prata om det förfärliga som drabbat oss. 
Att inte få ha ett ärligt samtalsklimat med mina barn. 
Att inte få prata med dem om det som hänt och pågår i vår kaotiska tillvaro. 
Orken sinar. 
Kroppen värker. 
Hjärnan stänger av. 
 
Radarn är ständigt igång. Dygnet runt. 
Både jag och barnen är vaksamma. På tå. 
 
 
 
Vad får vi säga? Vad får vi göra? 
Vad behöver jag ha koll på? 
Hur ska jag göra för att det ska bli rätt? 
Hur ska jag veta? 
 
 
Livet är ett minerat fält och jag saknar kunskap. 
Varken polis, socialtjänst eller BUP har erfarenhet eller kunskap. 
Allt läggs i mitt knä. 
Ansvaret att skydda är mitt, säger soc. 
Men hur? När jag inte får stöd, hjälp eller information. 
Jag går nästan sönder. 
Knäar. Biter ihop. Kämpar vidare.
Måste klara det här. För barnens skull. 
 
 
Jag kämpar. 
Försöker allt vad jag förmår.
Använder varenda litet uns av kraft. 
Det känns som om jag sakta drunknar. 
 
 
 
Till slut är det omöjligt att ladda om. 
Kraften finns bara inte. 
Hur jag än anstränger mig så går det inte. 
Till sist finns inte ens viljan. 
Jag önskar bara att få sluta ögonen och slippa. 
 
 
 
Jag tror att oerhört många mammor till utsatta barn kan känna igen sig i det här. 
Skyddet och stödet är i det närmaste obefintligt. 
Barnperspektivet likaså. 
Man fokuserar på pappans rättigheter. Inte barnens. 
 
Är det konstigt att man drabbas av olika sjukdomar? 
Nej, verkligen inte! 
UMS, depression, GAD, panikångest, fibromyalgi, IBS m.fl. sjukdomar är vanliga bland personer som utsatts för trauman och långvarig stress.
 
 
Konsekvenserna kan alltså bli både många och svåra. 
Till exempel PTSD... 
 
 
Utmattningssyndrom (UMS) och fibromyalgi
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kristallsjuka, UMS och fibromyalgi har sorgligt nog yrsel som gemensam nämnare. 
Vidrigt och svårt att leva med. 
 
 
 
 
Ja, det här var ett axplock av konsekvenser som de allra flesta människor INTE tänker på, när det handlar om sexuella övergrepp. Och detta var ju bara det som gäller just MIG. Då har jag inte berättat ett dugg om hur mina nu vuxna barns liv och hälsa ser ut. 
 
 
 
 
 
Och mitt i detta vidriga, sjukdomssymptomsbemängda liv finns också den myndighet som ska hjälpa och stödja när arbetsoförmågan drabbat en -- alltså Försäkringskassan. 
Vilket SKÄMT! Och det är verkligen inte ens ett roligt sådant. 
Ja, mitt liv tog sannerligen en helt ny vändning, men inte sjutton gav nån myndighet mig och mina barn nån trygghet. Tvärtom! Fasa, rädsla, hot, otrygghet, fattigdom och ångest var det vi fick. 
 
 
 
Här är deras "vision" så som den spridits på sociala medier. Mycket mer rättvisande än den på deras egen hemsida. 
 
 
 
Försäkringskassan är idag en skräckinjagande maktfaktor, där administratörer utan medicinsk utbildning har rätten att avslå din ansökan om sjukpenning, trots att läkare bedömt att du saknar arbetsförmåga och därför behöver vara sjukskriven som en del av rehabiliteringsåtgärderna. 
 
 
Exakt så här ser det ut. Precis så här illa är det. 
Otroligt, men sant... 

Min kvalificerade gissning är att fler mammor än jag saknar arbetsförmåga och därför har drabbats av Försäkringskassans s.k. handläggning. 
"Kan du andas, så har du arbetsförmåga."
 
Det måste få finnas en gräns för hur mycket en människa ska orka med i sitt liv. 
Det måste vara tillåtet att knäa och inte orka mer. I synnerhet när man som vi burit och uthärdat något av det mest outhärdliga och vedervärdiga man kan råka ut för. 
 
 
Känner du igen dig i det här? 
Eller nån du känner? 
Skriv gärna en kommentar.
 
 
Vad ville jag säga med det här inlägget..? 
Jag vet inte säkert. Det är så min hjärna funkar nuförtiden. 
Jag börjar i en ände och hamnar aldrig i den avslutande änden, utan istället nån helt annanstans. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Årets allra viktigaste

Årets viktigaste att lyssna på, sprida och informera om är detta sommarprat av/med Sofie Sarenbrant
 
 
Hon är en av Sveriges mest lästa författare. Hon skriver deckare / kriminalromaner -- alltså fiktiva böcker -- om kriminalinspektör Emma Sköld. Hennes böcker har sålts i närmare tre miljoner exemplar i 15 länder. 
 
 
 
Nu har hon valt att berätta om något oerhört personligt ur sitt eget liv -- nämligen de sexuella övergrepp hon utsattes för som liten flicka. 
 
Har du ännu inte lyssnat till hennes sommarprat, så ska du göra det snarast. 
 
💕 Sprid!
💕 Dela!
💕 Infomera!
💕 Låt detta bli ett samtalsämne som många pratar om! 
💕 Låt oss hjälpas åt att bryta tystnaden och tabut! 
 
 
 
"Vill skänka hopp"
.

 – Det här är en berättelse om en åttaårig flicka från Gusum i Östergötland. En flicka som bevarade en hemlighet alldeles ensam i femton år. Till slut fanns det bara två alternativ: Berätta eller dö.

.

 – Nu ansöker jag om rätten till min barndom. Och om den upprättelse jag aldrig fick av rättssystemet, säger Sofie Sarenbrant i programmet.

.

Sedan berättar hon om dagen då hon bestämde sig för att säga sanningen till sina föräldrar. Ett ödesmättat beslut, som var starten på något nytt – och oåterkalleligt.

.

– I slutändan hoppas jag att min historia skänker hopp. För efter att jag gick igenom den värsta krisen började en ny fas i mitt liv, ett liv som mamma och författare. Och allt det som har hänt efteråt hade jag aldrig velat vara utan."

  

 

Sofie fick aldrig upprättelse. Förövaren valde att neka och ljuga. Hon tvingas leva vidare med minnena av övergreppen och hans förnekande.

Varför? För att preskriptionstiden löpt ut. 

Men har inte Sverige "slopat preskriptionstiden för sexualbrott mot barn"? 
Nja, svaret är både ja och nej... 

Den lagändring man genomförde 1 maj 2020 omfattar inte den sorts sexualbrott som Sofie utsattes för.

Detsamma gäller för mina barn. De kan aldrig få upprättelse. De kan aldrig få rätt. De är för evigt låsta i den maktlösa roll de hade när övergreppen begicks. 

Samhället väljer återigen att INTE se detta ur barnperspektivet och att INTE ge barn rätt. 


Jag hoppas de själva får uppleva det

Mitt hjärta gråter och värker för den lilla flickan, som utsatts för övergrepp av sin pappa och misshandel av sin mamma
 
Vad är det för slags människor som gör sånt här? Hur BLIR man sån? 
Hur kan de leva med vad de gjort? Hur står de ut med sig själva? 
 
Ofattbart. Obegripligt.
Outhärdligt att tänka på och veta att det faktiskt hänt. 
 
Jag önskar sällan människor ont, för jag tror inte egentligen på att straff i sig har någon positiv effekt. Men de här bägge önskar jag att de utsätts för våld och övergrepp i fängelset. Om inte annat för att bibringa dem egen erfarenhet och upplevelse av vad de utsatt sitt barn för. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Fjärilseffekt

 
 

"fjärilseffekt

 

(the butterfly effect) – i kaosteori: fenomenet att en obe­tyd­lig händelse kan utlösa en stor förändring. Den klas­siska formu­le­ringen är att en fjäril som fladdrar med vingarna i Amazonas kan orsaka en virvel­storm i Texas. Resonemanget är att fjärilen inleder en kedjereaktion som till sist orsakar virvel­stormen. Fjä­rils­effekten beskrevs först av Edward Lorenz. – Ob­ser­vera att poängen är att det i praktiken ofta är omöjligt att fast­ställa den exakta orsaken till en stor händelse – inte att man kan orsaka virvel­stormar genom att trixa med en fjäril."

 
 
Tänk att ett så pyttelitet fel-val i livet kan ha så gigantisk påverkan på både ens eget och andras liv... 
 
Fjärilseffekten... jag var ung och hade aldrig hört talas om den. 
Hade jag gjort det, så hade jag kanske valt och agerat annorlunda. Eller kanske inte, för så är det ofta när man är ung och naiv. Man tycker att man är vuxen och klarar sig själv. Man har nyss flyttat hemifrån och står på egna starka ben. Man slår sig fri från föräldrainflytande och föräldrakontroll. 
 
Med backspegeln i hand tänker jag:
"Åh, om jag bara hade känt efter och lyssnat till magkänslan!
Åh om jag ändå hade rådfrågat mina föräldrar och lyssnat till dem!"
 
Då hade livet blivit såååå mycket annorlunda för såååå många människor. 
 
Men jag jobbar varje dag med att förlåta mig själv för det felval jag gjorde då - den helt olämpliga person jag valde att dela mitt liv med. 
 
Varje dag är en kamp och en plåga. Kroppen värker, musklerna krampar, lederna smärtar. Fibromyalgi, UMS och PTSD är en svår och smärtsam kombo att leva med. 
Vardagen blir omöjlig att planera. Symptomen är oberäkneliga och oförutsägbara. 
Energinivån och förmågorna varierar så mycket att det är omöjligt att tacka ja till något eller planera något i förväg. 
 
Ibland tänker jag: "What's the fucking point med nånting?"
... men sen tänker  jag att så länge jag lever och är här, så får jag göra så gott jag kan. 
 
Om jag bara hade tryggheten och vetskapen att räkningarna kommer att kunna betalas - d.v.s. att FK inte utförsäkrar mig - så kanske kanske kanske jag skulle kunna hitta fokus och energi att skriva färdigt och skicka in mina texter till ett förlag... En bok ur mammaperspektiv fattas nämligen fortfarande, trots att trettio år passerat sedan jag så förtvivlat väl hade behövt en sån. 
 

Är förlåtelse möjlig?

Jag råkade se Erik Rodenborgs blogginlägg om den här boken...
 
 
Erik skriver: 
"Som sagt - dottern bröt aldrig med fadern. Och flera gånger vände hon sig till honom för att få honom att själv erkänna vad han gjort.

Det gick inte med en gång. Det kom medgivanden som sedan togs tillbaka Men till sist kom en bekräftelse som knappast går att avvisa.

Dels i form av långa bandade intervjuer med fadern. Och dels i journalanteckningar från samtal med läkare som både fader och dotter deltog i.

I båda fallen börjar fadern med rutinmässiga förnekanden,  men efter ett tag tar hans önskan att berätta om det överhanden. Det är bokens höjdpunkt. Läs gärna dessa avsnitt med omsorg. Bevisvärdet är starkt - och det förklarar nog varför det blivit så tyst om boken."
 
 
 
Jag tänker att Erik har helt rätt. Bevisvärdet i boken är starkt och det är förklaringen till att ingen pratar om den här boken, för de flesta människor väljer sorligt nog skandaljournalistik före fakta. 
 
 
Erik fortsätter: 
"Det som är populärt idag är ju att ta upp påstått falska anklagelser. Av anledningar somt de själva bäst känner till, föredrar producenter och redaktörer att välja sådana artiklar och program . Om man på djupet funderar över varför väcker det nästan outhärdliga frågor."
 
Exakt! Erik har helt rätt! Som jag har funderat på djupet! De outhärdliga frågorna har tärt och slitit i mig... värkt som en varböld inne i mig. Vad är det som får människor att göra sådana här val? Vad är det som gör att de hellre förringar och förnekar, än ser, bekräftar och skyddar? Är det rädsla? Okunskap? Eller vad..? 
 
 
Här är texten om boken från Bokus hemsida: 
 
"Det här är en bok som handlar om att förstå att sorg inte är skadligt, sorg är sorgligt. Jag har genom åren valt att lyssna och försöka svara på mina barns frågor, ta dem på allvar. I början hade jag nästan inga svar när de blev nyfikna på min uppväxt. Vår familj var fylld av hemligheter. Min pappa byggde mig ett dockskåp, han förhörde mig på mina läxor, såg till att jag fick körkort. Min mamma sa att han var snäll. Jag stal som barn pengar ur hans bruna skinnbörs och köpte godis för pengarna.

En dag kontaktade jag min pappa i telefon. Konfronterade honom med de sexuella övergrepp han utsatt mig för när jag var barn. Hans svar "FÖRLÅT, jag ville inte göra dig illa" var oväntat och jag blev tvungen att börja granska mig själv. Efter långa terapier och svår panikångest, väljer jag nu att lämna över till läsaren. Går det att förlåta en förövare efter sexuella övergrepp som sagt förlåt?
Är försoning möjlig?"
 
 
Både den som skrivit texten på Bokus och Erik Rodenborg undrar:
"Går det att förlåta en förövare efter sexuella övergrepp som sagt förlåt? Är försoning möjlig?"
 
Mitt svar lyder: 
- Jaa, det går att förlåta förövaren, men absolut inte själva gärningen.
Förlåter gör man för sig själv - för att själv kunna få möjlighet till frid och läkning... för att kunna överleva och gå vidare.
Att man förlåter betyder ingalunda att man är okej med det förövaren utsatte en för. Nej, det betyder bara att man inte låter hat tära och förstöra ens liv och hälsa. Det betyder att man inte tillåter förövarens sjuka agerande att ruinera ens möjligheter till liv och framtid.
Man förlåter och vänder helt sonika ryggen åt förövaren - låter honom inte längre få ta plats i ens tankar eller liv... inte heller beröva en ens energi eller själsfrid.  
 
 Jag har än inte läst boken, men jag ska se om jag hittar den på biblioteket. 
 
 
 

Våldtagna och kränkta

 
 
Hur är man funtad, när man som vuxen människa skadar barn på det här sättet?  
Den frågan har jag ställt mig såååååå många gånger. Något svar får jag förstås aldrig. 
Det är sjukt och stört. Det skadar och raserar liv, förtroende, tillit och självkänsla. Ingenting blir nånsin som förut efter ett övergrepp... i synnerhet inte när det begås av personer som ska ge en trygghet och kärlek.  
 
Jag kommer aldrig aldrig ALDRIG att kunna förstå hur eller varför. 
Mitt hjärta värker och gråter för de drabbade barnen.  
 
 
 

"Gift par i Skaraborg åtalas för

 

sexövergrepp på flera barn

 
PUBLICERAD 2 JUNI 2020
 
Under flera års tid har barnen, enligt åtalet, utsatts för sexuella övergrepp av mannen och kvinnan. Det handlar bland annat om närstående barn som både våldtagits och kränkts.
 

Redan när ett av barnen var mycket ung tonåring misstänks mannen ha bjudit på alkohol innan övergreppet påbörjades. Den grova våldtäkten ska även ha dokumenterats.

 

 

Förnekar brott

 

Åklagaren skriver i åtalet att flera av övergreppen skett i en miljö där barnen ska kunna känna trygghet. Mannen åtalas även för två andra våldtäkter mot samma barn. Mannen medger vissa omständigheter och gärningar vad gäller de två våldtäkterna, men förnekar brott. Han förnekar helt den grova våldtäkten.

 

– Uppgifterna som framkommer är i vissa delar anmärkningsvärda och allvarliga. Målsäganden har befunnit sig i en jobbig och utsatt situation, säger Anna Johansson, åklagare.

 

Enligt åtalet har mannen begått flest övergrepp, men även kvinnan ska ha varit en del av brotten. Hon nekar till dessa. Enligt åklagaren är offren alla under 18 år, och i vissa fall även under 15 år. Totalt misstänks fyra barn ha varit utsatta.

 

I klippet hör du åklagaren beskriva situationen för de målsägande.

 

Filmer med barnporr

 

Bland de tekniska bevisen finns telefoner och datorer som tagits i beslag. I dessa har polisen hittat en stor mängd barnpornografi, bestående av hundratals bilder och filmer.

 

– Enligt min mening har vi ett gott bevisläge. Dels har vi målsägandeuppgifter och stödbevisning i form av filmer och foton i stora delar och dels har vi vittnesuppgifter, säger Anna Johansson.

 

De misstänkta har suttit häktade sedan i mitten av februari och under utredningens gång har fler och fler misstankar riktats mot dem. Brotten rör i de flesta fall olika sexualbrott mot barn. Merparten av brotten ska ha skett i parets gemensamma bostad.

 

– Jag kommer varken nu eller senare ge några kommentarer, säger advokat Charlotte Jonsson som är mannens försvarare."

 

Frida Björk SVT


Status i bilder

Nuvarande sjukskrivningsperioden närmar sig sitt slut. Bara ett par dagar kvar. 
 
Affektiva skulle ha kallat mig i god tid före för ett läkarbesök och förlängd sjukskrivning. Dessvärre blev det inte så... Istället har jag fått en tid som ligger efter sjukskrivningens slut, så om Försäkringskassan skulle välja att avslå fortsatt sjukskrivning, så är jag inte anmäld på AF och förlorar sålunda pengar för dessa dagar. Det kanske inte verkar så allvarligt eller hemskt, men om man bara har dryga 10 000 kr/månad och 8000 kr går direkt till löpande utgifter/räkningar, så är varenda hundralapp oerhört värdefull. 
 
Hotet från FK är ständigt överskuggande och utmattande. Det dränerar mig på energi och ökar på mina diagnosers symptom rejält. 
 
UMS (utmattningssyndrom) 
 
Text från Stressmottagningens hemsida:
 
"Många reagerar på livssvårigheter genom att anstränga sig ännu hårdare, och en del undertrycker egna behov och känslor och knogar på, trots att tecknen på att orken tagit slut är ganska uppenbara. För en del är den yttre situationen så pass hotfull och orubblig, att ingen förändring känns möjlig trots övermänskliga ansträngningar. Vad som då kan inträffa är att organismen inte längre klarar av att kompensera för de extraordinära ansträngningarna och då kan ett mer eller mindre allvarligt sjukdomstillstånd uppkomma. För att beskriva detta läge använder vi uttryck som ”stresskollaps”, att ”gå in i väggen” eller, som man uttrycker det i IT-företag, att ”gå in i taket”. En del människor använder ordet utbrändhet för att beskriva detta fenomen."
 
... och det är ju just exakt det som drabbar oss mammor till utsatta barn. Vi får ingen hjälp, ingen trygghet och inget stöd från "systemet". Vårt s.k. skyddsnät är inte utrustat för sådant. Ändå är sexuella övergrepp så vanligt förekommande. Skrämmande att man inte kommit längre... 
 
 
 
 
 
 Fibromyalgi är en obotlig osynlig sjukdom som skapar väldiga problem och smärtor för den som drabbats. 
Mig drabbade den tidigt i livet, men då visste jag inte vad det var och ingen läkare la ihop två och två. Man visste väl heller inte så mycket på den tiden, och efter fruktlösa dyra behandlingar och utredningar gav jag upp och slutade söka hjälp. Jag bara bet ihop och uthärdade så gott jag förmådde. Det var först 2019 någon ställde diagnosen och då var den tydligen väldigt självklar. Jag kände mig lurad på ett helt vuxet liv som jag levt med värk och smärtor... 
 
Klipp från fibromyalgi.se om hur man får det:
 

"Hur börjar fibromyalgi?

Varför vissa personer utvecklar fibromyalgi vet man ännu inte men det finns ett antal faktorer som man tror kan bidra till att utlösa sjukdomen.

Långvarig lokal smärta

Långvarig, lokal smärta utgör den största riskfaktorn att utveckla sjukdomen. Smärtan kvarstår trots att skadan är läkt och blir generaliserad av någon anledning.
 

Övriga faktorer

Fibromyalgi som orsakas av lokal smärta eller psykisk kris har oftast ett långsamt och utdraget tidsförlopp. Fibromyalgi som utvecklas i samband med en infektion eller ett trauma kommer ofta plötsligt."
 
 
... för mig kom fibromyalgin smygande... steg för steg och långsamt, obevekligt och obarmhärtigt... 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kristallsjukan  - en ofarlig, men ack så plågsam och svårhanterlig åkomma att leva med. Den är oberäknelig och kommer med oregelbundna mellanrum, tar olika lång tid att gå över och drabbar olika hårt varje gång. Alltså, ett jäkla elände att leva med. 
 
 
 
Många av symptomen hos UMS och fibromyalgi är desamma. Bl.a. hjärndimman, hjärntröttheten, oförmågan att samla tankarna och fokusera... att inte kunna tänka klart, lägga ihop två och två, lära nytt eller komma ihåg saker. 
 
 
 
 
 
 
Min kvalificerade gissning är att vi är enormt många mammor, som lider av PTSD.
Jag gör det i alla fall... 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Utåt håller jag masken, precis som jag genom åren som mamma till överlevare lärt mig att göra. 
 
Men så fort jag är ensam så rasar jag ihop i en hög. Oförmögen att ta tag i saker eller ens hålla mig vaken. 
Jag skulle behöva precis en sån här skruvnyckel i ryggen, för själv förmår jag inte samla ihop mig eller mina små orkeslattar. 
 
Om jag bara hade orken och tryggheten - alltså, den ekonomiska, så att jag slipper skräcken, mardrömmarna etc - så skulle jag fajtas med det skrivna ordet. Då skulle jag skriva den där boken ur ett mammaperspektiv som jag saknade då och fortfarande inte har sett att den finns. 
 
 

"Skyddet måste man få genom socialtjänsten"

Ja, så säger ATSUBs ordförande Birgitta Holmberg, och i den bästa av världar skulle detta vara sant. Men nu lever vi inte i den bästa av världar, och det är Birgitta medveten om. Därför borde hon försöka ge stöd åt mammor, som inte kan något annat än att fly för att skydda sina barn från fortsatt våld och/eller sexuella övergrepp. Inte hugga dem i knävecken genom sådana här uttalanden. Hon vet ju att mammor faktiskt inte får något stöd och att barns rättsskydd är minimalt - i synnerhet i fall med sexuella övergrepp där förövaren är pappan. 
 
 
 
 
Jag säger inte att Birgitta eller ATSUB har fel när det gäller just den här mamman. Det är jag självklart inte tillräckligt insatt i fallet för att göra, även om jag från åskådarplats tycker att det finns väldigt mycket som talar för att det är så. Jag har dessutom det största förtroende för Monica Dahlström Lannes, men som sagt -- jag är inte insatt i fallet. 
Det jag säger och menar är att Birgitta, som ordförande för en organisation som ATSUB, borde strida, verka och kämpa för en förändring av de regelverk och lagar som är tänkta att skydda barn och barns rätt till skydd. 
 
Birgitta Holmberg vet ju att varken myndigheterna eller socialtjänsten skyddar barnen. Det är förälderns ansvar att göra det och det upplyser socialtjänsten föräldern om. Om föräldern inte kan det, så har socialtjänsten bara ett enda alternativ - nämligen att omhänderta barnet/barnen. 
 
Att som krisande mamma sitta hos socialtjänsten och vädja om hjälp att skydda sina barn, och få detta besked bygger inget förtroende för myndigheterna. Det får en tvärtom att inse hur förtvivlat ensam man är i detta, och att det enda man faktiskt kan göra är att fly. 
I bästa fall lyckas man få kontakt med och stöd ifrån någon organisation - t.ex. BRY. och genom denna får man hjälp, information etc., men man är fortfarande ensam om ansvaret. 
För BRY jobbar bl.a. den mycket välrenommérade och utbildade polisen Monica Dahlström Lannes.
 
Monica var min räddande ängel och hjältinna då jag för 30 år sedan gick igenom mardrömmen att först separera och därefter få veta vad barnen utsatts för av sin pappa. Chocken och krisen var ofantlig och stödet från "systemet" var obefintlig - man var nämligen varken insatta, erfarna eller utbildade i ämnet. Jag var ensam, utsatt och i panik, eftersom socialtjänsten ständigt påpekade att det var mitt ansvar att skydda barnen. Jag vädjade om stöd och skydd för mina barn - att de skulle ordna ett umgängesskydd så att mina barn kunde få träffa sin pappa på ett tryggt och skyddat sätt. BUP och Monica hade ju sagt att jag under inga omständigheter fick lämna dem ensam med honom. Genom att jag vägrade låta honom hämta dem, så hotades jag av att han skulle få enskild vård om barnen. Jag var helt bakbunden med systemet emot mig. Jag bodde ett tag gömd på hemlig adress i vår stad, för att kunna hämta andan och slippa rädslan för att han när som helst skulle stå på bron, ute på gräsmattan eller helt enkelt bara stanna med bilen och plocka med sig barnen, när de var ute och lekte på gården. Jag förstår den flyende "Anna" sååååå innerligt väl. 
 
 
Konsekvenserna av systemets oförmåga och ovilja att skydda barnen blir många, långtgående och svåra. Länkar bryts och går inte att laga. Relationer trasas sönder. Självkänslan och förmågan till tillit likaså - både hos de utsatta barnen och hos mammorna.  
 
 
 
 
Att laga trasiga vuxna är svårt. Därför har jag gjort allt i min makt för att bygga så starka barn jag kunnat. Det har sannerligen inte varit lätt och jag har knäat såååå många gånger, men jag har vägrat ge upp. Kärleken till mina barn och tron på kärlekens läkande kraft har gjort att jag orkat vidare. Jag har vägrat tro annat än att även brutna rosor som vi kan leva och blomma vackert.
Som ständig påminnelse till både mig själv och andra har jag sedan 20 år tillbaka just en vacker bruten ros tatuerad på ena benet. 

"Dokumentären" som offrade "Elias"

Jag såg den tredje och sammanfattande delen av dokumentären "Att rädda ett barn" på tv och blev så upprörd att jag knappt kunde andas. Fokus i programmet låg helt på att förringa det "Elias" berättat om sin pappa och de bevis som dokunenterats av läkare m.fl. Man visade dessutom "Elias" pappa i bild, vilket gör att kamrater lätt kan känna igen honom. Man väljer alltså att offenligt offra "Elias" på mediealtaret för tittarsiffrors och snöd vinnings skull. SÅ osmakligt och lågt! Och detta har dessutom  bekostats av våra skattepengar! FY sjutton! Jag har alltså genom min inbetalda skatt TVINGATS att vara passivt delaktig i skapandet av denna dokumentär. Vämjelsen och indignationen krumbuktar och vältrar sig som en stor svart orm i magen på mig. 
 
För "Elias" innebär det här att han ju har berättat om detta hemska och svåra helt i onödan... att han bär skulden för allt kaos som skapades i och med att han berättade, och att han lärt sig att inte lita på vuxenvärlden eller vända sig till vuxna för stöd, skydd eller hjälp. Så fruktansvärt! Mitt hjärta värker och gråter för honom. 
 
 
På sociala medier kommenteras dokumentären livligt. Men kommentarerna handlar inte ett dugg om det barnet utsatts för. Man väljer att bortse från pudelns kärna - alltså, att BARNET berättat om våld och övergrepp och att det har skador som dokumenterats av bl.a. läkare.
När ett barn berättar om våld och övergrepp så MÅSTE det bli lyssnat till och trott. Det behöver skydd från förövaren. Något som svensk lag inte förmår att ge och folk i gemen varken vill se eller förstå. Och detta säger jag utifrån egen sorglig erfarenhet som mamma till tre nu vuxna överlevare.

Monica Dahlström Lannes var ett ofantligt och ovärderligt stöd och källa till info om lagar etc för mig när jag stod där i kaoset som ensamstående nyskild mamma med tre döttrar och BUP-kliniken som polisanmälde mitt ex. Hon är och var en oerhört påläst och kunnig person i ämnet.
 
 
TILL ER SOM FOKUSERAR MER PÅ ATT SKULDBELÄGGA MAMMAN, ÄN PÅ ATT VÄRNA OM BARNET vill jag säga:
LÄS följande konkluderande text om dokumentären på BRYs hemsida av Agneta Bravélius. Läs och begrunda! 
 
.
.
Till Dig som har tittat på Bo-Göran Bodins dokumentär ”Att rädda ett barn”

När traditionell media äntligen granskar utsatta barns rättsskydd så används skattepengar från public service för att göra en dokumentär i tre delar där man väljer att ta den vuxnes perspektiv. Detta partiska ställningstagande riskerar att påverka den kommande rättsliga processen. Genom att visa pappan i bild utsätts barnet återigen, viktimiseras och offras på bästa sändningstid.

Under många år har BRY försökt få media att granska barns utsatthet när det gäller ett omfattande och allvarligt samhällsproblem – barn som utsätts för misshandel och/eller sexuella övergrepp inom familjen. Jag har fått samma svar varje gång:
– Det finns ingen fällande dom och ord står mot ord.
Problemet är att dessa brott ytterst sällan ens leder vidare till åtal, än mindre fällande dom. Barnets berättelser – om de ens får komma till tals – smulas sönder och skador bortförklaras in absurdum.

Jag blev därför glad när Bo-Göran Bodin kontaktade mig, en prisbelönt grävande journalist på SVT. Han uppgav att han ville granska socialtjänst och polisutredningar, som han även gjort 15 år tidigare för SR. Bo-Göran intresserade sig för fallet ”Anna & Elias”, ett fall som jag använt för att exemplifiera utsatta barns situation och myndigheternas bristande förmåga att skydda dem. Jag var transparent och visade honom fakta som gjort att jag och f.d. sexualbrottsutredaren Monica Dahlström-Lannes tagit ställning. Vi har båda pekat på myndigheternas oförmåga att göra riskbedömningar. I min rapportering utåt har jag och BRY varit måna om att inte avslöja identiteten på någon av de inblandade. Jag gav därför mor och son pseudonymen ”Anna & Elias”.

Bo-Göran fick tillgång till ”Annas” inspelade samtal med myndigheterna. Dessa gav bevis på att involverade socialsekreterares okunskap var slående, dock inte överraskande. Jag hör ofta att andra föräldrar bemöts på liknande sätt. Vi har sällan sett ett sådant väldokumenterat fall. I materialet finns närmare tjugo dokument från bland annat läkare och barnläkare som träffat ”Elias”. De har hört honom berätta vad pappa gjort och/eller dokumenterat skador på ”Elias” kropp. Jag har också lyssnat på bandinspelning av ”Elias” när han efter en tid på flykt med mamman började berätta vad han hade han varit med om.

De brister vi sett i fallet ”Elias” är bland andra:
Att socialtjänsten “förhör” barnet i närvaro av den misstänkte.
Att polisen inte fick hålla första förhören.
Att barnet inte skyddades under utredningstiden.
Att viktiga personer i omgivningen inte polisförhördes innan åklagare la ned förundersökningen.
Att den misstänkte inte förhördes.
Att husrannsakan inte gjordes.
Att socialtjänsten polisanmälde mamman när hon anmälde oro och visade foton på barnets skador.
Att socialtjänsten inte gjort den riskbedömning som ska genomföras.
Att barnet berövades sin mamma som han haft primär anknytningen till i hela sitt liv.

Samma brister ser jag även löpa som en röd tråd i andra ärenden med andra barn. Kunskap för att korrekt bedöma dessa fall inom socialtjänst, åklagarmyndigheten och i domstolar saknas. Det är därför BRY arbetar hårt för att det ska inrättas en särskild barndomstol i Sverige med specialutbildad personal.

Över ett år har gått sedan min första intervju med Bo-Göran. BRY ställde upp på intervjuer med överenskommelsen att peka på myndigheternas brister. För en månad sedan blev vi dock varse att han hade helt andra avsikter än vad som avtalats. Granskningen har i själva verket handlat om hur jag, BRY och mina kollegor valt att uppmärksamma fallet ”Anna & Elias”. Vid efterforskningar framkommer ytterligare anmärkningsvärda detaljer runt SVT’s dokumentär. STV’s agenda för dokumentären sattes de facto redan i mitten av januari 2019, elva dagar innan jag tillfrågades.

2019-01-19 informerade en känd programledare polisen. Programledaren är vän med ”Elias” pappa och arbetar på SVT. Det finns även fler vänskapsband mellan respektive släktingar. Hen beskrev mamman som gränslös och uppgav att hon var rädd för att hon skulle skada pojken. Tilläggas kan att hen endast träffat ”Anna” vid 2-3 tillfällen ca 15 år tidigare, långt innan ”Elias” var född.
2019-01-29 kontaktade Bo-Göran mig första gången.
2019-02-11 kontaktade programledaren återigen polisen. Hen begär att hens namn inte ska vara offentligt.
2019-02-15 intervjuade Bo-Göran mig för första gången.
2020-05-20 visas del 1 av 3 av ”Att rädda ett barn” på SVT.

Jag har stor oro över att Bo-Görans och SVT’s dokumentär ska försämra utsatta barns situation ytterligare.

Statistiken talar sitt tydliga språk.
Vart femte barn i Sverige utsätts för sexuella övergrepp innan de fyller 18.
Mörkertalet är stort.
När traditionell media äntligen belyser utsatta barns avsaknad av rättsskydd så sätts återigen den vuxnes behov i fokus.
Och barnet, vem BRYr sig om barnet?
Har vi inte kommit längre år 2020?
Vad händer nu med barn som berättar?
Vem vågar vara barns budbärare?

BRY och jag vidhåller vår kritik mot myndigheternas handläggning av fallet ”Elias”.
Mycket tacksam om du också väljer att ta ställning för barnen i Sverige genom att dela detta inlägg.

//Agneta Bravélius
Grundare & Generalsekreterare
Författare till boken “När blodsbanden brister"

En kortfattad sammanfattning av fallet finner du här:
https://www.agnetabravelius.se/sammanfattning-av-annas-kamp/
 

Jag ångrar mig

Denhär texten skrev och publicerade jag 2011.

Sedan dess har jag flera gånger blivit ombedd att publicera den igen. 

Så... här är den. Lika aktuell idag som då. 

 

Jag ångrar mig!

Jag ångrar, att jag som ensamstående, arbetslös mamma inte vägrade lyda domen i vårdnadstvisten för många år sedan.
Jag ångrar, att jag inte trotsade domstolen och vägrade lämna ifrån mig mina barn för umgänge med den far, som utsatt dem för sexuella övergrepp. 
Jag ångrar, att jag lydde min kvinnliga advokats råd att vara tyst och följsam – att inte göra för mycket väsen, utan förhålla mig lugn. 
Jag ångrar att jag litade på henne, hennes vilja och kompetens att skydda mina barn. 
Jag ångrar, att jag lät mig tvingas till att låta mina barn åka till ett oskyddat umgänge. 
Jag ångrar att jag underkastade mig domstolshotet om höga viten och förlorad vårdnad vid försvårande av det oskyddade umgänget. 
Jag ångrar att jag inte vägrade blankt. 
Jag ångrar att jag inte framhärdade, så att överlämnandet till pappan hade kommit att ligga helt och fullt på deras ansvar.   
Jag ångrar att jag lät mig skrämmas att underordna mig lagar och domar, trots att jag visste vad han gjort och skulle kunna göra igen.

.

Lagen och dess företrädare tvingade mina barn att få detta som sin normaliserade vardag. Och jag bär en del av skulden, för jag vågade inte vägra. År ut och år in tvingades de åka till ett umgänge med sin far – en man, som de borde ha sluppit ha i sina liv, annat än på avstånd och i tryggt skyddat umgänge. Mina barn tvingades tillbaka till en risktillvaro tillsammans med pappa, som tidigare utsatt dem för sexuella övergrepp. Totalt utlämnade och utan någon att få hjälp, stöd eller skydd av. De var modiga och berättade – och blev sedan ändå tvingade att återvända till pappan. 
Samhället och systemet – och i deras småbarnsvärld även jag, eftersom jag tillät det – gav dem en glasklar signal: ”Detta är okej! Det er pappa gör ska ni acceptera, underkasta er och leva med!
Hur mår man under en sådan barndom och uppväxt? Hur mår man under den känsliga tonårstiden? Hur mår man senare som vuxen? Hur mår man som mamma? Orkar man leva med sig själv och resultatet?

.

Jag ångrar djupt att jag inte vägrade underkasta mig systemet och lagarna! 
Jag ångrar djupt att jag inte hade modet och styrkan att gå emot domstolen och systemet. 
Jag ångrar att jag inte löpte hela linan ut – oavsett de lagliga och ekonomiska konsekvenser de hotade mig med. 
Jag borde ha varit orubblig och stått fast vid: 
- Jag vägrar i sten att utsätta mina barn för detta!! Tvingar ni dem till detta, så är ansvaret ERT!

.

Jag ångrar att jag lät mig tvingas. 

Euphorbia Milii


Om

Min profilbild

Euphorbia Milii

Mamma till flickor, som utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa.

RSS 2.0